Epiduralbedövning

Epiduralbedövning, (också kallad epiduralanestesi eller epiduralanalgesi, förkortat som EDA) är den vanligaste formen av ryggbedövning vid vaginala förlossningar. Metoden går ut på att en plastslang pumpar in små doser med lokalbedövningsmedel till nerverna i epiduralrummet, som ligger utanför ryggmärgen. Numera används också morfinliknande medel i så kallade lågdosepiduraler, som undertrycker smärtimpulserna utan att inverka lika negativt på muskelstyrkan och balansen i underkroppen som de tidigare varianterna. Rätt använd tar epiduralbedövning bort i princip all smärta från benen, underlivet och bålen under en förlossning. Den tar bort smärtan från värkarna av livmoderns sammandragningar och av töjningar, bristningar och eventuella klipp i underlivet. Däremot tar den oftast inte bort krystimpulserna som orsakas av barnets tryck under slutet av förlossningen och som kan upplevas som obehagliga. Metoden kan användas från det att värkarbetet har kommit igång tills barnet är fött. Ibland tar bedövningen bara delvis eller bara på ena sidan. Detta kan oftast åtgärdas genom att doseringen ändras eller epiduralslangens läge rättas till. I några fall på hundra behöver bedövningen läggas om eftersom den inte alls fungerar. Det tar också viss tid för bedövningen att verka fullt ut, minst 15-20 minuter.

Användningen av epiduralbedövning skiljer sig kraftigt mellan olika länder. I Sverige används den vid knappt 30 procent av alla vaginala förlossningar. I Frankrike används den i två tredjedelar av fallen och i Finland användes epiduralbedövning vid 43 procent av alla vaginala förlossningar år 2006. I Nederländerna används epiduralbedövning däremot bara vid 4,7 procent av förlossningarna.