Jag är inte ett dugg intresserad av att vara mina barns kompis.

Låt oss säga att en grupp aliens studerade er familj. Vem skulle anses vara överhuvudet i er familj? Är det du eller dina barn? Styr era barn er vardag och tackar nej till mat, eller felskrivning från min sida; skriker ert barn tills hen får en rostad macka istället? Gapas det och gnälls det tills ni viker er och läser ett extrakapitel i boken, trots att god natt var för en timma sedan? Jag med!En ickemänsklig helt objektiv varelse, skulle definitivt se mig och Petter som undersåtar till våra barn. Det skjutsas, daltas kompromissas och haglar av tomma hot . Men jag är trött på den skiten nu. Är inte du? Är du inte trött på att pleasa dina skitungar? Är du inte jävligt leds på att rita skattkartor efter gigantiska påskägg och låta den där förbannade påskharen ta all cred. Trots att din unge kvällen innan betedde sig som en liten skitstövel? Jag är det! Jag är klar. Jag tillhör den där skaran som kommer med tomma hot "om du inte slutar nu får du inte dansa på onsdag". Händer det? Inte ens när barnen upprepar sina "hyss" femton gånger, ställs dansen in. Varför? Dels för att jag blir snål, då jag betalar flera tusen för aktiviteterna. Men mest för att jag inte vill vara "dum". Men är man som förälder "dum" för att man uppfostrar? Jag surfar runt på instagram och ser hur mammor kallar deras barn för deras "bästisar" och ännu värre, deras söner för "kungar" eller "min Gud". Det är ju helt jävla absurt. Sen undrar vi varför vi blir ifrågasatta av våra kids, när vi gett dom uppfattningen att vara våra jämlikar, eller ännu värre, våra kungar? Får vi inte skylla oss själva när våra barn ligger på golvet på Åhléns och skriker för att dom inte får den senaste Pokémonen eller vägrar äta maten som får, men ändå kräver lördagsgodis? Jag tänker ta tillbaka makten. Jag är mina barns mamma, jag satte de små ungarna till livet, dom bor under mitt tak och äter maten jag lagar. Jag kanske är oldfashion nu, men jag har inget intresse av att vara mina barns kompis. Jag vill vara deras mamma, någon som kanske inte alltid är uppskattad, men någon som kan lära mina ungar att inte vara otacksamma brats. Men det här är svårt. Min dotter är sju och refererar redan till hennes vänners livsstil "hon behöver får egen köttfärssås utan lök i", "han behöver inte plocka undan sin tallrik", "hon får säga fuck you till sin mamma". Kan vi inte hjälpas åt? Kan vi inte bara skita i om våra ungar inte gillar lök? Göra småfolket en tjänst och lära dom plocka undan från bordet själva och ge oss själva respekten nog att inte låta någon jävla skitunge i Pokémon tröja, säga fuck you till oss? Ska vi sluta ge andra föräldrar dömande blickar för att ett barn gråter? Vad sägs om en high five istället? Good for you mom, for saying NO!