Min syster och jag

Min syster och jag bor långt ifrån varandra. Vi har alltid befunnit oss långt från varandra eftersom hon, min lilla-lilla-numera vuxna-lillasyster, har autism. Men vi har just därför också alltid befunnit oss helt och alldeles nära varandra. På vårt speciella sätt. På mitt sätt. På hennes villkor. Min historia är sammanlänkad med min syster. Hon är mitt enda syskon. Nu är avstånden långa, ögonblicken korta, tillståndet evigt. Det är det det är ... En knepig grej det där med autism. Men kanske, möjligen, troligen mest för oss anhöriga. För som Gunilla Bergström skrev i sin fantastiska bok om Bill och Bolla som handlar om storebror Bill, hans autistiska lillasyster och deras familj ... - varför gråter alla? "Bolla själv är ju glad!"  Min Bolla kan prata (det kan inte alla som har autism) även om hennes språk är en helt egen variant som oftast bygger på ramsor och upprepningar. Hon har inga sociala gränser, hon pratar med vem som helst, var som helst, hur som helst. Då är det bara att försöka hänga med i svängarna, öppna upp och leka med, ösa ur sig positiv energi efter bästa förmåga (och egen dagsform). Ibland får man belöning. Satsar man så får man tillbaka, så funkar det mesta här i livet. Med min "Bolla" funkar det bara och endast så. Glädje och superpositiv energi är det enda som gäller. Man måste satsa och man måste vilja även om det ibland känns som om man nästan inte orkar, inte en gång till, inte igen och igen - och igen. Men man orkar. Man hittar nya knep och man är kreativ. Och så plötsligt - får man belöning. I bilen på väg till flyget när vi ska säga hej då för den här gången säger hon plötsligt rakt ut med klar röst: "Du kan komma till mig igen, syrran." Den meningen betyder att hon talar om för mig att det spelar roll för henne att jag kommer och hälsar på. Plötsligt bekräftar hon mig. Bara sådär. Hur lätt som helst tydligen. Eller ..? Hur svårt kan det va att ha ett handikappat syskon? Hur svårt som helst. Eller hur lätt som helst! "Bolla själv är ju glad!"