"Tänker ständigt på missfallen”
”Jag fick mitt tredje missfall förra veckan. Jag tar en paus nu. Jag har fått tid till läkaren den åttonde augusti. Innan dess provar vi inte igen. Orkar inte fler missfall. Lycka till allihop!” Så skrev Johanna i samtalstråden som hon själv hade startat på Familjeliv.se i juli 2011. I tråden samlas kvinnor som blivit gravida efter upprepade missfall för att dela med sig av glädje och sorg i försöken att få en bebis.
När jag pratar med Johanna är hon gravid igen och det har gått 25 veckor sedan hon och sambon fick ett plus på graviditetstestet.
– Det har varit oerhört tufft men jag har haft förmågan att se framåt och våga hoppas på att vi äntligen ska bli fyra i familjen.
Johanna är 28 år, hon har gått in i tredje trimestern på sin femte graviditet, men hon har bara en son som hunnit bli sju år. De andra tre graviditeterna har slutat i tidiga missfall.
– Innan jag själv fick mitt första missfall hade jag inte hört talas om någon i min närhet som fått gå igenom samma sak. När jag berättade kröp det fram att jag inte var ensam, även om jag kände mig som den ensammaste i världen, säger hon. Hennes röst är avvaktande, hon tystnar en stund innan hon fortsätter:
– I vardagen, på jobbet och i andra sociala sammanhang var jag duktig på att skjuta tankarna på bebisen åt sidan. Det var när jag var ensam som sorgen tog över alla tankarna. Jag blev väldigt fokuserad på min menscykel och ägglossning, ”när skulle vi kunna försöka igen” och så vidare. Varje ägglossning blev en ny chans till syskon, och tillslut blev tankarna på syskon och de upprepade missfallen något som jag bar med mig över allt.
Mellan november 2010 och juli 2011 fick Johanna och hennes sambo tre missfall i graviditetsvecka sex och sju. Varje missfall kändes som ett misslyckande. Johanna testade sig flera gånger i veckan efter ägglossningen och när graviditetstesten inte blev skarpare för varje test började hon ställa in sig på att de inte skulle bli någon bebis denna gång heller.
– Testperioderna var fyllda av motstridiga känslor där man hela tiden kastades mellan lycka och förtvivlan. När missfallet väl kom hade jag redan haft känslan av att det inte skulle gå vägen, säger Johanna.
Efter tredje gången fick Johanna och hennes sambo hjälp. Barnmorskan remitterade dem till en läkare som konstaterade att det inte var något fel på någon av dem. Beskedet gjorde dem glada och ledsna på samma gång. Då borde det fungera, precis som det gjort sju år tidigare när sonen kom till världen. Samtidigt som det då inte fanns någon förklaring till varför de fått tre missfall i rad.
Två månader efter att Johanna tog en paus från Familjeliv efter det tredje missfallet var hon tillbaka igen. Hon hade plussat. Igen.
– Den här gången var det inte meningen, vi hade inte planerat graviditeten som så många gånger tidigare. Jag blev jätterädd och kontaktade läkaren direkt. Nu blev det ultraljud både i vecka fyra, sex och åtta, säger Johanna.
När vågar man hoppas på att allt kommer att gå bra?
– Jag började nog hoppas ganska snabbt, även om jag inte riktigt ville. Skapade bilder i huvudet på hur det skulle bli, vem bebisen där inne var och så vidare. Trots detta fanns oron där och den släppte inte helt förrän i vecka 13. Det som var skönt var att läkaren aldrig lovade oss någonting. I början hoppades man att han skulle komma med glädjebesked men det var ändå skönt att han inte gav oss falska förhoppningar, säger Johanna.
Efter andra missfallet fick Johanna samtalsstöd av en kurator. Att få prata med någon utomstående har enligt henne betytt mycket. Precis som stödet från vännerna i forumet på Familjeliv, då missfall inte är något man brukar prata högt om. Vilket hon tycker är synd.
– Det är så många som råkar ut för sorgen efter ett uteblivet barn. Skulle fler berätta om missfall kanske det skulle vara lättare att få hjälp och kunna gå vidare. Jag skäms inte för att jag fått flera missfall och fått kämpa. Jag tror att det är många som efter ett missfall känner sig onormala och skäms i smyg för att det har misslyckats, men det är inte ett misslyckande. Att få barn är inte så enkelt för alla. Tyvärr får många gå den hårda vägen för att få veta att man aldrig kan ta möjligheten att få barn för given.
Idag är Johanna i graviditetsvecka 27. Hon väntar en son som är beräknad till mitten på maj 2012.
