”Längtan efter andra barnet är lika stor som efter första”
Pia Pöllönen öppnar entrédörren till den lilla egnahemsvillan på Hisingen i Göteborg.
Full renovering pågår, för nu när familjen äntligen har växt så måste ytorna utnyttjas maximalt. Fotografier från gravid- och bebistiden pryder väggarna.
– Det är jag, säger Tindra, 5 år, och pekar på bilderna.
När fotona togs hade Pia Pöllönen och Andreas Larsson ingen aning om att vägen mot ännu en graviditet skulle bli lång och snårig.
De är ett av många par som drabbats av sekundär barnlöshet. För sekundärt barnlösa finns ingen hjälp att få via den offentliga sjukvården, det trots att en undersökning från föreningen Barnlängtan visar att livskvaliteten är mer negativt påverkad hos sekundärt barnlösa än hos primärt.
När Pia blev mamma första gången så började hon närma sig 40-årsstrecket och det hade tagit tid att bli med barn. Därför valde hon och Andreas att försöka bli gravida igen vårvintern 2007, när Tindra bara var ett halvår. De lyckades snart, men graviditeten slutade i ett tidigt missfall och så gjorde även nästa. I december visade stickan positivt en tredje gång. Veckorna gick och de berättade för alla, planerade och gladde sig inför bebisens ankomst.
I mars skulle Pia på ultraljud. Hon hade med sig sin mamma till MVC, som aldrig hade sett en ultraljudsundersökning och de var båda förväntansfulla.
– Det är ju så häftigt att se fostret röra sig och jag ville visa mamma, minns Pia.
Men det fanns inga rörelser och Pia bröt ihop. Dagen därpå fick hon och Andreas komma in för att sätta igång förlossningen. Tiden därefter var oerhört tuff, men viljan att få ännu ett barn var stark och de fortsatte att försöka, trots att det tärde på förhållandet och lusten.
– Vi hade inget normalt samliv. Vi hade bara sex vid ägglossning och det kändes som ett jobb att åka hem till frugan och ligga. Det blev mekaniskt och spontaniteten försvann totalt. Vi tänkte bara på barn och stångade oss blodiga – utan resultat, berättar Andreas.
Pia beskriver de åren som en känslomässig bergochdalbana. Varje månad var hon full av förhoppningar som grusades när mensen kom. Varje dag gick hon till sitt arbete på fotolabbet och såg bilder på bebisar och gravidmagar, som bara spädde på sorgen.
Tankarna på att bli gravid blev en fixering. Pia var känslomässigt frånvarande i kärleksrelationen, som bara blev svalare och svalare. Andreas tyckte att de kunde släppa allt ett tag, men det var inget alternativ för Pia som redan var vid 40-årsstrecket.
– Längtan efter andra barnet var minst lika stor som efter första. Att folk säger att vi ska vara glada för det barn vi har stillar inte den längtan, förklarar Pia.
– Man känner sig väldigt ensam som sekundärt barnlös, tillägger Andreas.
Det var svårt för folk att förstå deras sorg. Familjeliv.se var enda stället där de kunde prata om det öppet och få förståelse. Där hittade Pia andra sekundärt barnlösa och de stöttade varandra när det kändes tungt.
– Det blev lite av min räddning. Där kunde jag stöta och blöta och få förståelse, säger Pia.
Efter år av längtan, så sökte de slutligen läkarhjälp. Inget medicinskt fel hittades, så Pias höga ålder troddes vara orsaken. Då allt ändå såg bra ut, så bestämde de sig för att göra provrörsbefruktning, så kallad IVF, och två år efter sista missfallet fick de göra sitt första försök.
– ”Nu kan vi släppa det här” tänkte jag. Jag var övertygad om att vi skulle lyckas på första försöket, säger Pia.
Men det misslyckades. Och så gjorde även de två följande försöken. När de hade gett upp och var på IVF-klinken för att skriva ut sig så kände Pia att hon hade ägglossning och bad läkaren undersöka henne med ultraljud. Jo, visst fanns där ett ägg och familjen fick bråttom hem.
– Vi åkte raka vägen hem och låg! säger Andreas.
– Ja, nu vet vi definitivt vad Bolibompasex är! fyller Pia i.
Graviditetsbeskedet minns de som igår: Hur Pia kommer in i sovrummet med ett lyckligt leende och stickan med plusset i högsta hugg.
– ”Gött, nu får jag lite lugn” var min första tanke, säger Andreas med ett ironiskt leende.
– Jag var nervös och vågade inte tro att det var sant, minns Pia.
De gjorde flera tidiga ultraljud och tester för att se att allt var bra med fostret, men inte förrän vid rutinultraljudet i vecka 20 kunde de glädja sig fullt ut.
I soffan i vardagsrummet ligger ett rosa litet bylte och sover lugnt bredvid storasyster som tittar på prinsessfilm. I juni blev äntligen familjen komplett när lilla Tyra kom till dem.
– Men det skulle vara en bonus att bli gravid igen, säger Pia och tittar på sin sambo.
– Vi är ju realistiska. Men det hade varit kul med en pojke! svarar Andreas.
Han dukar bort fikat från köksbordet, som till hälften täcks av foton. Nu ska lillasyster också få sin plats på väggen.
