ALLA ÄLSKAR SKAM

Gästinlägg av Elin Är ni också helt fast i SKAM? Jag har nog aldrig sett något som får mig att känna så mycket under en så kort tid även fast det egentligen inte handlar on nånting. För det gör det ju inte. Inget mordfall som ska lösas, inga sjuka Downton-intriger och inga kittlande spänningar som så många andra serier bygger på. SKAM handlar bara om livet. Eller tonårslivet för att vara exakt. Så enkelt och så svårt.  Det är så mycket igenkänning i SKAM ju.. Det tror jag de flesta håller med om, men det som slog mig hårdast var den sjuka känslostorm som bara blossade upp i mig när jag blev fast i det. Jag skrattar med dem, jag gråter med dem, jag känner ångest med dem, jag blir peppad inför en fest med dem. Det är som att trycka på Play för hela ens tonåriga känsloliv. Hur härlig tycker man inte Jonas är i säsong 1 och hur galet pirrigt kär blir man inte i William i säsong 2?  SKAM får mig att vilja bli 16 år igen när det där pirret och peppen kommer och SKAM får mig att aldrig nånsin igen vilja vara 16 år med alla problem som man trodde var SÅ stora men som egentligen nästan inte fanns. Med osäkerheten. Sökandet efter vem man är och vad man vill bli. Bekräftelsen. Ångesten över så små banala saker. Nervositeten över att möta fel (eller rätt) person i korridoren. Skamsen över att ha sagt fel sak eller haft fel tröja på sig på helgens fest.  Vilken genialisk serie ändå. För alla. Men kanske mest briljant är den för oss som lämnat tonårstiden bakom oss.  Nu ska jag se ett avsnitt till innan jag springer ut i affärerna och letar ett perfekt matt läppstift. Mörkt eller.... ..lite mer korall? Bara av att se coola Noora vill man liksom börja använda läppstift dagligen. Klippa page igen blir ju också väldigt lockande. Men njae, jag får hålla mig till läppstiftet tror jag. Dit men inte längre så att säga.. Ha en fin dag!!