Publicerad 6 November 2014

Fotograf:

KRÖNIKA "När ska de riktiga föräldrarna komma på att jag fejkar i skolan?"

Lidingömamman skriver om hur roller förändras.




BLOGG Lidingömamman Malin Bjurström



   "Mamma! Mamma varför svarar du inte?!" Polletten ramlar långsamt ned. Just det, det är ju det jag kallas nu förtiden.  Alla som har fått sitt första barn vet hur svårt det är att förstå att man har blivit en generation äldre. Att man är en "mamma" eller "pappa" tar ett tag att vänja sig vid.

Ringde pappan
När jag fick min första dotter låg vi på neonatala i tre veckor eftersom att hon kom i vecka 33. Sköterskorna som arbetade där var så gulliga och framför allt tyckte jag att de var så kloka och bra som hela tiden sa att de ringt och informerat "pappan" om olika saker så fort som det var något med Isabelle. "Skönt", tänkte jag alltid. Det är klart att pappa också ska veta detta. Det tog mig ett par veckor att förstå att det inte var min pappa de ringde och informerade om allt, utan det var ju Stefan. Det var han som var pappa och inte den "riktiga" och "vanliga" pappan, det vill säga min pappa.

   Samma sak var det när sköterskorna skulle bada Isabelle när hon var någon vecka gammal. Minns det som igår. Jag stod lite bakom och tittade över axeln på kvinnan som höll bebisen så fint och stadigt i vattnet och då sa jag: "Å, vad duktiga ni är med henne och vad bra hon har det här".  Varpå sköterskan svarar: "Ja, men bäst har hon det ändå hos sin mamma och det är nog bra om hon börjar försöka göra dessa saker själv snart".

Min första tanke var att jag undrade var denna oansvariga mamma fanns? Om denna bebis skulle trivas ännu bättre med henne varför var hon då inte här? Sekunden efteråt kom jag på att detta var riktat till mig. Det var jag som var mamman som inte badade barnet själv.

Som när jag busringde
   Att vara mamma har varje år blivit lite mer naturligt men så fort som barnen kommer in i nya faser tycker jag att det kan kännas väldigt främmande igen. Att Isabelle började i ettan nu var en sådan fas för mig. Plötsligt sitter jag bland massor av vuxna, gamla, människor i aulan och lyssnar på när rektorn pratar. Får samma känsla som när jag busringde till folk när jag var liten. När ska de upptäcka att jag inte hör hemma här? Mammorna och papporna, speciellt de äldre, har så mycket åsikter. De pratar, pratar i munnen på varandra, klagar och tycker massa saker. Och sitter mest sitter där och liksom mörkar att jag känner att jag bara är där på låtsas och tycker att allt som rektorn säger låter vettigt och vuxet. Hittar inte alls så där mycket att tycka till om, eller klaga på, som alla de andra riktiga och vuxna föräldrarna gör, trots att jag verkligen försöker.

Antar att föräldramöten i skolan, läxor och hela skolvärlden kommer att kännas lika självklara om några år för mig som dagis gör nu. Men än så länge känns det fortfarande som om jag fejkar förälder i skolan och är där på någon slags seriös lek.

   Precis som mitt styrelseuppdrag för konståkningsklubben Isabelle går i som på något sätt fallit över mig. Tänk er att jag alldeles nyss ringde och presenterade mig så här: "- Hej, det här är Malin Bjurström, Isabelles mamma. Jag ringer på uppdrag av styrelsen för Lidingö Allmänna Konståkningsklubb". Jag menar, vem känner sig ens så seriös och vuxen att dessa ord faller bra i munnen? Å, hoppas jag vänjer mig snart.




Textstorlek 1 2 3
Svara i tråden: "När ska de riktiga föräldrarna komma på att jag fejkar i skolan?"
Logga in
Bli medlem
Visa kommentarer...

Innehåll

Innehåll