att leva med obotlig cancer

Tänker på er i denna jobbiga stund Men det är ju som man säger att hoppet finns alltid kvar.Många tröstkramar till hela familjen

Åhhh neej!!!
Blev så hoppfull igår när jag läste i bloggen att dom trots allt fått så många positiva svar från läkarna.
Att det skulle bli operation i oktober för att leverproverna var bra....o sen blir det så här!!!
Många varma kramar

NEEEEEEEJ!!!!!! Jag gråter!! Jag var inte beredd på detta. Men jag har väl ingen rätt att sitta här och böla när hennes familj och vänner måste lida något oerhört. Jag har inte ord för hur ledssen jag är. Finns inget mer läkarna kan göra nu då eller
KRAMAR!!!

nej det ser tyvärr inte ut som det :(

Vet egntligen inte vad jag ska skriva? Har ingen aning om hur jag ska uttrycka mig?
Har följt hennes kamp via blogg ett tag och tycker att det är så orättvist att ett ungt liv, som så många håller kär (Familj, väner osv)ska drabbas av detta. En ung vuxen människa mitt i livet....

mina tankar går till cissi

Grejen är att Cissi hade säkert blivit en av dom 10 % som överlever om allt gått som det skulle. Hon verkar ha en oerhörd livsgnista och en sån stor styrka inom sig. Jag försöker tänka mig in i hur det känns för henne men kan inte, jag kan inte förstå hur det måste kännas i hjärtat när läkarna med allvarlig min säger att det inte går att operera. Lilla gumman Cissi jag tänker på dig och hoppas du har kraft att fortsätta vara stark trots det hemska besked du fick i går

TS Jag tänker på dig och beundrar dig!!!

Kramar

Neej, vilket tungt besked.
Tänker på Cissi och hennes nära och kära..

Skickar alla styrkekramar jag kan uppbåda!

Skrivet av min Goda vän malinka
www.eye-c.se/

I lust och i nöd...
.. där nöden tog överhand.

Det uttrycket är mer allvarligt menat än vad vi till vardags vill tänka på ? något som blivit verklighet för Cicilia och Stefan Mårtensson. De gifte sig i juli förra året (2005) och deras lycka var total. På hösten fick de reda på att de väntade sitt kärleksbarn och förlossning hägrade under våren 2006.

I februari kom chockbeskedet. Cicilia hade fått cancer i magsäcken. Man tog ut barnet (en son som nu mår jättebra och heter Liam) 11 veckor för tidigt och satte sedan in cellgifter. Ett par månader senare väntade operation för Cicilia och tillsammans har hon, Stefan och Liam bott på sjukhuset. Efter operationen fick de ytterligare chockbesked ? cancern har spridit sig till tarmarna och nu vidare till lymfkörtlarna. Utsikterna är inte alltför goda för Cicilia. Under första halvan av juli väntar ytterligare operationer där man hoppas kunna ta bort åtminstone delar av den cancer som finns i hennes kropp.

Jag har följt Cicilia och Stefan på avstånd under denna tid. Efter bröllopet, där jag fotograferade dem, hade vi inte så mycket kontakt, men jag fick reda på att hon var gravid och vi planerade att göra en fotografering av först hennes mage och sedan på barnet när det kommit. Dessa planer föll när hon fått beskedet om cancern, och jag tror att vi alla som haft kontakt med henne gick runt på tå och undrade hur det skulle gå. En fotografering har vi gjort av Liam, dock, när han vuxit sig tillräckligt stor och stark. Cicilia hade med sig ett par pyttesmå änglavingar som skulle symbolisera hur han räddat hennes liv, när hon under graviditeten känt sig sjukare än hon borde. Utan honom skulle hon kanske inte ha upptäckt sin sjukdom, menar hon. Jag är glad att vi hann göra den innan hon åkte in för sin första operation.

Efter den första operationen fick Cicilia beskedet att cancern spridit sig. En väninna till familjen tog på sig ansvaret att planera dop för Liam, eftersom alla Cicilias tidigare barn är döpta och hon gärna vill vara med på Liams. Att hon själv och Stefan inte orkade med att ta tag i det är inte så konstigt. Dopet blev en succé med sång och musik och en upprörd Liam som inte alls förstod varför prästen måste hälla kallt vatten på huvudet. Jag var också med och dokumenterade dopet i bild ? något som kommer att vara värt mycket, när Liam blir äldre.

Som läget ser ut nu, har hoppet gått upp och ned för Cicilia och Stefan. De fick besked om 10% chans att klara sig, men efter den senaste operationen verkar allt hopp ha fallerat och utsikterna ser sämre ut än någonsin.

--------------------------------------------------------------------------------

En av de saker jag lärt mig, dels genom möjligheten att objektivt titta på hur en familjesituation med cancer kan se ut, men också genom egen erfarenhet av nära anhöriga som gått bort i cancer, är hur oerhört viktigt det är att ta hand om varandra. Det man lovar varandra under en vigsel ? att älska varandra i nöd och lust ? blir väldigt uppenbart i ett sådant här fall. Båda parter behöver varandra för stöd och kärlek i en situation som i längden faktiskt känns fullkomligt ohållbar.

Det jag vill få fram med den här berättelsen är att vi till mans och till vardags lätt glömmer hur ömtåligt livet är, vilket enormt mirakel det är att vi finns, hur kroppen påverkas av både yttre och inre omständigheter och att vi alla behöver någon att stödja oss på när livet känns tungt.

Ta hand om varandra.

--------------------------------------------------------------------------------