Adopterad från Sverige???

min mamma är adopterad från sverige, och kom till *mormor* när hon var 5 dagar. och min svägerskas mamma likaså! har oxå förstått att det är väldigt ovanligt!

Min pappa är också svensk-adopterad, född 1945 och kom till sina föräldrar vid 1 års ålder.

Jag hade två kvinnliga kollegor, varav en nu är pensionär och den andra ca 50 år som båda var svenska adopterade på´en tidigare arb.plats, ja just det jag har en kvinnlig kollega på mitt nuvarande jobb som är i 35-årsåldern som också berättat att hon är svensk adopterad.

Min mamma är adopterad och ser svensk ut, fast hennes mamma var finsk och hennes pappa från öststaterna. Hon föddes i Sverige och adopterades 8 veckor gammal...

Det var ju som sagt vanligare fram till 50-talet, efter det blev det färre barn som lämnas till adotion. Finns det ingen adopterad på 70- eller 80-talet?????

Min pappas bror är svenskadopterad och fick inte veta det förrän han var vuxen vilket så klart var otroligt traumatiskt.

Vet du, vi har, av de orsaker du beskriver valt att INTE adoptera från Ryssland, Polen eller liknande länder. Det finns folk som så gärna gör det men vi känner att det skulle bli svårare att ha den här öppna dialogen om ursprung och adoption som jag tror (och verkligen hoppas) att alla a-föräldrar idag, till skillnad från på 50-talet, har med sina barn.
Det är kanske fegt av oss att välja Kina men...ja, så tänkte vi.
Vi har inte skickat våra papper än då vi väntar på medgivandet från nämnden så det finns ju en miiiiiinimal chans att de ringer och säger att det finns ett svenskt barn i vår kommun som behöver föräldrar och då skulle vi så klart tacka ja! Men som sagt, jag förstår din problematik totalt!

Min mamma är svenskadopterad, hon är född -53, var ngr månader gammal!

JAG är svenskadopterad. Vet nu vem både min mamma och pappa är....Men har bott (precis som du TS) hela livet hos en adoptivfamilj. Har en syster också som är svenskadopterad. Men hon vet inget om sin familj - vill tydligen inte veta. Det kan vara chockande för folk att man är adopterad. Som du skrev var det vanligare på 70-talet. Det stoppades under 70-talet och numer är man bara fosterbarn. Har en halvbror också men han blev fosterbarn bara.

Vi har ialla fall varit rätt öppna i familjen om att vi är adopterade, min biologiska mamma höll kontakten under min uppväxt (även om jag inte fattade riktigt då)...men de förteg om vem min pappa var (var lite turer runt adoptionen - lite fult av mina ad.föräldrar nämligen). Det tog jag tag i själv och vi har kontakten.

Tjofsen: Kul att det finns nån mera! Jag har också vetat att jag var adopterad från början men inte haft någon kontakt med mina biologiska föräldrar. Jag tog kontakt med min bio.mor när jag var 17år och träffar henne nu ibland.
Visst förekommer det adoptioner även idag men de är väldigt ovanliga. Familjen jag bodde i som var ett akuthem tar fortfarande emot barn och senast för två år sedan hade de en liten bebispojke boende hos sig som senare fick en adoptivfailj.

Jag är själv adopterad från Korea och jag kände ( vi har tyvärr tappat kontakten) som också var adpoterad från Sverige. Jag lärde känna henne när vi var Au-pairer i London. Alla frågade så klart var jag kom ifrån (alla svenskar förstpd när jag berättade att jag var adopterad) men alla engelsmän var frågande och kunde inte förstå.
Men för att inte tappa tråden här, så sa hon en dag " Jag är också adopterad" Jag blev jätteförvånad, eftersom hon var blond blåögd och såg "ursvensk" ut. Hon berättade att hon var väldigt olik sin adoptivfamilj som alla var mörkhåriga och väldigt kraftiga (hon var trådsmal och lång) så alla undrade hur hon kunnat bli så olik dom.
Hon hade då precis sökt upp sin biologiska mamma som visade sig bo i en stad inte så så långt bort från henne. Hon var född 74:a och vi pratade ibland om att vi lika gärna kunnat hamna i varandras familjer....