Min älskade son!

*puffar över lite styrka*
Kramar
Pia

Du skriver ord med kärlekens smärta..
Något du kan vars säker på, är att kärleken aldrig, aldrig någonsin dör. Precis som du skriver. Den kan aldrig tas ifrån dig.

Ett barn.. en son eller dotter är så mycket. Man har läst i tidningarna under årens lopp och förfasta sig över, när någon ung människa står med i dödsrunorna. Men aldrig kunde man förstå hur mycket och hur stor verkligheten är för de som förlorat sit barn-- och alla de roller barnet har för släkten. En stor fit av livet slits bort och inget blir någonsin detsamma.
--man tänker: Vilket slöseri! De var så mycket och hade så stora egenskaper! De lämnar en slaktad familj efter sig.
---och mammarollen-- vart i hela friden ska man ösa all sin kärlek, som i resten av livet skulle vara öronmärkt för just den bortgågne? Vi ropar djupt ur våra krossade hjärtan: JAG ÄR DIN MAMMA ALLTID!!
--men vart tar orden, känslorna, allt det öronmärkta vägen?

Efter en tid, kanaliserar man kärleken. Man kommer alltid att ge den.. och den avtar aldrig i styrka. Men det blir lättare.. för vanans makt kommer in. Man finner ett eget sätt att ösa sin kärlek och saknad.
Men just nu, är du i tusen fasansfullt smärtsamma bitar. Det tar tid, lilla älskade mammatillfem..
Jag lovar att vara här intill dig, när du behöver.
*Varma kramar*
Pia

Känner hur dina tankar faller. Vet hur oerhört svårt det är, den första julen.

Tänker på dig mycket och sänder de mjukaste och varmaste kramarna.