Kostnad begravning.

Det där beror på vilken begravningsplats det gäller och vad ni själva vill.

Min lille son begravdes på en väldigt liten begravningsplats, så begravningsplatsskötaren frågade hur vi ville ha det, så han kom själv med traktor med jorden och släppte jorden över kistan. Jag och min sons pappa fick själva hjälpa till med spadar att få ner jorden omkring kistan och sedan göra en fin hög och kratta till jorden. Allt kring min sons begravning kändes mycket fint.

Min pappa gick bort för 6 år sedan.
Tycker fortfarande att det sitter i allt man e van att göra att tänka osv så e han inte där!!!!!
Skit jobbigt.

Bara att kämpa på tyvärr det får ta den tid det tar.

Jag förstår att det är så Buffe men hoppades ändå att det skulle ligga något i detta med att första året är värst.

Hennes man vill va den som lägger första jorden på kistan.
För mig känns det helt absurt, jag vill inte se. Känns mycket värre att se att "nu är det slutet".

Jag fattar inte hur jag ska klara detta. HUR ska jag och familjen gå vidare? En person som vi pratat med minst 2 ggr varje dag. Hon va inte ens gammal...och helt frisk. Livet är så orättvist!
Hur ska man orka.

Förstår inte hur ni som förlorat era barn orkar...skulle mina barn försvinna så skulle nog mitt liv också vara slut.

TS, de brukar inte fylla hela hålet vid jordfästning utan bara ta några symboliska spadtag. Vill man kan man dock stanna och bese hela fyllnadsarbetet. Det kan ni bestämma med begravningsbyrån eller prästen/den som förrättar begravningen.

Jag tycker inte alls att det är konstiga tankar! En kista i massivt trä känns ju helt rätt för en snickare. Vi valde också en kista i massivt trä till slut, vi väjde oss för våra syskon. Men jag tror att pappa skulle viljat att vi tagit den i papper. Å andra sidan tyckte han om att tälja i trä.

TS Jag tror det är viktigt att någon kanske är med dej när ni bestämmer om begravningen. Någon som kan hjälpa dej att stå på dej så det blir så bra det kan även för dej.
Känner nu att jag är glad att vi som är kvar i min familj respekterar och tar hand om varandra.

jovansson:hm först är det chock, sen tårar, sen ilska, sen hat.
Sen går det runt runt runt.
Det kommer i perioder. Man kunde må ok det första året en period sen sämre en annan period år 2 osv.
Det värsta är att komma till insikt med att han aldrig mera hur mycket man än vill kommer att komma tillbaka, bara vara där, se mig gifta mig, se mina framtida barn.
*Sånt gör ondast*

Ni har rätt att fylla hela jordhålet själva. Det finns ingen som kan bestämma hur ni ska göra där. TS, gör det som känns bäst för dig. Om du inte vill se när jordhålet fylls igen, så gå därifrån tidigare. Ingen ska bli sur på dig, de kommer att förstå dina känslor.

På något sätt kommer ni att klara det. Men det kan ta tid.

Vid förlusten av ett barn orkar man också. Man tror att det är slut. Ibland har jag tänkt att jag orkar inte mer. Men vem ska då gå och göra fint på min sons grav?

Buffe: Ja jag förstår nog att det är så egenrligen. Men nu gör det så ont att jag aldrig kommer sätta igång hjärnan mer å ta in det.
Förlåt TS jag ska inte leda in din tråd på andra saker.