Jag är i vecka 12 nu. Har fysiskt mått väldigt bra hittils. Var lite trött i början, men det har gått över. Mitt största problem är mitt humör!!!! Jag irriterar mig på allt hela tiden (särskilt min sambo) Det spelar inte någon roll vad han säger egentligen, jag retar mig på allt... Jag hoppas verkligen att detta går över annars lär jag snart bli en ensamstående mamma! Finns det någon själ som lider samma problem som jag??
Samma här. Hatar min sambo just nu. Kvittar vad det är, saker jag kunnat skaka av mig förut kan ge mig hjärnblödning nu. Det är så jävla jobbigt, och rent ärligt så har jag svårt att knyta an och vara glad över det i magen, när det känns som mitt liv blir förstört.
Har bråkat på min kille i över en vecka! Vill inte men det blir bråk om allt. Jag hittar på saker att bråka om och missförstår honom med flit, känns det som. Skulle göra något bara han och jag ikväll. Nu är han ute och jag hemma själv eftersom jag bråkat. Jag har barn sedan tidigare. Tror inte jag var så här när jag väntade dem. Min kille är 24 år (jag 34). Tror jag är rädd att han tycker jag är gamal, ful och fet (redan i vecka 6 + många kg). Vet att han inte tycker bättre om mig för att jag bråkar men kan inte sluta! Vad ska man göra?
Ledsen
jag kan känna med er.. allt han gör blir fel i mina ögon.. jag vet ju att han inte ändrat sig, men jag tycker ändå att han ska visa lite mer respekt.. det är ju ändå jag som har en liten i magen.. han vill så gärna, men det blir så fel.. bebben är beräknad om två veckor så det är inte så länge kvar.. men det känns som om han bryr sig mindre nu än tidigare i gravven..
Jobbigt för er!
Själv är jag inte irriterad på min sambo - det är istället en kollega som jag stör mig på 
Han är så jobbig! Han ska hela tiden hålla på och kittla folk, peta på folk, putta på folk. Han behöver verkligen den fysiska biten eftersom han inte har fysisk kontakt med någon annan (är 25 och bor med mamma & pappa, ingen flickvän, väldigt få vänner).
För honom spelar det ingen större roll om han petar på killar eller tjejer, och tidigare har jag inte brytt mig så mycket utan bara gått åt sidan. Men nu stör jag mig på det! Vill bara fräsa åt honom att han ska SLUTA TAFSA!
Samtidigt är han en skitsnäll kille som är jättego och alltid ställer upp och hjälper till - man vill inte såra honom.
Äh, det går väl över så småningom.
Jag är med i vecka tolv och har inte heller det bästa humöret, men vad ska man göra liksom? har man gett sig in i leken så får man leken tåla :) säg det till din kille :D
Ha ha! Anmalde i borjan av andra trimestern tva av mina grannar (bor ovanpa tva affarer) till kommunen for olagliga saker de puysslade med. Min man radde jag att bara saga 'ja' till vad det nu var jag sa for att undvika tjafs.
Här är en till som känner igen sig 
Det är ilska ena stunden som helt plötsligt går över till gråt. Är i v14 nu och det känns som om det blir värre. Blir dessutom arg på mig själv för att jag inte kan kontrollera mig och för att jag inte är starkare och "bättre människa" än såhär. Sambon säger att han förstår, då blir jag arg för det! Tycker inte alls han förstår och så blir det massa missförstånd och bla bla.
Känner med er 
Jag var skitsur fram till v. 15-16 kanske..Sen dess har jag varit mitt vanliga jag.
Jag med! Jag uppfyller nästan kriterierna för att vara psykiskt sjuk tror jag
Ibland kan jag skratta (t ex om jag kör bil) för att i nästa sekund vråla och kalla någon annan bilist för fula könsord om de gör ngt i trafiken jag inte gillar. Sekunden efter är jag glad och trevlig igen, sjukt!!
Arbetar dessutom inom en myndighet som man nästan bara går till om man är arg m.m. och fok som jag träffar börjar nästan alltid kontakten med mig med att vara otrevliga eller skälla.
I vanliga fall kan jag ta det men nu förvandlas jag till en lejoninna om nån gör så..
Har börjat att ta djupa andetag (minst 10 st) och det hjälper. Inte alltid men ofta.
jag och min man har det väldigt lugnt o skönt hemma...
men när jag är i affärer eller kör bil..då kan jag flippa ut lite.....minsta lilla.... hehe
Mitt humör tycks vara värst på morgonen men också när jag känner av mitt illamående vilket kan vara precis vilken tid som helst på dygnet. Min kille är så förstående, och jag får så dåligt samvete för jag beter mig som en riktig b****! :P
Häxan Jia:
är du medlem på Bukefals oxå??
Känner igen din avatar.. inte så lätt att missa liksom... ;)
Ja, herre gud vilket humör jag haft/har!!!
Första månaderna var skitjobbiga, då jag inte alls kunde var glad eller tacksam för att jag hade fått en bebis i magen (kunde inte knyta an, som någon skrev tidigare i tråden). Mådde bara pyton, och tyckte otroligt synd om mig själv.
Sedan var det en period på kanske två månader när jag gick omkring och bara NJÖT! Mådde toppenbra och ville vara gravid i resten av mitt liv! Min man var MYCKET förvånad över att jag inte var en hemsk människa, som han föreställt sig att alla gravida måste vara.
Men oj, oj, oj, vad jag har tagit igen den där harmoniska tiden med råge! De sista två månaderna nu har jag varit nära att separera flera gånger! På riktigt. Vi har haft sådana gräl att min man varit beredd att flytta. Han har också haft det jobbigt med att förbereda sig inför att bli pappa med allt vad det innebär psykiskt, och så har jag sökt gräl hela tiden. Jag har helt enkelt tyckt att han varit helt dum i huvudet (vilket han ju absolut inte är), att han aldrig gör något rätt (vilket han visst då gör), och att han ALDRIG skulle kunna bli en bra far till mina barn (han kommer bli den bästa pappan i världen!).
Så varenda liten kommentar från hans sida har jag tolkat som att "Jaha, det var det. Nu kan vi inte leva ihop, för om han är på det där viset så kan jag inte uppfostra ett barn tillsammans med honom." Och så har vi grälat hiskeligt... För till saken hör ju att det faktiskt inte BARA har varit jag som varit märklig i humöret. Vi har verkligen varit två om den här graviditeten, på gott och ont.
Fast nu verkar mitt humör ha lugnat ner sig lite igen (och hans också). Jag bara hoppas att det håller sig på en stabil nivå de sista två månaderna nu, för jag vet inte om jag/vi orkar med en sådan här pärs till... Fast när man ser det lite i backspegeln, så märker man att det verkar vara en process som man går igenom tillsammans under graviditeten. Förmodligen har jag försökt bestämma mig för om han duger till pappa, och om vårt förhållande kommer att hålla för det här nya. Man är ju inte längre bara kille och tjej, utan plötsligt man och kvinna, pappa och mamma. Jag tycker ändå att allt det här jobbiga, den här krisen vi haft, verkar föra något positivt med sig. Jag tycker att jag har utvecklat ett större tålamod med R, känner mig tryggare med att vårt äktenskap kommer hålla även med barn, och jag har lärt känna R ännu bättre.
Men allt det där tänker man ju inte på när det bara kokar i en av ilska. Då är det bara känslor och reaktioner för hela slanten. Undrar hur man ska göra egentligen för att hantera det hela bättre. För UT måste det ju på något sätt. Oftast kommer det ut i ilska, men för mig känns det bättre först när jag fått vara riktigt ledsen en stund. Kanske man bara ska stänga in sig i ett rum och skrika som ett barn? Kan ju kännas smått bisarrt :)
Hur gör ni?
Såhär har två test sett ut idag. Är det bara jag som ser NÅT där? Är inget testa tidigt test, och är bara på RD 8, så eg för tidigt ute. Men de brukar va helt blanka om det inte e nåt.
