Ska begrava vår lilla ängel och funderar på att låta vår 4 åring vara med..

Först och främst så beklagar jag av hela mitt hjärta att er lilla tjej inte fick stanna här hos er!!

När vi förlorade vår son förra sommaren i psd i magen 2 dagar efter bf, kändes det helt naturligt att låta de stora syskonen vara med hela vägen. Då var dom 5 och 7 år gamla. De fick komma upp på förlossningen och hålla lillebror, de var med i bårhuset alla utom en gång som vi var där och dom var med när vi la lillebror i kistan. Dom la i teckningar och foton i kistan som dom valde ut. Sen var dom med på begravningen och fick blåsa såpbubblor till lillebror och de andra änglabarnen. Begravningen var givetvis sorglig, men väldigt fin, och syskonen sörjde lika mycket som vi föräldrar, så vi ville att dom skulle få känna sig delaktiga på nåt sätt i det som hände. Vår erfarenhet är det har hjälpt barnen i deras sorgebearbetning, att dom har en vacker bild av sin lillebror, ett fint minne av att dom har fått se och hålla honom, men det finns inget som är rätt eller fel! Det ni tycker känns bäst för er ska ni välja! Vi såg ju vår son efter obduktion och då var han fortfarande lika fin som innan. Han hade kläder på sig, så vi såg inget otäckt. Många kramar!!

Förlorade min dotter den 13 september i år. Sonen, 3 år, träffade henne både innan hon dog (hon levde i fem veckor) och även efter (dock samma dag som hon dog). Jag är väldigt glad att han fick träffa henne så mycket. Han var också med på begravningen och det gick jättebra. Tror det varit viktigt att inkludera honom så mycket som möjligt.

Vi bäddade ner henne i kistan 11 dagar efter att hon gick bort. Hon var då obducerad. Min mamma följde med och tittade på henne först eftersom jag var lite rädd för hur hon skulle se ut. Hon hade förändrats till utseendet men såg fortfarande fin ut, inte alls obehaglig. Hade sonen inte sett henne innan hade vi kunnat tagit med honom då.

Kan rekommendera "Dödenboken" för barn. Den har vi läst mycket hemma nu.

Beklagar verkligen att ni inte fick behålla er lilla tjej och lycka till!

Jag har ingen alls erfarenhet i allt de som ni går igenom just nu.Men jag blir så ledsen.Att ni inte fick behålla lillasyster.Jag tycker att storasyster kan få följa med på begravningen.Så hon också kan få säga hej då.Tror att allt blir så konstigt om hon inte får följa med.De blir ju ett annat avsked då.Jag vill ge er en stor kram.

vi lät våra barn se sin lillasyster på sjukhuset innan hon blev obducerad,tyckte hon såg så rosig och fin ut, och eftersom vi inte visste hur hon skulle se ut efter...men min man och jag såg henne igen när vi skulle klä och lägga henne i kistan,,det var faktiskt inte så värst mkt som förändrats,men om er dotter inte sett henne innan så kolla med personalen där hon är nu om det är ok att visa henne igen,det är tydligen väldigt olika hur mkt dom ändras.
Vi hade alla våra övriga barn med oss på Emilys begravning,den minsta var då 13 mån och nästa 3 år osv...gick hur bra som helst.

Får man lov att fråga vad som hände och i vilken v var du i?

Om oss kan man läsa på min sida.

beklagar det som har hänt! Så orättivst!
Vilken vecka är du i? En grej som patologen sa till oss när vi skulle ha en liten välsignelse för vår Eddie efter det vi trodde var en obduktion, var att han var lagt i formalin så att han inte skulle börja lukta. Därför avrådde han oss från att titta! men det kanske inte är så i ert fall!

kram Andrea

Vår flicka föddes död en vecka efter bf i somras. Hon var vår förstfödda så syskon fanns inte. Däremot hade mina syskonbarn (4 och 7 år) längtat så efter sin kusin! De kom och hälsade på oss på förlossningen och fick titta på vår dotter. Lillkillen stack genast fram fingret för att känna på henne, men utbrast förskräckt att hon var slemmig! Men när vi berättade att hon bara var kall kände han lite till på henne och tittade noga på hennes öron. Han tyckte att det såg ut som om hon sov, men förstod nog ändå när vi sa att hon aldrig kommer vakna.

Min pappa berättade sedan att de båda barnen i förväg halvt på allvar, halvt på skoj, hade undrat om bäbisen skulle ha massor med fingrar eller ögon eller se konstig ut på något annat vis. Det var nog deras sätt att fråga om bäbisen såg konstig ut...

Jag är övertygad om att det var bra för dem att få se sin lilla kusin. Barn är mycket mindre rädda för döden än vi vuxna. Och döda bäbisar ser ju inte "läskiga" ut, bara döda, i synnerhet när de är födda mot slutet av graviditeten. Får barnen inte se den döda tror jag de lätt kan börja fantisera om denna döda, som ju uppenbarligen är så hemskt att de inte får se det. Om du förstår hur jag tänker.

De var med på begravningen bägge två vilket kändes bra för oss alla. Vi hade kistnedsättningen direkt efter begravningen och barnen fick kasta ner sina blommor på kistan, vilket lillkillen gjorde med kraft!! För några veckor sedan frågade hans mamma om han kom ihåg när bäbisen begravdes och då svarar han kavat, att javisst minns han när vi planerade den! En underbar kommentar tycker jag, som får mig att tänka på blommor snarare än på död.

Stor kram till dig, Emmalemma!

Jag har läst någonstans att det är lättare att fösrtså och acceptera döden om man tar asked konkret.
Klart vi vuxna gör vårt beslut själv. Men jag tror det faktiskt att det är så.
När min son dog var ju jag och lillebror tillsammans. Tillsammans gick vi ju för att identifiera storebror. Lillebror blev aldrig frågad om han ville det eller inte. Vår död var ju en olycka vi inte kunde förbereda oss på på ngt vis.
Alla vi pappa jag o lillebror var ju helt chockadee, vi fattade väl ingenting, att det ens skulle kunna vara sant.

Polisen och jag börjar gå mot det rum han blivit förd till, så lillebror bara kom med mej, som en skugga.Sp jag tvingade ju inte honom iallafall på ngt sätt.
Pappa var i en djup chock, satt bara och nikka på huvudet , nej nej nej ...så han kom inte med.

Såhär efteråt är det en sak jag ångrar.
Det är att jag inte fatatde ge min son en chans att ensam bli kvar med sin bror för att ta farväl på sitt sätt , utan att mamma ståpr brvid. vet inte om han skulle gjort det.Men chockad som jag var fattade jag faktiskt och tyvärr inte att ge honom chansen.Har inte velat t a opp ämnet med honom efteråt för , om han inte tänkt på det själv, vill jag inte att han skulle börja tänka på den saken och kanske ångra sig, eller beklaga att det inte blev så.
Min son var ju 16 . Tror att ju yngre barnet är, desto naturligare tar de döden.

Jag glömde på ett sätt att min son var med fast jag gav honom , broderns mobil som polisen gav mig osv. Så när jag bad polisen lämna mig med min son, förstog lillebror att jag ville vara helt ensam , och stack med polisen. Han började sköta pappa som bara satt i en stol helt övergiven av alla.

Jag tror allt kommer att gå bra om du tar med din 4:a åring. Och man kan ju faktiskt fråga vad han tycker.

Min man fick ju en annan möjlighet att ta farväl. dagenb vi hämtade hem honom till vår egen kyrka.Men han ville inte se honom då heller, och då valde vår son att vänta i bilen med pappa. Tycker vår son tog en roll att sköta pappa.

Efteråt tycker jag också pojken har mer förståelse för pappa, jag blerv ju sopsäcken han skippade allt skit på liksom. Vilket jag tror beror på att han uppfattade mig som stark och den som klarar allt, han kunde lita på mamma sin vad som än sker. Men på samma gång kankse också tror att jag inte brydde mig lika mycket om hans bror som han uppfattade att pappa gjorde.
Vilket berodde på att jag skötte allt praktiska.Och att jag inte kunde gråta annat än helt ensam.

De jag som tur vad fattade då var att jag aldrig glömde lillebror när jag beställde allt. Han var med hela tiden.

Alla barn berhandlar ju döden på sitt sätt. Och en psykolog sa att man kan faktiskt vara helt tyst också , som min son blev.Kankse vi diskuterar när han mognat.
Måste erkänna att jag tror saken skulle varit lättare om han varit 10 år yngre.

Tack för alla goa svar!

Jag var i vecka 36+6, har ingen aning om vad som hände.. Skulle på rutinkoll hos min barnmorska på tisdagen (30/10), och när hon skulle lyssna efter hjärtljuden så kunde hon inte hitta några! Jag fick gå runt lite och se om vi kunde få den lilla att flytta sig lite då hon kanske låg illa till. Men det hjälpte ju inte, även om vi tyckte att vi kunde höra ngt svagt i bakgrunden som att hon låg vänd åt "fel" håll.. Hon (bm) ringde in till förlossningen, som ligger 12 mil från vår lilla hemby och bestämde att jag skulle in för att "köra en remsa", m nån bättre maskin som de har där. Hon frågade om jag hade ngn som kunde följa m mig, och jag funderade lite på att ringa en vän men så frågade jag om jag behövde oroa mig (det hade jag ju såklart redan börjat göra..) men det svarade hon att det behövde jag inte göra.

Ringde min sambo, som jobbar 10 mil åt andra hållet, hans första reaktion var ju att jag skulle vänta på honom, men det var ju inget att oroa sig för så jag tyckte att det bara var onödigt att han skulle behöva köra hela den vägen som en idiot.. Så jag gav mig iväg själv och lovade ringa så fort som undersökningen var över..

Först så körde de bara med en sån vanlig (vet inte vad de kallas..) för att höra hjärtat med på förlossningen med, men den goa barnmorskan som först mötte mig sa att hon inte ville bråka nåt mer med min mage utan vi skulle göra ett ultraljud istället. Och där konstaterade de ju ganska omgående att det inte fanns ngt liv i min mage längre. Trodde inte att det gick att få så ont...

Tydligen så har jag missförstått mina sammandragningar, att jag har trott att det har varit bebisen som har "möblerat om" i min mage, när det har varit en sammandragning av nåt slag som mer eller mindre fokuserat sig på ett område i magen, sådär så att man kan tro att det är en liten rumpa eller nåt som "sticker ut". Barnläkaren som vi fick prata med efteråt sa det att det var ganska vanligt att höra såna beskrivningar.. Så ganska exakt två veckor efter förra kollen, då hjärtljuden var jättestarka så fanns det inga kvar längre...

Ringde min sambo, som redan var på väg hem för att vara på plats på dagis på em, han fick ordna med allt det praktiska, packa väskan (inte gjort än) ringa in barnvakt (mormor som tog ledigt i flera dagar) och lämna vår dotter för att komma till mig... Under tiden på förlossningen så satt jag bara i ett förlossningsrum o väntade..

Blev bestämt att vi skulle återkomma dagen efter, då man behöver tid på sig att smälta allt (hur gör man det???) De försökte ordna plats på patienthotellet åt oss då vi har så lång väg, var fullt. Enda platsen som fanns var på den avdelningen där alla nyförlösta föräldrar får bo, tillsammans m sina nyfödda älsklingar! ALDRIG I LIVET nästan skrek jag!!! Jag kan idag inte förstå att de ens kunde nämna det som ett förslag..

Senare på kvällen, då vi hade tagit in på hotell för vår egen räkning så drog värkar igång av sig själv. Vid 1.15 på natten började de på riktigt m 10 min mellanrum. Vid fyra orkade jag inte mer utan vi gjorde oss iordning för att åka in. När vi kom till förlossningen (ca 5) så möttes vi av en undersökerska som öppnade åt oss, tyvärr så kände hon inte igen mitt namn m en gång så hon frågade när jag hade datum...

Vid åtta på morgonen så föddes vår lilla dotter, Emilia Maja. Jag var fylld av morfin och lustgas (första förlossningen så klarade jag inte ta lustgas, och fick inget annat smärtstillande heller, men det behövdes nu..) Trots att jag visste att det inte var möjligt att hon skulle leva, så skrek jag att de skulle göra så hon grät, jag ville höra mitt barn gråta, få det att leva igen. Min sambo har nog aldrig känt sig så maktlös förr...

Vi fick behålla henne hos oss så länge vi ville, men valde att lämna henne när det drog sig mot kvällen. En fotograf tog bilder av henne (svartvita), de tog avtryck av fot och hand och klippte en hårlock (hon hade mörkt tjockt hår), som vi kommer att få på återbesöket om 2 veckor. Fick tid på den dagen som vår ängel skulle ha anlänt..

Vi åkte hem redan samma kväll, kände att vi hellre ville sova i vår egen säng än att ligga och kanske få höra små bebisar födas.
Har verkligen varit tuffa dagar, men som tur är så har mina föräldrar verkligen ställt upp. Idag gick Emma på dagis igen som vanligt, är mycket bättre för henne än att vara hemma hos oss. Har varit i kontakt m begravningsbyrån som kommer att ta med kläder till vår lilla tjej att ha på sig när hon återkommer från obduceringen.

Blev mycket här nu, men det kändes bra att få "skriva av sig" lite.. Är så mycket kvar att göra, planera begravningen. Det är jobbigt bara att ta sig genom dagarna, träffa folk är inte att tänka på för mig, som tur är orkar min sambo att vara ute i verkligheten, lämna på dagis och handla, för det är helt otänkbart för mig, än ialla fall..

hej jag var 6 år när min lillasyrra gick bort 1 år gammal i hjärnhinneinflammation
All släkt tyckte det va fel att jag och storasyrran va m vid kistan samt begravning men jag kan säga att jag är glad att vi fick det
när man är liten är det lätt att man missförsår om man inte få va med både liv och död är ju lättare att hantera om man får veta det på barns vis
kram på er alla jag blir så ledsen när jag läser här
skickar mpnga styrkekramar

Vad säger man ? det finns inga ord .Jag gråter för din skul. 
Låt henne vara med , både för din och hennes skul

Beklagar att ännu en familj ska behöva gå igenom detta!
Jag tror att nu kan vara lugna i att ta med eran 4-åring. För barn är döden ganska naturlig. De ser det inte som otäckt eller skrämmande. Barn är så självklara.
Hade med mej makens brorsdotter för några år sen på en promenad. Hon var nog precis fem fyllda då. Vi genade över kyrkogården på vägen hem och hon undrade vad det var för stenar och vad det stod och framför allt varför dom fanns där? Så jag försökte förklara att när man dör så kan man läggas i en kista och begravas och familjen kan hälsa på där osv osv.
Och hon svarade efter att ha tittat konstigt på mig en stund.
"Men man kommer ju till himlen när man dör!"
Jaa... vad svarar man på det. Självklart.

Kramar till er!

Vi valde tillslut att vår dotter fick vara med på både bårhuset efter obduktionen och sen på begravningen. Känns som att det var ett bra beslut..
Vi pratar så öppet som möjligt om lillasyster uppe i himlen och har inte märkt nån negativ effekt än. Och om det skulle bli nån reaktion så misstänker jag att det i såna fall skulle va pga att hon förlorade sin lillasyster snarare än att ha sett henne, hon var ju så fin!
Så jag rekommenderar att storasyskonen ska vara med, om det inte är nåt speciellt som gör det hela negativt, de förstår så mycket mer då!

Hej. beklagar sorgen!
Vi fick missfall i sommar. Ett tidigt. Men barnen viste om det. Vi begravde vår lilla ängel vid min sommarstuga där jag har alla mina goda minnen ifrån.
Min fyra åriga son var med. Det var ett sätt för både oss och barnen att ta avsked. Och är väldigt glad över att vi gjorde detta.
Så jag tycker att det inte är något problem att ha med sig en fyra åring. Hon kommer minnas tiden innan också.

Sköt om er!

Hej beklagar det som drabbade er. Har precis gått igenom liknande och vi valde att ha med alla Hampus syskon ålder 4-19.

Det gick jättebra och ungarna gav lill

sorry, tydligen för tjocka tummar för tangentbordet,

men det gick som sagt var jätebra och ungarna klappade lillebror hej då, gav honom gosedjur osv innan kistan stängdes och han jordfästes. Har nog hjälpt ungarna och därmed oss att gå vidare då det inte är något främmande eller konstigt för dom att besöka hans grav, det är bara "Hej Hampus" som om dom träffade nå´n dagiskompis och inte en gravsten. Jag tror det är vktigt att inte krysta till nå´t för barnen då dom har en så härlig naturlig inställning till allt som sker omkring dem. Även sånt som vi vuxna tycker är ofattbart och ohyggligt tar dom som jaha nu är det så här....Lycka till