Vem är föräldrarledig först, pappa eller mamma?

När vi så småningom kommer att börja arbeta ska vi vara hemma och jobba 50% båda två så länge vi har råd och möjlighet. Känns toppen att kunna göra så!

Nej, här finns det inget som säger att mamman måste vara hemma mer än den ekonomiska biten. Jag studerar och vi har helt enkelt inte råd att min man är hemma med föräldrapenning och jag går på studielån. Så det enda alternativet för oss är att jag tar ett studieuppehåll och är hemma så länge som behövs. Det är nog bra om båda är hemma så mycket som möjligt i början så barnet får knyta an lite innan det blir vardag. Senare ser jag gärna att min man är hemma om det går...

Annars så tror jag det handlar mycket om den vårdande biten och kontrollbehovet som vi kvinnor ofta lider av Kan jag lita på att han/hon har alla kläder på sig, att dom fick med allt nu när dom skulle dit, att han/hon har ätit, sovit osv. Jag skulle ringa hem varje timma. Jag vet att detta är en sak som man måste lära sig att släppa och jag vet att jag litar på min man men ändå så måste jag ha koll...Knäppt jag vet!! Och vad gör det om han nu skulle glömma blöjorna?? Världen går ju inte under...

Rent biologiskt spelar det så klart ingen roll, men det var helt enkelt lättast att jag, mamman, tog första tiden eftersom alla runt omkring, chefer, kollegor, kunder etc förväntade sig och räknade med det. Rent tidsmässigt tar vi lika lång tid och det verkade därför onödigt att göra tvärtom "bara därför att".

Vi hade en diskussion där min man uttalade sig om att han gärna är hemma först ... vilket jag också gärna vill så efter lite prat så kom vi överens om att min vilja var starkast. Det grundar sig nog också lite i att det helt enkelt passar våra personligheter bäst att jag tar tiden med det yngre barnet och maken när barnet blivit lite äldre. Men totalt sett så ska vi vara hemma lika länge oavsätt vem som tjänar mest. För oss känns det viktigt att efter all längtan få vara med lika mycket och på samma villkor.

Rent biologiskt tror jag att det passar kvinnan bäst att vara hemma första tiden, även när barnet kommer via adoption. Även när man får sitt barn via adoption får man ett hormonpåslag som gör, när man är kvinna, att det naturligaste är att inte lämna sitt barn utan att vara tätt intill det och ta hand om det. Medan motsvarande ger mannen en extra beskyddarinstinkt att ta hand om sin familj, mota bort faror och att försörja den. Det hade ju egentligen passat väldigt dåligt om ett nyblivet föräldraskap hade utlöst exakt samma beteende hos mamman och pappan. Så nog är jag övertygad om att där finns en rent biologisk skillnad och jag tror faktiskt inte att det spelar någon roll om man adopterar eller att barnet föds in i familjen. Vilda hästar hade i alla fall inte kunnat slita mig från min baby det första halvåret...

Hm, intressant. Hittills har det blivit tre olika svar:
1. Ekonomiska skäl (som ser likadana ut vid biologiska barn)
2. Omvärldens förväntningar
3. Kvinnans vilja var starkare, passar barnet bättre

Fler som vill berätta hur de har resonerat? Gärna någon där pappa var hemma först. Någon pappa måste det väl finnas som antingen:
1. Tjänar mindre eller lika mkt som mamman
2. Inte styrs av vad andra förväntar sig
3. Anser att hans vilja är lika stark eller starkare än mammans

Inser att detta inlägg kan väcka känslor, några tycker säkert jag gör påhopp. Men jag tycker det är så himla intressant!

Oj, så hann du svara ockå Ethi.
Då har vi ett fjärde skäl, det biologiska. Vet inte om jag håller med bara, jag vill gärna tro att pappor är lika bra på att ta hand om bäbisar, dessutom är väl många adoptionvbarn lite äldre, kring året gamla?

Franka, ärligt talat: varför skulle det överhuvudtaget skilja mot de föräldrar som föder sina barn? Vill pappan vara hemma först då så är det väl inte svårare än att ge barnet ersättning och mamman börjar arbeta så fort hon är hyfsat ihopläkt efter förlossningen? Ändå har jag under min tid på öppna förskolan INTE träffat en pappa till biologiska barn som varit hemma först, trots att det varit så lätt att fixa! Varför inte? Varför ska föräldrar som får barn via adoption plötsligt ha "kravet" på sig att vända på steken? För tro mig, du är inte den första som undrar! Tvärt om undrar nästan varenda människa man stöter på för adoption är/kan ju vara sååå jämlikt. Jag fattar inte var skillnaden är ens. Det är faktiskt världens enklaste grej för en mamma som fött sitt barn att lämna det hemma med pappan och själv jobba. Ja, i teorin alltså. Ändå väljer i princip ingen det alternativet... Varför?

Vi har också diskuterat det här fram och tillbaka och kom fram till att det bästa för oss är att vi är hemma båda två först i ca 2 månader men sen kommer min man att vara pappaledig i ca 6 månader och jag går ner i arbetstid. Jag kommer att vara mammaledig på heltid sen och förhoppningsvis hemma i många år om ekonomin tillåter.

Franka, jag är övertygad om att pappor kan vara lika bra på att ta hand om bebisar. Det jag menade var den där känslan när instinkterna tar över och HÄR är min plats och jag ska göra så HÄR. Säger instinkterna, som jag skulle tro till största delen är hormonstyrda. Att barnet inte är nyfödd tror jag inte spelar någon roll. Någonstans är vi hormonstyrda däggdjur av olika kön och med olika egenskaper - det vore ju helknasigt och väldigt opraktiskt om vi var helt pinlika i precis allt, instinktivt sett.