Rädsla för döden

Jag har en enorm dödsskräck. Har kommit de senaste åren och blir värre och värre. En stor bidragande orsak är att jag inte är religiös eller har någon tro på att livet går vidare utan jag tror att är det slut så är det slut.

Min dödsskräck har kommit efter att jag själv blivit mamma och börjat fundera mer på min egen dödlighet och på hur skört livet faktiskt är.

Jag har haft enorm dödsskräck (fobisk) som bottnade i ett överdrivet kontrollbehov

Iofs inte särdeles konstigt att jag hade det (har varit dödssjuk i ordets rätta bemärkelse) men efter terapi där jag lärde mig att acceptera att jag inte kan kontrollera allt så har det blivit bättre + att om man är rädd för att dö hela tiden så lever man inte 'på riktigt'

Jag har nog alltid haft det men för mej så är en stor del av det att jag tycker att alla varelser/saker har ett medvetande eller vad man ska säga. Alla saker känns som att de är 'där' liksom. Men när någonting har dött känns som att det inte finns någonting där längre. Det är liksom mindre 'där' än vad en sak är, mindre levande än vad en sak som aldrig har varit levande är. Och det är skrämmande. Det märks speciellt mycket efter att någonting just har dött, sedan efter ett tag klingar det av. Därför är jag väldigt rädd både för att dö själv och att andra ska dö men även för döda saker (nyligen döda saker) i allmänhet.

jag håller med dom här uppe, jag har bilvit mer nojig nu när jag är mamma till 3 barn.
Min äldsta som snart fyller 10 år pratar mkt om döden.
Hon vill inte att jag ska dö ifrån henne. Ju mer hon snackar om döden ju mer tänker jag på den.

Alla är väl rädda för döden, och är de inte det så är det något fel som är trasigt.

Självklart blir skräcken större när man är gravid eller har barn, det är ju helt naturliga mekanismer som arbetar för att man ska överleva och beskydda sin avkomma.

Sedan finns det väl de som tänker mer eller mindre ofta på det, och är mer eller mindre rädda, men alla BÖR ju känna skräck, annars hade vi ju aldrig överlevt i evolutionen!

Klart man inte vill dö. Livet är ju allt som vi har, är vi döda finns ingenting. Dör någon närstående så blir det ett bottenlöst lidande för de som blir kvar resten av deras liv.

Tack för Era svar! Gärna fler!

Skulle också vara intressant att veta om dödsrädslan hänger ihop med någon tro på Gud eller inte.

Logiskt sett borde det ju hjälpa om man verkligen tror att man ska få leva i paradiset efter man dött istället för att bara försvinna från jordens yta, plus att det borde vara en stor tröst om man tror att man ska få träffa de man förlorat igen.

I verkligheten tror jag att vår genetiska dödsskräck är så pass stor att den inte går att kuva med gudstro, utan snarare att man kan lära sig leva med den eller inte.

Jag har bara haft riktig dödsrädsla en gång i livet vad jag minns. Det var när jag var mycket liten och just fått klart för mig att hjärtat måste slå för att man skall leva. Jag fick en hangup på detta och kunde inte låta bli att känna efter hela tiden. Det gick över på en kväll.

Annars har jag ingen dödsångest. Tror att det kan bero på att jag inte är troende. Man mår ju som bekant inte bra av att oroa sig för mycket för det som komma skall och jag har ett närmast fatalistiskt förhållningssätt till döden (ibland önskar jag nästan att jag kunde ha det även för lite vardagligare bekymmer också).

Döden är ett väldigt öppet och väldigt oskrivet kort för mig. Dessutom kan jag inte göra något åt den, kryotekniken verkar bara funka i sfi romaner än så länge (he he). Fast jag hoppas såklart slippa lida för mycket i dödsögonblicket.

Jag har haft det så länge jag kan minnas....
Började i 6-7års åldern & jag har det än, det går i perioder ibland flera ggr/veckan o ibland kan det gå många månader mellan mina "anfall"...
Det har alltid sett likadant ut & det händer alltid nattetid innan jag ska somna, på nån ynka minut hinner jag tänka miljarder tankar,få extrem panik,hjärtklappning,svårt att andas.. en känsla av att jag måste "fly" ,springa iväg så rent instinktivt flyger jag ur sängen & springer ut på dass...
När jag väl lugnat mig, gråter jag som en idiot för JAG VILL INTE DÖ! jag är inte rädd för ATT dö, det är det som kommer sen som skrämmer skiten ur mig... Försvinna, för tid & evighet, svart.. nergrävd eller uppbränd i miljardes miljoner år! Jag mår illa bara jag skriver det...
Jag försöker tro på Gud, men jag är långt ifrån religös...
Hur mycket jag än tror så kan ju INGEN tala om för mig vad som händer sen....

Ibland kan en sån löjlig sak som att jag kollat på nån sorglig/hemsk film,trigga igång min skräck...

Värst var det i 15-18 årsåldern, det påverkade hela min tillvaro med skola & allt.. jag vågade inte gå & lägga mig om kvällarna utan höll mig uppe om nätterna tills jag somnade av ren utmattning..

Vill oxå gärna se fler svar, hur ni andra "får bukt" med er ångest/skräck!?