Jag måste få skriva.....begravningen är om 2veckor, och jag vet inte hur jag ska klara detta, att sätta locket på kistan och acceptera faktum att jag aldrig mer får hålla, pussa och krama vår älskade tjej....kan någon säga mig hur livet går vidare efter begravningen......
Kramar om!! Beklagar er sorg och kan inte mer än säga att jag undrar samma sak... miste min dotter den 10/3. kram
Kramar om er båda så hårt jag kan!
det du beskriver Elwiras mamma om kistläggningen..trodde jag själv aldrig att jag skulle klara. Men det går, på något sätt går det. En sista dag av stor omsorg. Bädda fint, skicka med något ni vill att hon skall ha med sig. En nalle, dikt eller vad som helst. Att säga farväl vad det absolut svåraste jag gjort i mitt liv, en utomjordisk upplevelse nästan. Men det gick. Jag var så glad och stolt efteråt, efter kistläggningen och begravningen, att vi klarade oss igenom den. Vi gjorde det för vår pojkes skull, för att han var värd det vackraste och värdigaste avskedet vi kunde ge. På något sätt infinner sig den inre styrkan med en ofattbar kraft och man klarar det, för deras skull. För att man älskar dem så mycket, för att man vill att de skall ha det bästa..
Jag önskar så att ni får ett fint sista avsked och att begravningen blir så fin den kan bli. Jag lider med er och fast att man varit med om det själv, så är det svårt att hitta ord, för man känner själv smärtan..Om två månder är det ett år sedan för oss och jag vet inte riktigt hur det här året har gått förbi oss, men det har det. Vill bara säga att även om det inte känns så nu, så finns det ett ljus i slutet av tunneln, nu har vi många fler bra dagar än dåliga. Nu bär vi vår pojke i hjärtat omsluten av kärlek och inte bara sorg utan även glädje över att han finns och kom.
Massor av varma kramar!
Tack, ja visst ska hon få det värdigaste avslut som går och jo jag måste ju göra det för hennes skull.....våra vänner kommer finnas där, hon har fått en docka och en filt,egna kläder....men hon fattas mig....Hon är född i v 39+2, efter en "normal" graviditet och en "normal" förl, vägde 3700g och var 50cm lång, hon är född 20.55, hon hade 10,10,10 på apgarskalan, hon åt direkt, hon var med och tittade, hon sov, vaknade och skrek, vi var uppe med henne sen la vi oss igen och 04.55 vaknar jag och då andas hon inte, hon var inte blå, hon såg inte konstig ut....de försökte återuppliva henne i 32min utan resultat. Den totala lyckan förbyttets på några sekunder till chock och bottenlös smärta.....även om förnuftet säger mig att det går att leva vidare så fattar jag inte hur....
Varmaste kramar tiller alla änglamammor med respektive och era små änglar.....
*kramar om*
Det finns inget värre än att begrava sitt eget barn, hur man klarar det vet jag inte, men det går och man gör det.
Hoppas ni får en vacker begravning precis som ni vill ha det!
Kram Alexandra, Myras mamma
"kramar om"