Rädd för barnbeskedet....!?

Hej!
Din situation skiljer sig inte mycket (på sätt och viss) från en vanlig graviditet :) Barnväntat väcker sådana rädslor och det är normalt. Alla föräldrar har gått genom "tänk om..." när de väntade barn
Lycka till

*skrattar* Grattis, du är "gravid". Så kände jag det också när jag insåg att jag var för långt gången för att få göra abort!
Då fick jag panik, inte för att jag vilel göra abort, utan för att jag faktiskt inte fick längre. Knasigt? Ja visst!

Det går bra ska ni se! Lycka till!

Absolut! När jag var gravid första gången. Att få barn är ju en oerhörd omställning och det är näst intill omöjligt att i förväg försöka föreställa sig hur det ska bli. Man har så många förhoppningar och så många frågor som man inte kan få svar på förrän förändringen redan har skett.

Massor av lycka till!

...och jag var också rädd men mest för att jag skulle tycka att vårt barn var fult...jag vågade nästan inte öppna kuvertet med bilderna. Helt knäpp var jag för jag tror faktiskt att hur barnet är hade sett ut hade det varit världens finaste unge för hon var vår....behöver jag tillägga att hon var (och är) världens finaste.

Kände precis som du, förutom rädsla för depression, när jag var gravid. Antar att det är en del av bearbetnigen inför att bli förälder.

Välkommen till föräldraskapet! Tror de flesta känner så när de får "plus på stickan" vilket man väl kan kalla barnbesked?

Instämmer i alla ovanstående skribenter. Själv kämpade vi för ett + i mer än ett år och när det äntligen kom så bara grät och skakade jag av rädsla. Han kanske inte var mannen som borde bli pappa till mina barn, duger jag som mamma, hur ska vi klara det ekonomiskt, vill jag verkligen detta o.s.v. Att skaffa barn är det största steget man tar i sitt liv, det vore väll ganska konstigt om man inte tvekade? Jag tycker att det verkar som om du är en bra, medveten, kärleksfull och helt normal mamma. Lycka till!

Tack för alla fina inlägg!
KRAM!

Jag tror som alla andra att det är vanliga känslor! När man väl fått barn kommer man nog spendera resten av sitt liv med att vara rädd

Jag kan själv fundera på om man kommer att känna att man verkligen fick rätt barn eller om man bli "avis" på barnet ngn annan fick

Kände likadnat precis de tre gångerna jag satt med ett gravtest i ghanden som visade positivt.... En slags tomhet- dvala av ngt slag där jag i princip ifrågasatte mig själv till atomer

Det går ÖÖÖVVEEERRR *hahahah*

Jag var jätteorolig inför det och hade massor av scenarion i huvudet hur det skulle vara, hur hon skulle formulera sig när hon ringde, var jag skulle befinna mig vid detta samtalet, hur jag skulle reagera både på samtalet, beskedet om ålder och kön samt inför kortet på barnet....nu fick vi aldrig något vanligt bb utan vi fick en förfrågan per post om vi kunde tänka oss detta barn...och det greppade tag om våra hjärtan och vi kände direkt att detta är vår pojke som vi har väntat på så länge. Men vi vågade ju inte hoppas på att han verkligen var vår så det var en natt av rädsla åt det hållet istället, tänk om någon annan får honom....kl 9.14 dagen efter fick vi beskedet att han var vår och då var lyckan TOTAL.
Men då kom ångesten istället kring resan, tänk om jag inte kommer älska hans födelseland för det måste jag ju, det är ju där han kommer ifrån!

När vi först kom dit så kände jag att usch, här vill jag inte vara, jag såg inget fint eller bra med landet och jag skämdes för att jag kände så, jag ville bara hem...hem med mitt barn...som jag precis fått i min famn. För mig fanns bara han och jag...som tur var har jag en vettig man som tvingade mig att lämna hotellet och gå ut lite och se landet lite också

Men efter några dagar så var det roligt att se sig lite omkring men längtan hem var enorm. När vi väl satt på planet hem var jag rädd för att det skulle störta nu när vi var så lyckliga ooch äntligen blivit en familj...när vi väl kom innanför dörren hemma så slog tröttheten till, spänningen släppte, nu var vi hemma som en komplett familj. Men då kom nästa oro, jag undrade vad jag skulle ha maken till?! Jag såg bara sonen och mig själv, resten kunde kvitta....som tur var påminde min käre make mig om att han fanns också och han fick kämpa för att komma in i min mammabubbla. Men det tog ett tag innan jag kände att han var en del av min och sonens familj. Trist men så var det. Och det tog ett tag för mig att känna att jag både var mamma och hustru, inte bara mamma.

Jag tänkte att nu behöver jag ju inte oroa mig längre, adoptionen var klar, vi hade det mest perfekta barnet och nu behövde jag inte oroa mig något mer men så är det ju inte. Då slår ju vardagen till, nu var jag ju plötsligt en vanlig mamma och oj vad oro man känner! Jag var orolig för att han skulle ramla och slå sig etc och att jag inte var en bra mamma osv osv...så blev sonen sjuk, vi höll på att förlora honom på ett ögonblick och efter den persen höll jag på att bli tokig, jag kände att jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till jobbet, eller vilja göra det av rädsla inför att det skulle hända sonen något. Jag sökte hjälp för detta då jag kände att så här kan jag inte ha det. Och det hjälpte. Nu har jag ett annat perspektiv på det mesta kring sonen och min man tycker att jag har tuffat till mig och landat i detta stora och förvirrande att vara en förälder och mamma. Och oroa sig det kommer man alltid att göra men det man är orolig för idag är man inte orolig för imorgon, då har det kommit nya orosmoment

Oj, detta blev långt men vad jag försöker säga är att det är helt normalt att känna som du gör och det du är orolig för idag kommer förändras i takt med föräldraskapet. Nu längtar jag tillbaka till sonens födelseland och jag älskar landet! Men inte just när jag fick barn för det var så stort att jag helt enkelt inte kunde ta in det just då.

Kram

Jag håller med om att det nog är rätt vanliga tankar. Jag har känt liknande känslor på olika stadier i adoptionsprocessen: Strax innan resebesked då jag var rädd att jag skulle bli en usel mamma, första natten med vårt första barn (som grät mycket de första nätterna) då jag kände att shit, vad har vi gjort, vi som hade ett så lugnt och bekvämt liv, inför barnbesked vid barn nr två då jag tänkte i panik att nej, vi har ju en perfekt liten familj, tänk om tvåan kommer och förstör allt osv.
Jag tror alla oroar sig vid någon tidpunkt och det är normalt.

När det gäller resan så var vi båda gångerna beredd på väldigt tuffa resor och det är nog anledningen till att resorna blev bra - vi hade inte så höga förväntningar.
Alla relationer, alltså mellan föräldrarna, blir annorlunda när man får barn. Prata med varann! Båda måste tala om hur man känner och respektera att man inte alls känner/reagerar/tycker lika kring allt som händer när man blir förälder.

Det kommer att gå kanon!

Hej TS!
Det du känner är normalt....så känner nog de flesta första gången de adopterar. Jag känner också igen mig i dina tankar. Man har ju inte en aning om hur det kommer att bli! Man har ingen makt att kontrollera det som skall hända, utan man får bara slappna av och sluta oroa sig (vilket inte är så lätt!).
men förbered er mentalt på en kaotisk adoptionsresa istället för "er livs resa" , en jätte jobbig unge (för det kommer bli jobbigt med en ny familjemedlem) och eländes elände (hårda sängar, äcklig mat, en hemsk flygresa, så kommer ni att bli positivt överraskade, när ni upptäcker att det var bättre än vad ni förberett er på!
Lycka till! Hoppas ert BB kommer snart så ni får se vem ni har väntat på så länge!

Jag och min man väntar också på barnbesked och det kan komma när som helst nu. Känner ibland rädsla och lätt panik. När man väntat i nära tre år känns det så overkligt och jag börjar tänka saker som "tänk om jag inte känner något då jag ser bilden" eller "tänk om det bara känns helt fel" eller "hur ska vi klara resan och den långa tiden utomlands" och då blir jag så stressad. Man har varit beredd så länge att det blir oförberett plötsligt på något skumt vis? och så tänker jag "hur ska vår son ta det här med ett nytt syskon" och "tänk om vi inte räcker till" och så vidare? Tror inte det är så ovanligt att känna så dock, så jag försöker acceptera känslorna och bara flyta med. Jag brukar tänka, så jag får förändrings-skräck, att jag ju i längden vill ha den här förändringen, att vår son ska få ett syskon och på alla fördelar och all längtan. Det hjälper. Lycka till! 

mammatillvictor, jag känner igen mig så mycket i det du beskriver ( men så klart inte allt). Oron innan jag fick barn upphörde aldrig den bara förändrades.

TS få saker kring adoptionen blev som jag trodde, många saker blev bättre o andra mycket jobbigare men allt gjorde att jag fick en underbar son :)