Ingen livsglädje del xx

Hejsan allihopa och tusen tack H H. Jag är en nykomling här i tråden, inte vad gäller depressioner tyvärr. Tycker att jag borde bara vara nöjd och glad nu som väntar första barnet efter flera års kämpande, men känner hur jag sjunker ner igen efter alla prövningar. Allt kommer ikapp nu men jag vågar knappt erkänna det för någon. Känns som lite tabu att må dåligt just nu, men har hört att det kan vara vanligt när man tidigare har kämpat med depressioner. Jag som borde ha blivit starkare...och som alla ser som ganska stark, både här och privat. Kanske för att jag känt på mig en längre tid nu att jag inte klarar av all upp och nedgångar som är men jag har en otrolig fasad utåt så ingen märker hur det egentligen ligger till. Snart ska jag börja kbt för att se om det kan hjälpa mig framåt.... Kram alla.

Dags att jag får en bättre bedömning kring min depressionsbild känner jag när jag läser vidare här. Hoppas psykologen som har kbt:n kan hjälpa mig att komma underfund med kärnan. Känner igen mig med perioder där jag gör en hel massa saker, planerar projekt, renoverar som en tok hemma, för att sen bara vara. Har tänkt att det är fullt normalt att vara lite upp och ner men omgivningen hänger nog inte riktigt med. Nu har jag en neråtperiod, känns som en fördröjd krisreaktion. En del på jobbet säger hormoner, men det känns inte normalt. Jag har mindre glädje inom mig jämfört med en annan som väntar barn. Jag söker nytt jobb men saknar gnistan och vet inte om jobbbyte är det bästa just nu. Jag vill en massa saker och planerar men kommer inte till skott. Skjuter upp allt till "när jag blir piggare". När nu det blir. Vill ofta bara vara hemma just nu med täcket över huvudet. Känner igen sömnmönstret. Ofta uppe i varv och vaknar flera ggr per natt. Slutar ofta med att jag sover för länge. Ska försöka gå och sussa nu och se om jag har fokus på jobbet imorgon. Kram alla.

Så, nu har jag dragit första vita lögnen åt en kollega/vän, att jag bara har varit hemma för att jag är snuvig. Har tagit steget att boka in besök hos psykologen och kommer ta upp ev medicinering. Sen får tiden utvisa.

 Skönt att höra ändå att man inte är ensam med att kämpa, fast jag önskar ingen detta elände. Jag gjorde precis som du och jag har klarat mig bra ett tag, fast nu kommer en massa ikapp och det är svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan.
 Ring läkaren du också så du får stöd igen...Jag spolade ner tabletterna för ett par år sen och det har varit lite knackigt ibland. Antar att jag har förnekat för mig själv att jag inte har riktig balans utan "det har ju fungerat ganska bra i alla fall" .
 Jag har kommit på svaret på frågan du ställer. Det kan bli "bra" men inte helt ok nu, utan hjälp. Märkt av förändringarna att jag sover väl mycket senaste tiden och är istället uppe på nätterna och grubblar. Visst mannen stöttar bäst han kan, men jag kan inte hålla honom vaken varje natt...Kram på dig. Ta steget. Vi håller tummarna för dig.

 Tack tack H H. Nu på onsdag redan fick jag en tid så då ska vi påbörja arbetet med att kartlägga det som varit och prata om tidigare diagnoser så jag får rätt hjälp.
 Önskar att jag inte varit en sån streber tidigare för det har varit svårt att hålla jämn takt med allt efter det. Volymkontrollen är ur funktion. Jag hoppas fasaden spricker och att jag sänker garden hos psykologen så jag tar emot hjälpen... Jag tror man är mästare ibland på att hålla undan vad man känner, för att gasa vidare.
 
Kram och tack igen.

Jag vill också. Det där med att vilja ha barn vid en viss ålder, det kämpar jag med att lägga åt sidan. En väninna till mig var sjuk samtidigt som mig och de skyndade på barnplanerna utan att hon hade läkt ihop helt. Nu kämpar hon med att hålla sig uppe för sina barns skull och sen henne själv. Hon har det väldigt tufft just nu. Jag har många ggr funderat på hur det hade varit om jag hade blivit gravid helt apropå tidigare och jag är rädd att det hade blivit för mycket. Jag läkte ihop och sen fick vi upp ögonen för att det här fixar sig inte. Vi sökte hjälp och efter ytterligare ett år lyckades vi (mitt fel och det bannar jag mig för. Tänk om ligger och mal i bakhuvudet. Tänk om jag hade förstått men jag var inte mig själv). Jag har också unga föräldrar och ville själv vara yngre men ja, det blev inte så. Jag verkar inte hantera såna här kriser särskilt bra helt enkelt och en del har inte hjälpt till med sitt prat om normer. I all välmening så förstår jag hur du känner, men sätt dig och din hälsa i första rum . Kram

Det låter bra att ni pratar om det iaf och det kommer bli er tur också. Åh det är jobbigt när det inte blir som man tänkt sig. Man längtar så innerligt medan å andra sidan känner man att det är nog bäst att vänta. Ingen lätt sits men det kommer gå vägen för er. Jag försöker tänka så. Vi hade varandra när allt var tufft. Tänk om jag alltid var förnuftig och inte spolade tillbaka tiden och grubblade så. Kram på dig.

Absolut isadora. Det krävs styrka hela tiden för att ta sig framåt.
Jag har också hört att depression är ett tecken på svaghet, generna bla bla bla.
Samma prat fick jag höra om vår barnlöshet...Usch blir så irriterad.
Jag gör ofta som dig. Tvingar mig upp numera, in i duschen, sitter med en kaffekopp och tänker "Det kommer gå bra". Sen på jobbet om det är en tuff dag, är jag helt dränerad på energi och tårarna fyller upp ögonen.
Det här mörkret gör inte saken bättre. Jag har jobbat mycket kväll senaste tiden men nu var det dags att gå upp strax efter sex....*suck* Jag trodde det var mitt i natten när klockan ringde...Sov i och för sig bara tre timmar...
Kram!

Nu har jag inte hunnit med pga jobbet, men jag ska läsa ikapp. I alla fall har jag varit hos psykologen och vi har börjat kartlägga. Kan väl säga kort att det enda jag bryr mig om enligt ett test, det är familjen och vårt hem. Arbete, en del relationer och sånt omkring, det bleknar ganska snabbt enligt skalan... Visst är det normalt att ha bra och dåliga perioder, men det var inte uppmuntrande siffror. Nu ska hon samla ihop allt så träffas vi igen nästa vecka och sen efter tredje besöket, vet hon vad vi ska hitta på.
Så skönt att vara igång. Jag rekommenderar det absolut för nu är jag inte ensam med kämpandet utan har en kontakt bredvid mig.

Kram alla!

Hejsan. Jag har varit tyst också. Går på tre samtal till. Allt bottnar i att jag ska söka nytt jobb under föräldraledigheten. Bröt ihop senast idag på jobbet eftersom att chefen inte fattar hur stressreaktionen och kriser ter sig. Skulle behöva lugnande, men ska prata mer med bm till veckan. Så upp och ner, jämna plågor och trött. Har inte fått utvärderingen klar än.

Hoppas du får allt stöd du behöver.

Det får du så gärna viol. Jag brukar känna på samma sätt. Många tankar kommer på kvällarna om jag är ensam så jag försöker trötta ut mig rejält och bara somna, ofta på soffan, bara för att kunna slappna av och inte fastna i tankebanorna. Fick ett tips av psykologen. Skriva ner alla tankar på kvällen och på morgonen så går vi igenom det nästa vecka. Hm. Sur ofta på morgonen och stressad. På natten deppig. Jag skriver lite för det är ändå samma återkommande tankar. Allergin för tystheten kommer från min far som ofta gick och muttrade hemma när något var fel så det projicerade jag mot min man till en början. Nu har jag det lite mer under kontroll för tysthet är inte alltid dåligt men ibland.