• HellviHumle

    Ingen livsglädje del xx

    I den här tråden kan man skriva av sig när livet känns tungt av olika anledningar. Vi kan utbyta tankar, ge varandra råd och stöttning, krama varann.

    Varmt välkomna, gamla som nya!

    Det här är en fortsättning på de andra trådarna med samma namn. Hoppas inte den trådskaparen (anonym (ledsen)) tar illa upp.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-10-14 21:31
    Hej allihop. Jag vill bara förklara en sak. De ev tips och råd jag kommer dragandes med bygger bara på min egen erfarenhet av att må dåligt/depressioner (mer än 40 år). Jag har läst en del böcker och gått nästan fyra år i terapi. Det finns alltså mycket som jag inte har en aning om och mina råd ska tas för vad de är dvs råd.

  • Svar på tråden Ingen livsglädje del xx
  • HellviHumle

    jag vill också skrev 2008-10-13 22:26:02 följande:


    Jag hart tänkt på hur det skulle vara att få barn vid 27. Och det skulle betyda att min sambo skulle vara 32. jag vet inte varför men nåt gör att bara tanken är jobbig. jag vet att jag är väldigt fixerad vid ålder, men det har jag nog alltid varit.
    Har du också bestämt hur många barn?
  • Anonym (Lina)

    Hoppar gärna in i denna tråd me´...

    Gick in i väggen förra veckan...fick tid hos doktorn...

    Äter nu citalopram o är sjukskriven några veckor framåt..

    Livet kändes/känns jättesvårt.. Blev ensamstående för 1 ½ år sedan...har en son på nu 5 år..

    Livet vände åter till mig efter en tid ( trodde jag )

    Träffade mannen i mitt liv och trodde att en flytt 43 mil bort skulle göra mig hel..

    Men längtan efter sonen rev i mig o min mamma har blivit sämre av sin cancer så nu är det palliativt vård skeede..

    Livet började tära på mig...blev arg o väldigt stress känslig..
    Klarade knappt av en endaste motgång o min sambo tyckte jag skulle söka hjälp...men klarade inte av att ta till mig..

    Längtade bara hem till mitt län för att kunna vara närmre min mamma o son..

    Så brast bubblan för mig så flytten blev ett faktum..

    Men väl på plast så fanns ingen ork...så nu veckan senare börjar det iaf känns som om medicinen börjar funka..hade några dagar där mina känslor o oro kändes mekaniska på nåt sätt...

    Igår kunde jag äntligen gråta igen..
    Går nu o väntar på att få komma till en kurator...
    Vill börja nysta i allt från första början..

  • HellviHumle

    Anonym (Lina) skrev 2008-10-13 23:22:12 följande:


    Hoppar gärna in i denna tråd me´...Gick in i väggen förra veckan...fick tid hos doktorn...Äter nu citalopram o är sjukskriven några veckor framåt..Livet kändes/känns jättesvårt.. Blev ensamstående för 1 ½ år sedan...har en son på nu 5 år..Livet vände åter till mig efter en tid ( trodde jag )Träffade mannen i mitt liv och trodde att en flytt 43 mil bort skulle göra mig hel..Men längtan efter sonen rev i mig o min mamma har blivit sämre av sin cancer så nu är det palliativt vård skeede..Livet började tära på mig...blev arg o väldigt stress känslig..Klarade knappt av en endaste motgång o min sambo tyckte jag skulle söka hjälp...men klarade inte av att ta till mig..Längtade bara hem till mitt län för att kunna vara närmre min mamma o son..Så brast bubblan för mig så flytten blev ett faktum..Men väl på plast så fanns ingen ork...så nu veckan senare börjar det iaf känns som om medicinen börjar funka..hade några dagar där mina känslor o oro kändes mekaniska på nåt sätt...Igår kunde jag äntligen gråta igen..Går nu o väntar på att få komma till en kurator...Vill börja nysta i allt från första början..
    Du är välkommen hit, du också.
    Verkar som du har rätt bra koll på läget. Låter bra att medicinen verkar fungera.
    Kram
  • Anonym (Lissie)

    Jag vill också. Det där med att vilja ha barn vid en viss ålder, det kämpar jag med att lägga åt sidan. En väninna till mig var sjuk samtidigt som mig och de skyndade på barnplanerna utan att hon hade läkt ihop helt. Nu kämpar hon med att hålla sig uppe för sina barns skull och sen henne själv. Hon har det väldigt tufft just nu. Jag har många ggr funderat på hur det hade varit om jag hade blivit gravid helt apropå tidigare och jag är rädd att det hade blivit för mycket. Jag läkte ihop och sen fick vi upp ögonen för att det här fixar sig inte. Vi sökte hjälp och efter ytterligare ett år lyckades vi (mitt fel och det bannar jag mig för. Tänk om ligger och mal i bakhuvudet. Tänk om jag hade förstått men jag var inte mig själv). Jag har också unga föräldrar och ville själv vara yngre men ja, det blev inte så. Jag verkar inte hantera såna här kriser särskilt bra helt enkelt och en del har inte hjälpt till med sitt prat om normer. I all välmening så förstår jag hur du känner, men sätt dig och din hälsa i första rum . Kram

  • jag vill också
    HellviHumle skrev 2008-10-13 22:33:19 följande:
    jag vill också skrev 2008-10-13 22:26:02 följande:Har du också bestämt hur många barn?
    1-2 barn har jag sagt. Absolut inte 3. Är själv mellanbarn och har alltid hatat det.
  • jag vill också

    Anonym (Lissie) skrev 2008-10-14 00:33:32 följande:


    Jag vill också. Det där med att vilja ha barn vid en viss ålder, det kämpar jag med att lägga åt sidan. En väninna till mig var sjuk samtidigt som mig och de skyndade på barnplanerna utan att hon hade läkt ihop helt. Nu kämpar hon med att hålla sig uppe för sina barns skull och sen henne själv. Hon har det väldigt tufft just nu. Jag har många ggr funderat på hur det hade varit om jag hade blivit gravid helt apropå tidigare och jag är rädd att det hade blivit för mycket. Jag läkte ihop och sen fick vi upp ögonen för att det här fixar sig inte. Vi sökte hjälp och efter ytterligare ett år lyckades vi (mitt fel och det bannar jag mig för. Tänk om ligger och mal i bakhuvudet. Tänk om jag hade förstått men jag var inte mig själv). Jag har också unga föräldrar och ville själv vara yngre men ja, det blev inte så. Jag verkar inte hantera såna här kriser särskilt bra helt enkelt och en del har inte hjälpt till med sitt prat om normer. I all välmening så förstår jag hur du känner, men sätt dig och din hälsa i första rum . Kram
    Låter jobbigt! Men jag vet att jag måste läka innan jag skaffar barn, båda två måste också få ett fast jobb. Och det känns just nu som om det kommer ta lååååååång tid.

    Men jag har till slut berättat för sambon om min barnlängtan så det känns lite bättre. Det jobbiga är att jag just börjat på p-piller igen. Ett steg bort från min dröm. Men jag vill ju inte sätta ett barn till världen när jag mår så här och när vi inte har råd att ta hand om det på bästa sätt.

    Har fått så många kommentarer av släkten också, fasters man som frågade om vi skulle gifta oss snart, farmor som viskade "nästa gång är det din tur" i mitt öra på andra fasterns bröllop, svärmor som säger till oss att absolut inte skaffa barn än på många år och svärmor igen som säger "det är ju bra att ni kan passa din systers barn, då behöver ni inte skaffa egna"...
  • Anonym (Lissie)

    Det låter bra att ni pratar om det iaf och det kommer bli er tur också. Åh det är jobbigt när det inte blir som man tänkt sig. Man längtar så innerligt medan å andra sidan känner man att det är nog bäst att vänta. Ingen lätt sits men det kommer gå vägen för er. Jag försöker tänka så. Vi hade varandra när allt var tufft. Tänk om jag alltid var förnuftig och inte spolade tillbaka tiden och grubblade så. Kram på dig.

  • Anonym (isadora)

    Detta är verkligen en tråd för mig Har alltid varit deprimerad mer eller mindre, och som vanligt blir det 1000gånger värre nu när vi går mot mörkare halvåret. Sitter hemma ensam och känner sig så otroligt ensam. Vaknar tidigt varje morgon när det fortfarande är mörkt och får ångestkänslor för att jag inte har någon som kan hålla mig över ytan när allt blir svårt. Tvingar mig upp ur sängen för att ta mig iväg till jobbet, men kan inte hindra tårarna av hopplöshet som rinner ner för mina kinder. Samma sak varje morgon.

    Jag har träffat på en del som anser depression är ett svaghetstecken, men de vet inte vad de pratar om. Att kämpa emot en depression krävs styrka!

  • Anonym (Lissie)

    Absolut isadora. Det krävs styrka hela tiden för att ta sig framåt.
    Jag har också hört att depression är ett tecken på svaghet, generna bla bla bla.
    Samma prat fick jag höra om vår barnlöshet...Usch blir så irriterad.
    Jag gör ofta som dig. Tvingar mig upp numera, in i duschen, sitter med en kaffekopp och tänker "Det kommer gå bra". Sen på jobbet om det är en tuff dag, är jag helt dränerad på energi och tårarna fyller upp ögonen.
    Det här mörkret gör inte saken bättre. Jag har jobbat mycket kväll senaste tiden men nu var det dags att gå upp strax efter sex....*suck* Jag trodde det var mitt i natten när klockan ringde...Sov i och för sig bara tre timmar...
    Kram!

Svar på tråden Ingen livsglädje del xx