Hej!
Här kommer en mamma som förlorat sig själv totalt.
Jag bryr mig inte om mig själv längre, utseendet har fått åka i soporna, kläderna är inga nya på flera år.
Håret är stripigt, och mungiporna ler aldrig nästan.
Jag klarar inte av arbete, men ändå försöker jag .. men slutar med att jag förlorar mina jobb i slutändan.
Det finns dagar då jag inte klarar av att gå upp ur sängen.
Jag är gift men han klarar inte av mig säger han.
Han ber mig söka hjälp, men stöttar mig inte.
Jag har barn som jag vill kunna känna glädje över, känna kärlek för...
Inte bara se dem och ångra mitt liv totalt.....
Är så rädd att mista mina barn, är så rädd att mitt äktenskap ska gå i kras.
Min svärmor är djupt kristen och har redan sagt flertal ggr att det är djävulen som tagit sig in i mig, hjälp bara det.
När jag försökte hjälpa min svägerska då hon mådde dåligt blev jag bortstött och förnekad som fru.
Jag ser hat i alla som ser på mig , det är skrämmande att ens titta på ett djur...
Jag ser hatet hos alla , min vikt gick upp i skyarna och jag klarar inte av att gå mer än en km om dagen sen knasar sig knäna...
läkarna jag pratat med ang vikten inser inte att jag är djupt nere... även om jag försökt förklara det...
Dietisten jag hade innan för vikten, ansåg att när vikten försvann så försvann min deppiga tid...
Kruxet är att jag varit nere sedan jag var liten... och ser samma sak i min dotter... och hon närmar sig åldern där mitt utbröt.
Jag har aldrig känt att någon riktigt funnits där för mig eller förstått mig.
Och har svårt för att ta emot beröm, kritik, eller se positivt i mig själv..
att ge är lätt...
