Ja, här verkar jag ju passa in...;o) Har man, barn, familj, vänner, hus osv, men känner mig helt tom. Älskar mina barn över allt annat, men jag tror att de förmodligen skulle ha det bättre utan en dyster mamma med konstanta humörsvängningar. Studerar på universitet och har alltid haft toppbetyg, men sista året har det bara gått utför. Jag har svårt att koncentrera mig, svårt att umgås med vänner, svårt att städa, tvätta och laga mat och ibland svårt att stiga ur sängen på morgonen. Vissa dagar ligger jag bara kvar och gråter.
Jag har provat flera antidepressiva mediciner, men tycker inte att någon har hjälpt. Nu äter jag ingen alls. Har gått i kognitiv beteendeterapi, men slutade då jag insåg att det bara var bortkastad tid eftersom jag inte klarade av att få ur mig sanningen (satt och ljög terapeuten rakt i ansiktet). Var väl rädd för att få ett sammanbrott eller något. Börja gråta. Jag var så bra på att ljuga att hon ansåg att jag skulle klara mig med ett besök/månad, då jag nu var "så mycket bättre". Jag ville bara skrika rakt ut, men sa "ja, det blir väl bra" med ett leende på läpparna.
Har fått diagnosen depression/panikångest, men det känns inget lättare för det. Ingen kan hjälpa mig och jag klarar inte att hjälpa mig själv. Vet inte vad som är fel och då är det ju svårt att göra något åt problemet. I det skick jag är nu skulle jag ändå inte orka...
Styrkekramar till er alla! Hoppas att ni känner mer hopp och kämparglöd än vad jag gör.
