Ingen livsglädje del xx

Anonym (Lissie) skrev 2008-10-13 16:47:31 följande:

Du har tagit ett jättekliv! Grattis! När ska du till psykologen?
Kram

 Skönt att höra ändå att man inte är ensam med att kämpa, fast jag önskar ingen detta elände. Jag gjorde precis som du och jag har klarat mig bra ett tag, fast nu kommer en massa ikapp och det är svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan.
 Ring läkaren du också så du får stöd igen...Jag spolade ner tabletterna för ett par år sen och det har varit lite knackigt ibland. Antar att jag har förnekat för mig själv att jag inte har riktig balans utan "det har ju fungerat ganska bra i alla fall" .
 Jag har kommit på svaret på frågan du ställer. Det kan bli "bra" men inte helt ok nu, utan hjälp. Märkt av förändringarna att jag sover väl mycket senaste tiden och är istället uppe på nätterna och grubblar. Visst mannen stöttar bäst han kan, men jag kan inte hålla honom vaken varje natt...Kram på dig. Ta steget. Vi håller tummarna för dig.

 Tack tack H H. Nu på onsdag redan fick jag en tid så då ska vi påbörja arbetet med att kartlägga det som varit och prata om tidigare diagnoser så jag får rätt hjälp.
 Önskar att jag inte varit en sån streber tidigare för det har varit svårt att hålla jämn takt med allt efter det. Volymkontrollen är ur funktion. Jag hoppas fasaden spricker och att jag sänker garden hos psykologen så jag tar emot hjälpen... Jag tror man är mästare ibland på att hålla undan vad man känner, för att gasa vidare.
 
Kram och tack igen.

Tråkigt att höra att du mått och mår så dåligt. Dock är det roligt att du kommit in hit.
NEJ!, det är inte meningen att man ska må konstant dåligt. Har du fått diagnosen vid en utredning?
Ofta är det tydligen så att sexuella övergrepp drar igång det hela. Grunden finns nog från början.
Jag antar att du har kontakt med psyk i en eller annan form. Har du talat om för dem att du inte tycker medicinen funkar? Jag kan inte så mycket om medicineringen men jag vet att det ofta tar tid innan man märker någon förändring. Det kan vara så att du ska ha någon annan typ av medicinen. Cipralex är en SSRI och verkar specifikt på serotoninupptaget. Det finns andra medel som påverkar andra delar av signalsubstanserna också.
Skärandet brukar ju vara ett sätt att dämpa ångesten. Inte nå't vidare sätt. Har du inte fått tips på andra sätt att rå på ångesten?
Är det nå't system i dina depressioner? Jag menar om de ofta kommer på hösten eller när det hänt nå't osv.
Kram

Anonym (Lissie) skrev 2008-10-13 18:11:21 följande:

Ofta är det ju så att man tar en dag i taget. Ska fixa se'n. I morgon eller om ett par dagar, när jag mår bättre. Tyvärr funkar det inte i längden.
Försök att öppna dig hos psykologen. Han har tystnadsplikt som alla andra inom vården.
Kram och lycka till.

Utredning och utredning...
Gick till BUP under högstadiet, och då fokuserade vi på mina självmordstankar.
Jag blev gravid, och mådde helt plötsligt mycket bättre. BUP ansåg då att jag inte behövde mer hjälp, så jag var tvungen att sluta där.
Under slutet av graviditeten började jag må dåligt igen. Efter min sons födsel uppmanade BVC mig att söka hjälp för mitt mående. Jag fick då kontakt hos en läkare på vuxenpsyk.
På första mötet gjorde han ett test, och kom fram till att jag har Borderline.
Känner att jag helt klart har borderline, det passar in extremt bra på mig.

Nu har jag kontakt med nån kass gubbe som varken är psykolog eller kurator.

Jag skar mig för första gången på över ett år i somras. Jag gjorde det endast några gånger dock, så jag ser mig fortfarande "ren" från skärandet.

Förut mådde jag alltid dåligt på hösten/vintern. Mådde alltid bra på sommaren.
Har kommit i underfund med att det var skolan som gjorde att jag mådde dåligt, och att jag mådde bra på sommarlovet för att jag blev utvilad och så.
Nu mår jag dåligt hela tiden, oavsett årstid.

Har inte haft nåt möte än om mina mediciner, men snart så... hoppas jag.

HH, jag åt dem inte särskilt länge. inte ens ett halvår, tror jag. det enda egentliga skillnaden jag märkte när jag åt dem, var att jag helt slutade att skapa. det kändes som att jag förtvinade. jag skrev ingenting, fotade inte. jag bara var. så orkar jag inte heller leva.
men jo, jag skulle nog behöva någon slags hjälp iaf.
har faktiskt tagit ett steg i rätt riktning. jag har bett om en utredning om adhd (har en alldeles egen adhd-konsult, då sonen är under utredning).
men trots att det finns så många symptom som stämmer in på mig, är jag inte helt övertygad om att det skulle vara den rätta diagnosen. däremot är det en början. vad jag kanske egentligen börjar tro, är att det för min del kan handla om borderline.

lizzie, tack och kram och jag håller alla tummar jag hittar för dig med.

Det finns en massa skojiga diagnoser att titta på. Jag blev "klassad" som borderline från början. Efter utredning så blev det inte riktigt så. "Fobisk personlighetsstörning med/och atypisk autism"! Efter att ha läst en del så har jag insett att Aspergers syndrom är det som ligger närmast. Mycket som stämmer in på mig, där. Kanske nå't för dig att titta på. Skillnaden mot borderline är i praktiken inte så stor.
Du kan titta lite här:
www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/aspergers_syndrom/
www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/styrkor_och_utmaningar/aspie_kriterierna/index.html
Titta också på "Aspie-kriterierna" längst ner på den sistnämnda sidan.
Kram

AK
Glömde säga att en del får biverkningar som ger sig tillkänna så som du beskriver. Kanske du skulle testa nå'n annan sort?
Kram

Usch, idag känns allt bara jobbigt... Vaknade sent efter att inte ha kunnat sova, kom ut i vardagsrummet och såg massa tallrikar på bordet. Kände att jag bara inte orkade. Sen dess har jag inte gjort någonting. Satt i soffan och slötittade på TV i ett par timmar.

Vad ska man göra med sina krossade livsdrömmar? Har kommit fram till att tre av fyra aldrig kommer slå in!