2-3årstrotset Stödgrupp

Jag har en undran om hur det går för er med 3,5åringar som inte äter frukost hemma men gör det hos andra våran vägrar hemma men kan äta vad som helst på dagis och borta. Hur ska man få dom att äta hemma för gör bara så att det är bara hemma som det händer och i början har vi tagit bort maten och inte gjort någon stor sak av det men nu har det börjat varje morron i flera tillfällen och inget hjälper som att det blir ingen efterrätt eller någon kalndergodis det funkar inte hon lämnar hellre. men som sagt gör det inte hos andra,
taclsam för svar

nu är ju vår son bara drygt 2 år, men vi sätter fram frukost (ibland får han välja t ex mellan mjölk och juice eller hård/mjuk macka osv) men får han välja för mkt så ska han ha allt, så det har vi slutat med!
Så vi sätter fram frukosten. Ibland äter han nån tugga, ibland jättemkt o ibland ingenting!
I början ville vi så gärna att han skulle äta så då fick han sitta kvar vid bordet men det blev bara pest o pina för oss alla! Envis som synden så åt han ju ändå inte!
Så nu gör vi så att han får tacka för maten och gå från bordet, men då får han inte komma tillbaka och han får inte något tidigare mellis bara för att han är hungrig!

Jag tror bara det är en fas, att de testar hemma hos mamma och pappa! Hon kommer äta till slut när hon märker att hon inte får något annat! Jag skulle inte truga och ha mig utan gör som ni gjort tidigare, erbjuder henne frukost, vill hon ha så får hon annars så får hon vara utan.
Jag tror inte på det där att truga, hota eller tjata, det leder bara till mer irritation! Men det är bara vad jag tycker

Just mat är knepigt, jag tycker att man måste se till att det inte blir en maktkamp om maten. Vår kille äter kanske 2 av 5 dagar hemma, de andra petar han bara och så slänger vi det sedan. Vi säger alltid "du måste inte äta men VILL du äta så gör du det nu", vill han inte äta måste han markera det genom att säga "tack för maten" - då tar vi bort den och sedan får han inget annat.

Detta är extra svårt för oss eftersom han inte går upp i vikt som han ska så man vill ju liksom egentligen inte neka honom mat - men jag vet ju att han får frukost på dagis och äter bra där så jag tycker ändå det är en okej lösning för oss.

Okej. Ja, det tycker jag också är en bra grej att utgå från. Och min son löser sånt bra tycker jag. Han hade en kompis som brukade slåss ibland och när han gjorde det så sa min son högt och väldigt bestämt "Du får inte slå mig!" Och han sa det såpass högt att en vuxen i rummet bredvid kunde höra och gå dit och kolla om det räckte att min son sa till eller inte.

Jag tror att vi många gånger problematiserar förhållandet till och bemötandet av barnen och deras problematik.

De lär sig av hur vi gör - det är den absolut mest effektiva inlärningen, om vi då gör så som vi vill att de ska lära sig göra så kränker vi inte dem (om vi är hysat normala *ler*) och vi får bäst resultat och alla blir nöjda och glada

Framförallt tror jag det är viktigt att känna att det är okej att bli arg på sina barn! ARG är inte en förbjuden känsla - den får bara inte ta vilka uttryck som helst, men ARG får man bli!

håller med om att man måste få bli arg men som du säger så är det viktigt att bete sig som man vill att sina barn ska bete sig! Som igår var jag trött och sonen skrek och INGET var bra! Då skrek jag till honom: "kan du sluta nu!" och han blev knäpptyst!! (första gången jag någonsin skrikit åt honom... o jag skämdes för jag vill verkligen inte göra så!)
När detta hände så satt vi i bilen. När vi kom fram så sa jag "förlåt att mamma skrek åt dig, mamma älskar dig!" och sedan så frågade jag honom "får man skrika åt varandra"....då svarade han förnuftigt "nä mamma!" haha

Jag sa även åt honom att det är viktigt att man säger förlåt när man gör nåt man inte ska göra, även när mamma o pappa gör saker de inte får!
Så det är verkligen viktigt att man föregår med gott exempel även om man ibland blir arg eller tappar sinnesnärvaron! För det är bara mänskligt att göra det!

*bra jobbat* 

Först idag hittade jag den här tråden! Sonen här hemma är 2,5 år och har odlat långa horn i pannan. Värst är det när han försöker strypa katten eller bara bryta hennes svans.

Lägger till i favoriter och kommer säkert att titta in massor av gånger.

Idag har vi haft en jättebra dag :) Enda lilla var att Dante knuffade mig lite, jag tog ett steg åt sidan och sa att jag inte ville vara med honom när han gör så. Direkt gav han mig en kram och sa förlåt och sen var det bra. Bakat lussekatten har vi gjort med och det gillade han. Fast de blev skitäckliga så jag slängde alla utan några som dante får äta för han gillade dem

Hejsan

Aldeles ny här och grön i trotsens värld.

Vår underbara dotter har blivit en trollunge. Är det en bortbyting tro??

Hon trotsar i allt. Speciellt då vi säger att något är nej. Det farligaste är att släpper vi blicken kan hon helt plötsligt vara uppe på ett bord.

Vi försöker vara förklarande, men inget fungerar. Hon pratar 10 ord så vi förstår ju inte alltid vad hon vill.
Då kan det bli en konflikt med det också.

Att en 2½ åring hade så mycket i sig visste jag inte

Vi saknar vår flicka, trollen kan hämta tillbaka sin trollunge.

Skall snoka igenom hela tråden efter tips och idéer
Kan tillägga att hon och lillasystern är delaktiga i alla hushållsbestyr och dom hjälper till där dom kan.
Enkal saker som plocka saker, ta ur diskmaskin, bära tvätt, borsta vovve, laga mat, baka... JA allt.
Men de stunder vi inte gör nått då är det hyss på gång.