2-3årstrotset Stödgrupp

salsajenny skrev 2009-01-07 14:34:27 följande:

Ja hon har kommit på att hon faktiskt har en egen vilja och utnyttjar ju det såklart
MEN det behöver inte alls bli värre , jag upplevde inte det alls med min äldsta dotter . Hon "trotsade" som en toka ett tag ... sedan la det sig och kom inte tillbaka .
Visst är hon surig ibland .. men det är jag med

Ta en dag i taget ... ingen ide att fundera på vad som komma skall .

Grattis till bebis i magen

och JA du kommer att överleva om än lite omtumlad och tilltuffsad kanske

Här ska jag titta in oftare! Har en dotter på 2 år och 2 månader som också upptäckt den egna viljan. Allt är "mitt mitt mitt" och humöret svänger på en sekund från lilla ängeln till ett monster som bara skriker och gråter och är arg.
Igår fick hon ett utbrott för hon ville åka vagn till affären men vi skulle åka bil.....Det la sig efter ett tag men så fort vi körde in på uppfarten satte det igång igen, då skulle hon sitta i sin vagn, UTE. Blev ett himla liv.....

Hur gör ni andra, min dotter går iväg och typ ställer sig i ett hörn och gråter och skriker eller kryper upp i soffan och gråter, går ni efter ert barn eller ska man låta dem va bara tills det lagt sig lite?

Känner igen mig idet där att jag ger min dotter för många val, jag ställer många frågor om allt möjligt, ska försöka minimera det.
Hon sover sämre också och kommer in till oss, vilket hon alltid gjort men nu kommer hon in redan vid 23 tiden på kvällen, precis när man somnat själv. Och jag bara orkar inte gå in med henne till hennes rum, kanske fel, men jag vill bara somna om liksom. Hör det till "testningen" eller är någon annan grej?!

Haha, ja, med tanke på hur jag minns första tiden med Nellie, och det säkerligen blir ungefär samma sak med lillebror (med minimalt med sömn, maratonamning, bök med allt vardagligt, lära känna nya individen osv), PLUS dessa perioder av trots och bråk, sä lär jag ju vara rätt tilltuffsad sen....hihi....

 Men du har rätt, ingen idé att fundera så mkt över ev problem i framtiden....

 

Phu vilken underbar tråd Tänk att det finns fler än vi

Åhh måste gnälla av mig idag...
Känns som att min 2 åring skulle behöva gå på uppfostringsanstalt :P

Idag har följande perser inträffat :
1. Vaknade - vill inte äta frukost om han inte fick göra det i soffan, blev hysterisk när han inte fick äta gröten där och bestämde sig då för att inte äta alls...

2. Vid lunch så gjorde jag något fel, vet inte vad, men han fick utbrott och kastade runt med sina armar så att han kastade ut ett helt glas med mjölk på min kompis som kommit över, samt våran tapet...

3. Han ville hjälpa till å baka bullar men blev hysterisk när han inte fick skära i den ofärdiga degen...

4. VÄGRAR öppna munnen för tandborstning bara för att det är pappa som ska göra det...

Mellan dessa utbrott har han i ren illvilja kastat saker på mig, varit extremt ambivalent och motsträvig..

Enda gången vi har haft roligt idag var när vi gungade en halvtimme efter lunchen, sen har nog 75% av vår tid bestått av bråk...
Dagar som denna så undrar man om det är en själv eller ungen som det är fel på :P

Hej härlig tråd.
Tips om hur man kan sätta på ungjä...kläder?
Känns som man har provat med allt.

Hahaha, själv har jag numera världens ångest inför att åka hemifrån/åka ifrån de vi hälsat på/åka ifrån dagis, då det alltid blir samma sak.....det är väl en sak att klä på dem mot deras vilja i vanliga fall, men det fasen inte lätt när man själv inte kan böja sig, då jag har en ENORM mage (som jag förhoppningsvis blir av med inom ett par veckor, dock...)allting blir ju tio resor värre när man är höggravid.....

 Hade man bara haft facit i hand hade jag antingen "planerat" lillebror nån månad tidigare eller ett år senare...haha....

 Är det nån här som oxå är/varit höggravid när stora barnet trotsat? Min mamma började fundera på om det är så illa som det är ibland, för att jag har en stor bebis i magen och därmed inte har varken ork eller tålamod nog vid konflikterna, eller ens i vardagen?  För när dottern är hos mormor och morfar, eller på dagis för den delen, så är hon inte alls så trotsig. Än så länge, iaf? Är det vanligt att barnet reagerar värre hemma/mot mamma/pappa i en sån här situation?

 

SalsaJenny:

fick en dotter i oktober, då var vår stora tjej 2 år och 9 mån (hon fyller tre idag) och det var väldigt kämpigt det sista, stor mage, noll i tålamod och så gick jag över 14 dagar. höll på och spy på hela skiten...sen gick det bra när vi fick den lilla men nu sen en månad tillbaka har nog vår stora tjej kommit på att lillasyrran är här för att stanna...och jag får inte ha mamma och pappa själv..speciellt mig..hon har aldrig varit mammig och nu tror jag hon håller på och slå världsrekord varje dag i antal gånger man kan säga mamma...det gapas, slåss, sparkas m.m.

men nånstans ser jag nog en ljusning. snrt kommer våren, det blir lättare att vara ute m.m.

det är ju en period de flesta barn går igenom mer eller mindre men det är ju så jävla jobbigt när man är mitt i det. och inget biter på vår dotter, kan säga att hon får sätta sig i bilen om vi är bort och hon håller på, men då svarar hon med att hon vill sitta i bilen...smarta är de de små monstrena :)

men nu tror jag att det enda som kommer få henne att inse att man inte kan bete sig hur som helst är att plocka bort leksakerna och att hon inte få se bolibompa. någon som gjort så, plockat bort leksaker efter hand om de inte slutar slåss och sparkas m.m? rätt? fel? andra tips...

SalsaJenny- det kan nog bli värre just för att de märker att man inte riktigt orkar...men ha inte dåligt samvete för man gör ju sitt bästa!

I våra svåraste stunder när jag känt mig som en dålig mamma som inte orkar allt för att jag var gravid, så har jag tänkt att: det är ju ändå naturligt att få syskon, och att börja inse att man inte kan få allt, att föräldrarna har en gräns för vad de orkar, det kan inte vara så fel ändå. men visst är det jobbigt!