Föräldrarna i första rummet.

I vår familj ser vi till varandras behov, det gör oss till en fungerande enhet.
Vi har 2 barn, 2 och 1 år gamla och vi försöker kompromissa efter vilkas behov som är störst i just den stunden.

Det är ganska självklart att i föräldrarnas ögon så är barnen det viktigaste men i barnens ögon är det nog lika viktigt att ha lyckliga föräldrar som ibland prioriterar sig själva för att få familjeenheten att fungera.

Så som svar på din fråga så tycker väl inte jag att man ALLTID måste rätta sig efter barnens behov utan också se till att ens egna behov blir tillgodosedda.

Nej, barnens vilja går inte alltid först. Hur skulle det se ut. Det är klart att de basala grejerna när bebis är nyfödd - ja, då går barnet ALLTID först. Men sen så får ju alla anpassa sig efter varandra - inte han föräldrarna förinta sig själv för att barnets behov (Vilja) ska gå först.....

Som AnnaW säger "föräldrarna var där först - barnet kom sist och får anpassa sig". Inte helt sant, men barnet föds ju in i ett sammanhang som redan finns - och att kan inte komma att kretsa kring barnet.

svammel svammel.....

rad 3: han= kan

Barns behov går väl alltid först. Rent juridiskt har man ju faktistk ett föräldraansvar. Men vilja och behov är ju inte samma sak - kan ju rent av vara motsatserna .

Att tillgodose barns behov och sätta dem främst är ju inte samma sak som att vara självutplånande!

Jag tycker inte att allt ska kretsa kring barnet/barnen i en familj. I en lycklig familj tar man hänsyn till varandra och alla får utrymme. Men som vuxen kan man ju sätta sina egna behov åt sidan i alla fall för en stund, det kan inte små barn göra.

För mig är det självklart att man som förälder får göra vissa "uppoffringar" de första åren när barnen är små. För mig är inte det något konstigt.

Det där med "familjeenheten" låter intressant.
Vad är den?

En del tycker ju att det enbart är ETT barnet som är centrum, TVÅ kvinnan (hon föder ju det med sin kropp), TRE pappan (åtminstone ekonomiskt).
I gamla tider va ju mannen först sedan kvinnan och barnen sist.
I vissa rangordnas man efter duglighet.

blå fisk skrev 2008-11-07 21:28:13 följande:

Håller helt med vad gäller bebisar.
Man kan ju inte direkt börja fostra en liten bebis till o anpassa sig.

Det värsta för en pappa med småbarn är nog om mamman är så igång att hon läser och tillgodoser barnens behov innan de ens är uttryckta av ungen.
Då då står man där som pappa och får aldrig någon kommunikation med barnet.
Man får liksom tävla med mamman och tillslut så blir de egna behoven minuspoäng man har emot sig.

Jag brukar tänka att dotterns behov går före mina behov. Men när det gäller våra önskemål så är vi lika viktiga.

Ett exempel är när jag var föräldrarledig så fungera kontakten med barnet jättebra(kommunikation är ju mer än bara ord).
När mamman kom hem funka den inte alls bra.
Vad jag menar är att när mamman tillfredsställer barnets behov gör hon det även för att själv känna sig behövd.
Att vara behövd är ju något båda föräldrarna har behov av.

Jag vet inte riktigt om jag kan relatera på något sätt till en sådan sitaution du beskriver. Den är obekant och främmande för mig. Barns behov skall inte handla om föräldras behov av att få en roll fylld, självkänsla eller bekräftelse, tycker jag. Jag vet inte om det är det du talar om.

Jag och min make har inte behov av att känna oss behövda av våra barn. Vi mår bra av att ha familj. Det är en annan sak. VI älskar ju våra barn. Det finns väl studier som visar på att det är bra ur folhälsosynpunkt att ha familj men att en liten varelse är helt beroende av mig är inget jag har behov av. Det är en fantasktisk upplevelse att vara förälder och få barnets gränslösa kärlek men med det följer ju ett stor ansvar. Jag kan ju inte fylla mina behov av känslomässig tillfredställelse med detta, jag måste ju vara så närvarande jag förmår och tillgodose deras behov så mycket jag kan oavsett hur jag mår.

Jag kan heller inte kan hålla med om att den som varit föräldraledig hemma hos oss kunnat läsa barnen bäst. Den som har varit hemma har haft mest koll på mat och sovtider och kläder och dagens humör. Det är ju rätt ytliga behov och vidare är det självklart vi båda känner igen en hungersignal även om det är den som gav mat sist och vet hur mycket som åt som kan förebygga det lättast. Det kan man ju inte komma från. Men de djupare behoven, de känslomässiga behoven, barnens mående, uttryck och vilja, har vi hela tiden kunna läsa av båda två. Det är självklart att kommunikation är mer än ord men det krävs inte en heltid hemma för att kunna se sådana signaler! Vi kan ju fortfarande det när barnen går i förskolan. För mig handlar det om att hela tiden vara en närvarande förälder. Vi lever i en helt jämställd relation både i förhållande till kön och känslor och är inte beroende av varandra och vi skulle inte drömma om att utklassa den andres förmåga.

Jag tycker det är så vi fungerar i vår familje också

Fast som du beskriver er situation, skulle jag kalla det att ni satte barnen främst. . När ni tillgodoser era behov först är det i förlängningen för att det är det bästa för hela familjen och i slutändan barnen.

När jag var gravid och sjuk hela mina nio månader sista gången, fick dottern inte komma ut och leka på eftermiddagarna för jag behövde vila. Men då får man ju se det som så att i förlängningen hade hon större behov av att jag mådde så bra jag kunde, än att hon fick leka just den dagen. Behoven måste som du skriver hela tiden vägas och priroriteras. Om man för stunden tillgodoser alla behov som uppkommer, kanske man i förlängningen inte kan tillgodose viktigare behov. Barn kan ju ha behov av och må bra av att komma ut och leka varje eftermiddag efter dagis men de har ju ett större behov av att räkningar betals och att föräldrarna kan behålla jobbet och kanske då inte kan sluta så tidigt som barnet i stunden mått bra av. I förlängningen kankse det mår bäst av att var på dagis en timme extra. Sådant få man ju väga i varje given situation. Vidare kan man ju tom vara av den uppfattningen att barn har ett riktigt behov av att se tex att man måste arbeta för sin försörjning, att se att pappa har ont och måste vila - att på sikt lära sig att man inte står i centrum i världen. Det är väl lättast att förmedla detta genom att fungera som en familjeenhet som du beskriver - med barnens behov och bästa i sikte men att successivt lära sig att omedelbar behovstillfredsställelse inte riktigt finns!

Låter som en bra familj du har. ;)
Det är givetvis olika hur familjer har det. Jag var ganska ung när mina barn kom och de är rätt stora och väldigt välmående tonåringar nu.
Minns mest att jag tyckte mamman var lite överbeskyddande och fick i början barnen mer på sin sida.
Nu när de är större som trivs de bra med sina mammor men fick ta mycket hjälp av mig för att bryta sig loss och så.

I dag är jag lite rädd för en kvinna som har för stort behov att vara behövd eftersom det blir så höga pretentioner på allting då.
Sedan är det det lite så att relationen kan bli lidande med en som går upp i duktiga förälderrollen för mycket.
Jag är nog även rädda att min nya sambo kanske tycker att men familj är hon och barnen.

Jag har fått för mig att en familj kanske håller längre och bättre om man tycker att hela familjen är lika viktig.
Orsaken är den att barnen blir ett vapen man lätt kör över varandra med istället annars.
För mig är det naturligt att man givet vi prioriterar barnet jättemycket när det är litet och hjälplöst.
Det är ju dessutom väldigt roligt och mitt i plågan rätt skönt att vara så uppbunden som man är med småbarn för man tvingas liksom acceptera att det bara är det som hinns med utifrån barnet som gäller så man får ibland missa bussen, telefon eller mötet för barnet och det kan vara rätt skönt att släppa taget.

Det känns faktiskt inte som modern familjesyn där barnet är centrum och föräldrarna byts ut till höger och vänster lett till att vi ha fler välmående barn som växer upp till friska vuxna människor.
Jag menar inte att den gamla kärnfamiljen var bättre men jag är så trött på det här att man ska vara så duktig och präktig samtidigt som man säger att barnen är viktigast.

Jag tror inte att barnen får rätta sej efter föräldrarna är fel, men föräldrarna måste oxå rätta sej efter barnen. För mej handlar det om en relation med givande och tagande. Ibland får man ge mer än man får. Men mina behov räknas oxå, precis som barnens.

Om mitt barn är hungrig och jag är superkissnödig så kanske barnet får vänta med att äta i 1 minut så jag hinner kissa först, för barnet dör inte av att vänta 1 minut, men på den tiden kanske jag hinner kissa på mej (typ).

Enkelt och bra tänkt med liknelser man kan förstå!! :)