Symptom... Och oro...

Heeej tjejen!

För mig är det som så att jag inte ens har några symtom. Det enda som säger att jag är gravid är 3 tester :P
Jag är i vecka 5 just nu och jag tänker oxå mycket på att det kanske inte ens blir nåt.
Känns inte som att jag vågar se in i framtiden än för det KAN ju bli MF...
Men samtidigt försöker jag att trycka bort de tankarna för det här är en tid då man ska vara glad och låta kroppen vara glad.
Vill inte trycka ner mig själv i oro om MF...

Hei alle sammen

Jeg er gravid i uke 14 og er fortsatt urolig innerst inne for om vi skal få barn som planlagt 31.mai.

Det förste hinderet er 12 uker og det er unnagjort. På fredag står vi foran hinder nr 2: kubb-testen. Först etter positivt utfall her kommer jeg til å innse at vi virkelig skal ha barn.
Selvsagt vet jeg at muligheten for abort fortsatt finnes, men for vår del er det kun positive tanker fra da av.

Når det kommer til symptomer har både trötthet og kvalmebyer avtatt nå, selv om det kan forekomme nå og da. Derimot har disse symptomene blitt erstattet av en intens hodeverk som kommer og går som den önsker. Men men - that's the price I have to pay

Vi väntar iallafall barn här hos oss inte missfall!!! Ska man gå och vänta på att det ska hända något fruktansvärt blir man KNÄPP!!  Jag tror inte att de som slitit för att bli gravida går och väntar på att det ska gå åt helvete, nä man väntar barn till motsatsen har bevisats. Tänk POSITIVT!!

Precis

Håller med Regnbågsbaby att det är viktigt med positiv attityd och att det också är viktigt att ställa sig in på att det är ett barn som kommer. Jag tror inte att man kan förbereda sig på ett MA ändå och då är det väl onödigt att gå och vänta på ett... Jag håller tummen för alla här och visst är det läskigt ibland när man inte känner symptom... men tänk ändå att vi kommit såhär långt och fått ett pluss!! Lycka till alla! KRAM

Det var inte så jag menade; Att jag och min fru går runt och väntar på missfall.
Verkligen inte. KÄnns jobbigt att ni verkar tro det.

Vi är lyckliga, fnittriga, hon klappar mig på magen, vi har pratat om sängar & vagnar & byte till större bil. ALLA vet om det, på jobb, väner och alla släkt. Fast jag bara går ini vecka 8 i morgon.

Vi tänker positivt. Har inte ork kvar att deppa, efter alla problem och hinder vi stött på. Vi mår jättebra av att va glada och längta efter den bebis som förhoppningsvis kommer i mitten av juli.

MEN det jag menade var att jag alltid möts av tillförsikt på regnbågsforumen & däremot TOTAL tvärsäkerhet på att inget kan hända, på heteroforumen. Det var så jag menade.

Det var lycka med tillförsikt jag var ute efter här i denna tråd...
ok? 

Sandra

Kanske lite så man känner, man undrar hur alla kan vara så säkra på att de SKA få barn.
Jag är glad för varje dag som går som jag inte börjar blöda, för jag vet mycket väl att jag löper en viss chans att något går snett, precis som alla andra....
Men för att försöka hålla mitt psyke upp så måste jag försöka hålla mig någorlunda positiv (jag är en ganska pessimistisk människa, så det är svårt).

Tyvärr styr vi ju inte över utvecklingen i våra kroppar utöver det vi kan bestämma själva med kost och motion, därför händer väl det som hända skall.
Jag hoppas däremot innerligt att allt ska gå vägen, men en väg har många kurvor, just nu är jag bara på startsträckan.

Hoppas du kan tygla din oro lite, jag tror inte att det är det nyttigaste för kroppen att ägna sig åt just nu....

Själv kommer jag aldrig mer att göra ett blodtest utan vänta och gå direkt på moderkaksprov eller fostervattensprov.
Första gången jag var gravid var jag superlycklig, hade världens bästa självförtroende och när jag var i v 12 gifte jag och min fru mig och alla på bröllopet fick veta att jag väntade barn. Tre dagar senare fick ajg veta att det fanns en 25 procentig risk för väldigt svåra kromosomfel. Det tog fem veckor innan de kunde göra ytterligare test som visade att så verkligen var fallet och jag var tvungen att föda fram lilla skrutten som jag dödat med en tablett.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att att kunna vara lika lycklig och självklar i en graviditet. Men jag unnar alla att känna den lyckan som jag gjorde de första 12 veckorna.

Kubben gikk kjempe bra

Fikk se plutten bevege på armer og bein samt at den sög på tommelen. Bildet / kortet av dette fikk vi med hjem. Han / henne var så sööööööt.

Nå lengter vi til plutten kommer ut til oss