Hur förändras sorgen för syskon?

Nu är min erfarnhet inte densamma som din, men jag skriver en rad ändå.
Jag förlorade vårat fjärde barn i magen (i februari är det två år sedan) och min äldste son har fortfarande sorg ibland.
Långa perioder går utan en tanke på systern som inte finns kvar, och sedan plötsligt ligger han och gråter sig till sömns på kvällen.
För honom har sorgen kommit efterhand som han har förstått vidden i det, tror jag.
Då när vi förlorade henne var han jättelessen, men kanske mycket för att jag också var det?
Sedan dess har han varit helt förstörd över att Engla ligger i jorden, över att hon aldrig ens fick leva, över att hon aldrig fick lära känna sin familj osv.
Idag är han nästan 10 år och det är bara några veckor sedan han låg och grät över ett syskon han aldrig fick lära känna..

Man kommer inte över sorgen över ett barn eller syskon, för det är inget som går över. Man blir bara bättre på att leva med sorgen, förlusten.

Så den där skolfröken skulle jag vilja ta i örat - varför måste människor alltid försöka trösta genom idiotiska klyschor? Kan de inte strunta i det och hjälpa på riktigt? Det räcker ju med ett: Jag beklagar er förlust och kanske ställa någon fråga om barnet.

Nu till barn och sorg: Vi förlorade oförklarligt vårt tredje barn, vår son Gunnar, i den sista graviditetsveckan för ett och ett halvt år sedan. Vi valde att involvera våra två levande barn (de var 3,5 och 5 år då). De höll i honom, pussade på honom, och vi pratade mycket om vad som hänt och svarade på deras frågor men utan att pressa på dem det som hänt. Oftast var det de som tog upp frågan. Idag är Gunnar en naturlig del av vår vardag och vår familj. Frågar någon om hur många vi är i familjen eller vad deras syskon heter kommer Gunnar med. De prata med honom, både vid graven och vinkar upp mot himlen, och funderar mycket, fantiserar mycket.

Den yngsta upplever inte sorg som vi tror jag. Hon var för liten och är det fortfarande. Hon kan inte riktigt förstå inte vad hon/vi förlorat. Vår äldsta däremot grät senast i lördags över Gunnar och över sin förlust, och faktiskt känns det bra, naturligt. Jag gråter också fortfarande ganska ofta och tänker mig att vi går ganska parallellt med sorgen. Nu väntar vi åter ett barn, en lillebror till och mycket är nog oroligt för henne, precis som för oss. Jag tänker mig att hon alltid kommer kunna gråta över Gunnar och att hon kanske till och med låter sorgen över Gunnar bli gråt som egentligen handlar om annat, att det är lättare att gråta över Gunnar än att man känner sig sviken av en kompis?

Barns sorg är randig har jag fått lära mig, och jag tycker att det stämmer. Ofta är allt okej och sedan drabbas de av förlusten, sorgen. Kanske är det så för din kille? Att han drabbas till och från av sin förlust? Och så kommer det kanske vara. Kanske gör han också som vår dotter - öppnar den dörren till gråten när han egentligen är ledsen över något annat?

Han måste ju precis som ni hitta sätt att leva med att hans lillebror är död, han går ju dessutom genom en stark utecklingsfas i en människas liv just nu. Det är nog jobbigt och han behöver säkert mycket stöd men jag vill tänka att våra barn, med rätt stöd, blir bättre människor efter en sådan här förlust. Att deras syskon dog inte blir meningslöst och bara ett svart hål för dem. Att upplevelsen av deras syskon istället blir en styrka.

nej man kommer inte över sorgen utav ett syskon. Men man lär sig leva med den. den kommer att påminna en hela tiden. Man kanske inte går och gråter varje dag utan man har den förlorade i sina tankar. Jag tänker på min kära lille bror nästan varje dag. Man går ju alltid och funderar att nu skulle han va så här gammal å nu så här. nu kanske han hade gjort å tyckt så här eller så här. Men sen som lite så sörjer man ju i perioder.  Men låt det ta tid och prata mycket om det. Nu va jag 11 år när min bror dog. Men jag vet att min syster som då va 6år precis fyllda. Hon va ju ´hemma hela dagarn som detta hände på våren och hon hade inte börjat lekis ännu. Hon tog på sig en roll att alltid va glad. Men sen när hon vart äldre så har hon försökt förstå å allt. Men vi pratar ofta om våran bror å när någon frågar hur många syskon jag har så säger jag alltid två hos pappa å tre hos mamma å sedan har vi våran underbara ängel Konrad hos mamma också. Så hos mamma är vi fem syskon men tyvärr bara 4 levande. Min bror har hjälpt mig i mitt liv både i vått å tortt. Min bror skulle ha fyllt 14år om 1½ mån. Så det är som sagt ett tag sedan. Men låt även syskonen sörja. För att tiden läker inte alla sår men man lär sig leva med vissa. Det gör en ibland mer påmind i bland mindre.

Min mamma förlorade sin älskade storebror när han var 10 och hon 4. Idag är hon 64 år och kan ibland gråta i saknad över sin bror. Sorgen går med andra ord inte över. När han dog var det andra tider, ingen fick prata om det och sjukhuspersonalen sa till mormor och morfar att glömma att han någonsin funnits. Mamma fick alltså inte prata med någon om vad som hänt. (Han dock mycket dramatiskt i min mormors famn inför alla).

För fem år sedan gick hon i terapi och först då kände hon att hon kan hantera sorgen efter sin bror. Nu har hon album och bilder från deras tid tillsammans framme. Idag kan hon berätta om honom och det är först nu som jag lärt känna min morbror. Så, sorgen går nog som sagt aldrig över. Jag tror att barnets sorgarbete följer de vuxnas bara på lite olika sätt. Mer bildligt kanske.

Min stackars mormor grät på sin dödsbädd efter sin förlorade son, det var första gången som mamma och mina mostrar sett henne gråta efter honom...

Tack för alla era kloka ord! Jag köpte en Minnesbok från Rädda barnen strax efter att lillebror dog och den boken har storebror nu plockat fram och börjat titta i, fråga om, minnas och fylla i. Han har oxå återkommit till några situationer på sjukhuset (som jag oxå minns som svåra och konstiga) ett flertal gånger. Vi har pratat om vad som hände och jag har berättat att jag o pappa idag tycker att det var helt fel, det som hände, men att vi just då var så förvirrade att vi tyvärr följde ett råd från BUP. Det tyckte jag var en stor vändpunkt - i alla fall för denna gång - han fick nog bekräftat att det var FEL allt som hände då och att han inte hade ngn skuld i det hela. Han gråter mycket och gärna för alla möjliga saker så ibland tänker jag att han gråter alldeles FÖR mycket för typ en tappad vante och att han egentligen gråter för ngt helt annat. Nästan alltid, vill han efter en stund leka sjukhus med mig, inte lika länge och detaljerat som när lillebror just dött, men en liten stund tills det har gått över.
Ja, visst önskar jag att våra barn ska tillhöra en generation som faktiskt får hjälp och stöd - det är så förfärligt sorgligt att både föräldrar o syskon genom tiderna tvingats kväva sin sorg - det gör det hela till ett ännu värre trauma som präglar hela släkter/familjer i generationer.
Stort tack för att ni delade med er av er livsvisdom.

Min storebror dog när jag var liten. Idag är sorgen såklart kvar, men den är oftast inte så mörk, utan snarare ljus, om du förstår vad jag menar. Min sorg efter honom är ju bara sorg och saknad, jag slipper ju skuldkänslorna som jag tror att de flesta föräldrar tyvärr känner. Pressa inte på era barn sorg bara, och gör inte den som fattas till den centrala delen av familjen, det mår ingen bra av. Svara ärligt på barnens frågor dock, det är viktigt. Beklagar er förlust!