Min 3-årig slåss på dagis....

Någon?

Vi hade det så när sonen var runt 2½. Det var jättejobbigt. Han slogs helt oprovocerat och HÅRT - om vi var i närheten av andra barn så fick vi vakta honom hela tiden.

Han är också tidig med språket och har aldrig haft problem med att uttrycka sig - men även om han kan säga vad han vill så kan han ju inte hantera att de andra barnen inte gör som han säger, tex lämnar honom i fred eller ger honom en sak.

Jag förstår att du känner dig värdelös som förälder, det gjorde jag också, vet att hälften av alla föräldrar tror att ungen får stryk hemma alt blir helt ignorerad (den andra hälften har barn som slåss och är därför mer nyanserade i sina fördomar . Vi hade stor nytta av dagis. För det första så poängterade de att när han var på dagis så var det DERAS problem och ansvar och inte vårt, de var tacksamma för att vi insåg problemet och arbetade med det hemma, men på dagis låg det helt och hållet på deras ansvar att skydda de andra barnen. Halleluja.

På dagis så såg de till att sonen slapp vara i stor grupp, de tog ut honom tillsammans med ett - två andra barn och hade vattenlek eller liknande, och då gick det bra. Likaså var de ute massor så att han kunde dra sig undan om någon kom för nära. De försökte hitta situationer som stressade honom och minimera dem.

Hemma så vaktade vi och sa barskt, tydligt och direkt ifrån när han slogs, och tvingade honom att säga förlåt (han avskydde det iom att det innebar att erkänna att han felat, men det var effektivt). Dessutom försökte vi leka mycket tillsammans eftersom det blev mycket konflikter som vi tyckte behövde vägas upp.
Det effektivaste var att styra hans lek och lära honom att ta kontakt med andra. Jag lyckades övertyga honom om att låna ut lite saker i sandlådan och när han märkte att han fick tillbaka dem sedan blev han lugnare. Likaså hjälpte det att berömma honom mycket när han var snäll mot andra. Stora barn idoliserade han så vi peppade och förberedde honom mycket när mindre barn skulle komma på besök, med att han var STOR och skulle få hjälpa och visa den som är mindre. Det var bra.
Vi talade också mycket om känslor, tittade på bilderna i barnböcker och pratade om "hur känner han sig? Ser hon glad eller ledsen ut? Varför tror du att katten är arg?" osv.

Massor av empatiträning alltså - öva på att trösta dockor som slagit sig osv - och att sitta med som vuxen medlare i lek.

Peppelipepp!

(nu är sonen 3½, leker med alla på dagis, slåss sällan, inte mer än någon annan och alltid av ett giltigt skäl, och är hjälpsam mot de små. )

Hej, jag är  själv lärare och har jobbat på  förskola rätt mycke så tänkte skriva några rader. Du ska veta att du absolut inte är ensam om detta kan jag säga av egen erfarenhet. Det är inget ovanligt att barn gör på detta vis på just förskolan där dem försöker komunicera med andra barn ( alla barn har olika metoder att ta till), kollar gränser, visar misstycke för något som att ex kanske saknar sina föräldrar och avreagerar på just detta viset och så är ju treårs åler en trots ålder trots allt. Det finns så många anledningar till varför barn slåss som egentlign inte behöver vara något speciellt. Jag tror på att man måste prata mycke, mycke med sitt barn om detta på ett lugnt sätt och låta barnet fortsätta utvecklas. Självklart känner man sig som förälder lite hjälplös men kanske var ditt barn utsatt lite för något på förskolan tidigare och gör så tillbaka nu. Det beteendet har iaf jag stött på många gånger, kan säga på alla ställen jag jobbat på faktiskt och det har inte varit något speciellt fel för det mesta. Stå ut och prata mycke med din son om vad som är rätt och fel så löser det sig nog. Lycka till.

Har exakt samma problem som dig. Kände mig som en dålig mamma ett tag, men vad kan man göra om man inte är på förskolan när såna saker händer.
Det har blivit bättre hos oss efter ett långt samtal med förskolelärarna. De ville oxå ta en en special pedagog,men ville testa med lite nya ideer som vi kom med först.
Vi kom fram till att vår dotter aldrig grät eller sa till om någon annan av barnen varit elak mot henne. Istället för att tala om för fröken att hon var ledsen el. arg så slogs hon. Även när hon var glad och exhalterad så kunde hon slåss. Hon är som ditt barn tidig med talet så hon skulle ha kunnat tala om det. För oss handlar det om att hjälpa henne att sätta ord på sina känslor och tala med fröknarna på förskolan. tala om någon gör henne något illa (tar en leksak av henne, puttas mm)
Problemet på vår förskola var att dottern fick skulden för allt till slut. Ingen såg vad de andra gjorde endast det hon gjorde då de andra barnen grät el sa till fröken.
Hemma har vi gjort ett belöningssystem, de dagar som allt går bra på förskolan får hon ett klistermärke. När hon har fått tio så får hon en belöning. Vi pratar med henne varje morgon innan hon går till förskolan. Vi pratar om hur man är som bra kompis och att hon ska prata med fröken när hon är ledsen el. arg.
Som sagt det har blivit mycket bättre, men det kommer dåliga dagar oxå. Det kommer ordna sig :) Lycka till

Hej! Nu var det över 10 år sedan denna tråd skrevs men jag hoppas att den som skrev detta kan berätta för mig hur det blev, vad hände med barnet? Växte det bort eller krävdes det stöd och specialinsats? Jag sitter precis i samma sits med min 3åring. Han puttas och blir exalterad så att han blir hårdhänt med de förskolebarnen och i och med det så vill ingen leka med honom vilket i sin tur ökar på hans frustration :(

Med vänlig hälsning,

Mamma till J