Min 3-årig slåss på dagis....

Vi hade det så när sonen var runt 2½. Det var jättejobbigt. Han slogs helt oprovocerat och HÅRT - om vi var i närheten av andra barn så fick vi vakta honom hela tiden.

Han är också tidig med språket och har aldrig haft problem med att uttrycka sig - men även om han kan säga vad han vill så kan han ju inte hantera att de andra barnen inte gör som han säger, tex lämnar honom i fred eller ger honom en sak.

Jag förstår att du känner dig värdelös som förälder, det gjorde jag också, vet att hälften av alla föräldrar tror att ungen får stryk hemma alt blir helt ignorerad (den andra hälften har barn som slåss och är därför mer nyanserade i sina fördomar . Vi hade stor nytta av dagis. För det första så poängterade de att när han var på dagis så var det DERAS problem och ansvar och inte vårt, de var tacksamma för att vi insåg problemet och arbetade med det hemma, men på dagis låg det helt och hållet på deras ansvar att skydda de andra barnen. Halleluja.

På dagis så såg de till att sonen slapp vara i stor grupp, de tog ut honom tillsammans med ett - två andra barn och hade vattenlek eller liknande, och då gick det bra. Likaså var de ute massor så att han kunde dra sig undan om någon kom för nära. De försökte hitta situationer som stressade honom och minimera dem.

Hemma så vaktade vi och sa barskt, tydligt och direkt ifrån när han slogs, och tvingade honom att säga förlåt (han avskydde det iom att det innebar att erkänna att han felat, men det var effektivt). Dessutom försökte vi leka mycket tillsammans eftersom det blev mycket konflikter som vi tyckte behövde vägas upp.
Det effektivaste var att styra hans lek och lära honom att ta kontakt med andra. Jag lyckades övertyga honom om att låna ut lite saker i sandlådan och när han märkte att han fick tillbaka dem sedan blev han lugnare. Likaså hjälpte det att berömma honom mycket när han var snäll mot andra. Stora barn idoliserade han så vi peppade och förberedde honom mycket när mindre barn skulle komma på besök, med att han var STOR och skulle få hjälpa och visa den som är mindre. Det var bra.
Vi talade också mycket om känslor, tittade på bilderna i barnböcker och pratade om "hur känner han sig? Ser hon glad eller ledsen ut? Varför tror du att katten är arg?" osv.

Massor av empatiträning alltså - öva på att trösta dockor som slagit sig osv - och att sitta med som vuxen medlare i lek.

Peppelipepp!

(nu är sonen 3½, leker med alla på dagis, slåss sällan, inte mer än någon annan och alltid av ett giltigt skäl, och är hjälpsam mot de små. )