Jösses ja! Det verkar som om ju mer man lider dessto "bättre" mamma är man. Jag brukade ta min lilla tös till ett babycafe och där skröt alla om hur dåligt deras barn sov på nätterna och hur mycket de uppoffrade åt sina små, de oroade sig över mat...över sömn...över allt möjligt. Sedan blev de nästan arga på mig eftersom min dotter sov bra och åt bra.
Det märkliga är att många av dessa mammor faktiskt VALDE att ha det just så jobbigt. Minns särskilt en kvinna vid namn Lucy. Hon VÄCKTE sin son på natten pga allt möjligt konstigt "åh han kanske var törstig", "hans blöja var våt", "jag tror han drömde något otäckt" osv osv osv. Samma med maten, åh som hon ojjade sig över hur pass lite han åt till lunch och middag...men när jag spenderade en dag med henne och hennes son märkte jag att hon stoppade saker i munnen på honom konstant! Inte så konstigt då att han inte ville ha hela sin middag. Hon bokstavligen sprang efter honom på lekplatsen med en burk mat och en sked och stoppade in den i munnen på honom med jämna mellanrum.
Jag misstänker att många föräldrar verkar tro att om de har det bra så kommer de "straffas" på något sätt...det "onda ögat" ser dem och kommer göra så att något otäckt händer ens barn. Detta går tillbaka till urminnes tider, förr fick kvinnor inte gå ut överhuvudtaget tiden efter de fött barn, de var isolerade hemma och de fick absolut inte göra något roligt...för då fanns risken att det onda ögat skulle se dem och barnet skulle dö. Jag tror bergsäkert på att mycket av detta ligger kvar. Om man ser till att lida så mycket som möjligt, då kommer ingenting hemskt hända ens unge.
Ha överseende med dem som inte mår så bra...