• Äldre 7 Jan 11:42
    40073 visningar
    139 svar
    139
    40073

    Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

    Hej alla utlandsföräldrar och lässugna! :o)

    Jag skulle vilja höra era erfarenheter och funderingar kring att ha barn utomlands och att bo utomlands.

    Bakgrund:
    Jag har bott utomlands i 5 år och med min "utländska" man har jag ett barn som är 2,5 år. Sedan vi fick barn så har jag en stor hemlängtan och om den beror på att jag blev förälder eller för att jag då upptäckte att vi såg väldigt olika på barnuppfostran, det vet jag inte. Hemlängtan håller i sig och även en del av våra oskiljaktigheter ang barnuppfostran vilket har påverkat vårt förhållande negativt och vi har hamnat i en ond cirkel.

    Funderingar:
    Jag funderar mycket på om vi ska fortsätta bo tillsammans eller om jag ska flytta hem och vi har till och med diskuterat det. Ingen av oss vill "ge upp" och tycker fortfarande mycket om varandra. Jag fortsätter dock att fundera hela tiden och känner att jag vet inte vad som är värst, hemlängtan eller att vi inte alltid kommer överens.

    Sverige/hemlängtan:
    Jag vet inte om det är "äkta" hemlängtan eller om jag bara förskönar Sverige (typ "gräset är grönare på andra sidan"), hur ska jag kunna veta vad som gör att jag längtar hem? Jag har provat att vara hemma i längre perioder och trivs mycket bra, men det blir ju inte så att vardagen infinner sig eftersom jag inte har jobbat ... Det jag saknar i Sverige är all social kontakt med mina föräldrar, barndomsvänner, det blir ett mer naturligt socialt liv där än med vänner som man skaffar sig som vuxen som inte har samma kultur och språk. Dessutom känner jag ett stort ansvar och vilja att ta han om mina föräldrar när de blir gamla och ryser av idén att tänka på att de som gamla sitter ensamma utan någon som kommer och hälsar på dem regelbundet. De flesta jag träffat som bor i ett annat land, längtar alltid hem, trots att de trivs bra i sitt "nya" land. Det verkar vara tuffare för kvinnorna, det här med hemlängtan...

    Finns....
    .... det någon som har läst ända hit(!) och som känner igen sig så vore jag tacksam för att höra hur ni funderar och resonerar. Själv känns det som om jag funderar så mycket så att jag tvivlar på mina känslor ang kärleken till min man och min hemlängtan.

  • Svar på tråden Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?
  • Äldre 7 Jan 17:54
    #2

    Hej Likjornaja, tack för att du orkade läsa mitt långa "inlägg"! Måste lite pinsamt erkänna att jag bor i Schweiz, som på många sätt är väldigt likt Sverige.

    Jag tror att om mitt förhållande vore bättre skulle jag nog inte ha sådan hemlängtan. Min hemlängtan började då vi fick barn då alla olikheter visade sig och nu fortsätter hemlängtan dels pga det som jag kände då och dels vad jag upplever idag. Och nu kan förhållandet inte bli bättre pga att jag har hemlängtan och förskönar allt i Sverige! Det blir en ond cirkel som är svår att bryta. Jag önskar att jag kunde se min man som jag gjorde innan vi fick barn, så jag kunde ge honom och vår relation en mer "objektiv" chans.

  • Äldre 7 Jan 21:35
    #4

    Tack för dina kommentarer Exelle!

    Ja, det är precis vid sådana tillfällen som du beskriver som känns lite extra svårt. Men även när man hör hur de andra i familjen eller vänner träffas spontant över en fika som man aldrig själv kan göra för man har ingen förälder att åka till eller en barndomskamrat som man känner utan och innan.

    Jag bodde utomlands ett år för 15 år sedan och då fanns inte internet och jag är tacksam att det nu finns, för det underlättar!

    Ja, det kanske är så att jag ger honom lite skulden....vet inte. Vet dock att jag blir irriterad och besviken när han säger att han aldrig kan tänka sig bo i Sverige. När jag hör honom säga det så känns det så hopplöst och svårt att tänka sig att jag aldrig kan återvända (i alla fall inte med honom...).

    Får jag fråga: Bor du i Tyskland med en tysk man? Skulle han kunna tänka sig att flytta till Sverige? Skulle du kunna/vilja flytta tillbaka? Det är ju svårt att flytta tillbaka också för man har utvecklats och påverkats av det land/kultur man bor i, men som du säger Sverige är på många sätt ett toppenland, speciellt när man har barn.

  • Äldre 8 Jan 09:19
    #9

    Godmorgon alla! Jag ser att jag inte är ensam med min hemlängtan. :o)

    Min man bo i Sverige?
    Nej, min man skulle aboslut aldrig vilja flytta till Sverige, dels pga vädret/mörkret, dels pga jobb/lön. Visst han skulle ju aldrig kunna tjäna lika mycket i Sverige som här, men det är ju inte så att vi har mer pengar här eftersom allt är dyrare här. Så i det långa så spelar det inte så stor roll var vi bor (fast det förstås här kan man leva på en lön.....men å andra sidan så jobbar man ju väldigt långa dagar). Jag har en dröm om att jobba här i några år till och sedan åka hem till Sverige och köpa hus, för då skulle man ha en möjlighet att komma med en ganska stor "kontantinsats". Min man säger dock att vi kan köpa en liten stuga eller så i Sverige som vi kan utnyttja när vi är pensionärer. Men när vi är pensionärer så kommer ju troligtvis inte vår dotter att befinna sig i Sverige, vilket skulle innebära en gång till att bo långt borta från sina nära och kära. Män och kvinnor är helt enkelt olika i dessa frågor, det är jag övertygad om. Jag har en bror som bor utomlands och han ser inte alls på samma sätt som mig vad gäller hemlängtan, ta hand om våra föräldrar etc.

    Alltid hemlängtan?
    Nej, inte alltid. Men alltid en längtan till att vara "sedd", en plats i samhället, i ett "socialt nät"..... Jag gillar Schweiz väldigt mycket men det blir lite ensamt jämfört med vad jag har hemma i Sverige där jag har ett "socialt nät" som är väldigt stort. Min man går hemmifrån 8 och kommer hem 20 så det blir ganska långa dagar.

    Hemlängtan känns även stor då vi diskuterar män/kvinnor eller barnuppfostran. Min man hjälper till lite grann här hemma men eftersom jag är hemma så blir det mestadels jag som gör allting (ja, jag vet en kvinnofälla!). När jag kom hem från "BB" så var han hemma 30 minuter innan han åkte tillbaka till jobbet. Samma kväll frågade jag hur vi skulle göra när vår dotter vaknade under natten och han svarade: "Jag jobbar, så det får du ta". Det är mycket som tas för givet och det är svårt att ändra på vilket är svårt för en som jag som trodde att jämnställdheten fanns där mellan oss.

    Vi har sagt att vi ska försöka diskutera våra problem nu i helgen (om vi finner någon tid eller ork), för vi båda känner att det måste bli en förändring. Men oj vad svårt det är att behöva ta ett sådant beslut!!

  • Äldre 8 Jan 10:01
    #11

    Du får ursäkta Exelle men jag skrattade högt när jag läste att du körde själv hem från BB och dessutom storhandlade. Jag skrattade för det är ju inte riktigt klokt vad vi kvinnor gör/utsätts för! Flyttade vi verkligen utomlands eller flyttade vi tillbaka i tiden?!

    Nej här finns inte några sådana grupper men jag har 4 vänner med jämnåriga barn som jag träffar regelbundet, tack och lov! :o)

    Min man var egen företagare till i somras så nu jobbar han bara mellan 8.30-19.30, innan dess var det 8.00-22.00. Mina väninnor hemma i Sverige förstår inte hur bra de har det. De klagar på att deras män kommer hem sent när de kommer hem 18.00.

    Har ni någonsin diskuterat över hurvida ni skulle göra med barnen om ni skiljde er? Min man säger att om vi skaffar fler barn (vilket jag vill....om vi lyckas få det bra mellan oss förstås) och om vi en dag skulle skilja oss så vill han att vi delar på dem så han får "behålla" ett barn! Helt vansinnigt tycker jag och skulle aldrig gå med på, vilket gör att jag blir skraj för att skaffa fler barn för jag vet inte vad lagarna säger och man kan ju aldrig veta hur framtiden blir.

  • Äldre 9 Jan 14:31
    #15

    Ja, enklast hade varit om man aldrig flyttat utomlands! Visserligen skulle man ju inte ha utvecklats lika mycket och säkerligen ha en trängre syn på det mesta men enklare skulle det nog vara!

    Jag vet redan nu att jag tycker att många i Sverige är ganska oartiga och inte visar tillräckligt med respekt för andra, men allt beror ju på vad man jämför med. Ang. skolan så skulle jag föredra att ha mina barn i skola här än i Sverige (skolan i Sverige är är på många sätt mer pedagogiskt vilket jag gillar, men mer stökigt och mindre respekt).

    Jag brukar träffa en del andra svenska mammor också för som "SkiptonMaria" beklaga oss lite. :o) Men det är många som flyttar hit och sedan flyttar de hem efter något år eller så, så det blir lite jobbigt att hela tiden skapa nya kontakter som man vet kommer flytta iväg igen.

    Jag har träffat en del äldre som bor utomlands och man kan se att de trivs men att de alla saknar Sverige väldigt mycket. Jag hoppas att jag som gammal inte sitter och ångrar att jag aldrig flyttade hem till Sverige,usch hemska tanke!

  • Äldre 12 Jan 09:00
    #31

    Oj, vad manga som har skrivit! :o)

    Tänkte försöka svara pa vad Cattapult fragade. Självklart har jag tänkt pa vad som skulle ske med vart barn om vi skulle skilja oss och även vad som skulle ske om vi hade fler barn och skiljer oss. Jag skulle aldrig tillata skilja pa syskon. Trots att jag vill ha fler barn och med tanke pa att vi har en jobbig "period" i vart förhallande sa skulle jag aldrig planera fler barn förrän vi vet mer om framtiden. Jag brukar som du göra försöka tänka hur jag skulle tänka tillbaka pa mitt liv som 80-aring, men det är inte lätt att finna svaren ända. :o)

    Saargr: Det är nog som du säger det är oftast inte en hemlängtan till Sverige utan mer till saknaden av sina vänner/familj. Men samtidigt sa finns saknaden av dessa vänner just kanske för att dessa vänner delar sina egna asikter om allt möjligt och de gör det pga att de ocksa växt upp i Sverige som är ett otroligt modernt land pa manga sätt.

    Förrut spelade det inte sa stor roll att andra runt omkring mig hade olika asikter, men det blev svarare när jag blev mamma. Folk började ifragasätta mig om allt möjligt gällande barnuppfostran och tycker jag är mycket konstig som är emot barnaga/smisk i rumpan. även den annorlunda kvinnosynen som nagon papekade gör att det blir svarare att fa vara den man är och "forma" sina barn som man vill. Men samtidigt är det nu manga i Sverige som man inte delar uppfattning med heller och det är för att man själv har förändrats och paverkats av att ha bott utomlands.

    Jag har en man som skulle göra allt för sin familj men när uppfattningar om barnuppfostran/kvinnosyn gar isär är det inte lätt att hitta en balans.....

  • Äldre 14 Jan 18:46
    #36

    Hej "född80"!

    Jag har försökt att kräva av honom att han gar upp pa nätterna men da säger han: "visst, jag kan ta henne i natt men da gör jag pa mitt sätt" (vilket innebär att hon da skulle ligga och skrika sig till sömns ensam i sitt rum). Eftersom jag inte tycker om hans "metod" sa blir det ju sa att jag inte fragar honom nagot mer utan tar henne själv, det blir enklast sa (fast jobbigt förstas).

    Nu har jag funderat ytterligare och jag tror att jag inte skulle ha en sadan stor hemlängtan om jag hade ett bra förhallande. Jag har nog kommit pa att mycket av alla saker jag saknar och blir irriterad pa gör jag för att jag inte riktigt vill att det är förhallandet som är daligt. Jag vill ju sa gärna att det ska fungera!! Däremot tror jag att alla som inte bor där de är uppväxta har nagon slags hemlängtan, spelar nog ingen roll om man bor utomlands eller bara har flyttat fran norra till södra Sverige tex.

  • Äldre 2 Feb 11:00
    #40

    Joda, jag längtar fortfarande hem eller sa har lutar det mer att jag kanske längtar efter ett bättre förhallande. Skulle önska att ga till en spagumma (som verkligen kunde se in i framtiden) sa att jag kunde fa ett vägledande rad.

    Men de flesta jag pratar med som har smabarn verkar ha ganska kämpigt och det kanske sa här det "ska" vara...Samtidigt sa verkar de som har ett mer jämlikt förhallande (som hemma i Sverige) ha det lite mindre kämpigt, men även kvinnorna i Sverige klagar och klagar pa sina män som inte gör nagonting där hemma! :o)

  • Äldre 5 Feb 17:51
    #43

    Ja, tänk om det vore sa enkelt som att ga till en spagumma och fa svar pa alla sina fragor om vad man bör fatta för beslut....

    Hej Liei, välkommen hit! Din situation later mkt lik min. Man blir tokig av att känna att hur man än gör sa kommer det inte bli 100% som man hade tänkt sig när man var gravid. Jag menar; helst skulle man ju vilja lata sitt barn växa upp med en älskande mamma och pappa i harmoni. Hur man än gör, stannar kvar eller flyttar sa blir det ju alltid nagon som blir lidande. Jag har ocksa en ständig känsla av att "alltid" behöva försvara min dotter fran min mans asikter och syn pa uppfostran och även gentemot hans familj/vänners asikter.

Svar på tråden Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?