Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Ja jag bor kvar i Spanien, fortfarande arbetslös. Har gâtt pâ antidepressiv medicin i ett âr nu. Velar forfarande, och har väl bestämt att fàr jag inget jobb till hösten senast kommer jag âka till Sverige under en period i alla fall och jobba lite. Sedan fâr vi ser. Jag och sambon har ju en bra relation och har alltid haft, vet mânga som inte haft det och dâ hade valet varit självklart för mig.
Tyvärr vet jag ingen som âtervänt till Sverige som ângrat det. Ja ja, vi fâr se hur det gàr. Jag mâr bättre nu i alla fall med min medicin än jag gjorde nár denna trâden startade. Snart 2 âr sedan att tiden kan gâ sâ fort?

Hallå nya som gamla bekanta! :o)

Jag är vääääldigt sällan inne på familjeliv och lär nog ine vara speciellt aktiv framöver heller. Mycket har hänt sedan sist. Vi separerade och jag och dottern flyttade hem till Sverige. Allt har gått jättebra här hemma, fick tag i bostad, dagis och jobb på en gång  så jag hade jättetur. Däremot har seperationen varit jobbig och inget jag vill göra om igen (det var skillnad när man inte hade barn...), men inser dock att det var för oss den enda lösningen.

Livet här hemma känns som det alltid har gjort, tryggt och "vanligt". Jag trivdes väldigt bra utomlands och har nu insett att jag aldrig skulle haft så mycket hemlängtan som jag hade om mitt förhållande hade varit bra. Men när man är förälder och bor utomlands så krävs det mer av en för när något börjar bli jobbigt gäller det att man på något sätt kommer ur det jobbiga snabbt eftersom man sällan har stöd av samhället eller släktingar på samma sätt som man oftast har i sitt hemland. Jag skulle absolut kunna tänka mig att bo utomlands igen, men aldrig igen med ett förhållande, jag kämpade väldigt länge vilket jag tycker man bör göra när man har barn, men jag önskade att jag hade insett tidigare att det inte gick att finna en gemensam väg, men vem hade vetat det då?! Allt här hemma är ju inte grönare och det är inte lätt att jobba och ha barn på heltid och vara singel. Men jag trivs bra och hellre kämpar jag som ett djur för att allt ska gå runt än att gå runt och må dåligt.

Så nu har jag försökt få ur mig mina tankar och "vad hände sedan". :o)

När man mår dåligt mår ens barn dåligt även då man försöker dölja bråk och missnöje så känner barnen stämningen. Ta hand om er!

Hej alla!

Ser att detta är en nygammal tråd, men jag känner igen mig i ert resonmang och hoppas att någon ser detta så att man kan så lite reda i sina tankar?

Jag har bott utomlands sedan 2006, vi har en dotter, 10 månader gammal och jag vill verkligen flytta hem då jg inte bara mentalt längtar, utan rent praktiskt skulle det vara bättre med en flytt till Sverige för alla i min lilla familj. Uppenbarligen måste min man lära sig svenska och söka jobb, nu är han egenförtetagare och det går bra för honom. men för mig som kom med visioner (tala om drömmare!) känns det som att det har gått hål på ballongen. Efter att jag avslutade mina studier fick jag stipendium så at jag kunde undervisa i en engelsk skola i 8mån. Som pedagog ser jag kanke på den engelska skolan/ barnomsorgen lite annorlnda? jag känner givetvis som många andra svenska mammor efter att ha läst inläggen och får rysningar i kroppen av att veta att min lilla tjej ska "go and sit in the corner" och skämmas när hon är 4 år om läraren inte är nöjd med henne. 

Vi tänker så olika min man och jag. Någon annan nu som känner att hemlängtan håller på att ta överhanden? Jag mår dåligt av detta. Stressad, omotiverad, håglös, känner inte igen mig själv som peron. Senaste tiden har det bara rasat utför. 

Ser att Kassie flyttade hem, glad för din skull att det gick bra, men förstår verligen att det var uppslitande. Hur gör ni nu med er dotter? Kommer han till Sverige för att träffa henne ofta eller åker hon och hälsar på sin pappa på lov?      

Granada, hur ser det ut för dig nu ? och Chocolate cupcake och tulipner, hur går det för er?

Sköt om er alla, 

Hej ErikaoFreja,

Jag förstår vad du menar med synen på uppfostran/barnomsorg/skola. Även vi var bekymrade över det när vi flyttade till UK men vi har haft en bra dialog både med nursery och skolan gällande vad vi tycker är ok och inte och de har varit väldigt tillmötesgående och förtående. En bra sak med i alla fall vår del av UK är att man har stor förståelse och respekt för folks olikheter och det har hjälpt oss.

Sen tänker jag också att Sverige är ett otroligt barnvänligt land och att fördelarna med barnomsorg mm gör att det är där man borde bo som förälder. Hemlängtan har drabbat mig i olika perioder och särskilt efter att vi tvingades flytta till en helt annan del av England och lämna det lilla sociala nätverk vi byggt upp. Så jag förstår dig.

Hej thdrjohn,

Tack for ditt inlagg. Samma tankar har snurrat i mitt huvud. Jag tycker inte heller att de ar spciellt tillmotesgaende pa dagis har.
  
Idag ar en sadan dag som man underar egentligen. Var dotter ar sjuk och jag ar hemma. I Sverige far man ju anda lite ersattning nar man "vabbar", men i allafall ingenting pa mitt jobb, det kanske bara ar mitt kontrakt som ar sadant? Eftersom jag var sjuk forra veckan i 4 dagar ringde min chef hem till mig och sade att det skule "monitor" min franvaro (jag har inte varit borta fran jobbet innan!) Alltsa detta tycker jag ar skamligt. Far man gora sa? For att jag varit sjuk i fyra dagar och varit hemma men min dotter i 1 dag innan. Nu sa ar hon uppenbarlign sjuk idag igen, men det ar ju ingenting man kan gora. Min man tjanar mer an vad jag gor, sa valet ar sjalvklart ang vem som stannar hemma. De vet att vi inte har ngn familj i stan dar vi bor som kan hjalp till. Ibland blir man tokig.

Nu ar det i alla fall bestamt att jag aker hem permanent i borjan av December for jag har fatt nog av hela situationen, det ar varken bra for mig och min man o relation, var dotter, jag mar bara samre (kanner mig verkligen halvdeprimerad). Sa i princip sa sa min man -AK!! 

Ar det nagon som flyttat till Stockholm och tittat pa dagis med sprakinriktning? Intrnationella? Jag vill helst inte att hon ska ga i en engelsk forskola pga laroplan och svenskan. Det ar ju anda meningen att vi ska bo i Sverige i framtiden och spraket ar grunden sa hon far inte tappa det. Kanns som att man slar huvudet mot en brickwall har hemma ibland. Om nagon forstar vad jag menar.

Oj vad trevligt detta blev, men nu behover jag tips om vad som hander nar man tar sin lilla immigrant med sig tillbaka till Svea rike.

Såvitt jag vet existerar knappt VAB in England -det är ett klart hårdare arbetsklimat än i Sverige, på alla fronter. Min närmsta chef är bra och jag har vabbat någon gång, även om antal gånger kan räknas på fem fingrar. Jag var själv chef på mitt första jobb här och försökte köra en någotsånär svensk stil på chefandet.

Nu är vi inte där än eftersom vi tänkt stanna ett tag till i England, men vi har börjat kika på vad det finns för engelska skolor i Stockholm och Uppsala. Vi kommer att behöva en lågstadieskola med engelskt curriculum så barnen kan gå över på ett smidigt sätt när vi väl flyttar tillbaks till Svedala.

Hej! Jag är en av dom "gamla" i tråden, och tänkte bara dela med mig av hur det gått för oss. Sonens pappa fick så äntligen jobb här och flyttade hit i våras och nu väntar vi vårt andra barn! Ingenting är ju enkelt med att bo i ett annat land och såklart tycker han det periodvis är svårt att vi bor här, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden. Stort lycka till till er andra som kämpar!

Hejsan alla svenskar dar ute i den vida varlden.

Skulle vilja borja med att saga TACK till er alla som medverkat i denna traden, (hoppas den inte ar nedlagd) for att ni delat med er av era tankar.

Jag ar sjalv i en jatte svar situation och tararna strommade nar jag borjade lasa era inlagg.
Jag ar i valet och kvalet att flytta tillbaka till Sverige efter att ha flyttat fram och tillbaka under 10 ar mellan Sverige och Nya Zeeland.

Jag far fruktansvard hemlangtan och nar jag halsat pa i Sverige och sager haj da till familj och vanner kanns det som mitt hjarta brister.
Samtidigt sa alskar jag min man som ar Hollandsk och som bor pa NZ med sin familj. Vi har varit ihop i 5 ar och jag kan inte tanka mig framtiden utan honom. Men jag ar 30 och langtar efter att skaffa barn och nar jag tanker pa det och att vara bosatt har pa Nya Zeeland med barn far jag PANIK!!

Vi har det jobbigt i forhallandet for vi har haft detta dilemma, (vart ska vi bo....) i nastan 3 ar. Vi har flyttat runt mellan sverige och NZ, bott pa 8 olika stallen inom ett par ar. Vi ar ifran valdigt skillda bakgrunder. Jag ifran en stadig trygg "svensson familj" medan hans foraldrar skiljdes nar han var 3 och hans mamma lamnade honom i Holland och flyttade till NZ med hans syster nar han var 11  ar.

Vi har provat att bo i Sverige och jag trivdes bra den andra gangen vi forsokte, men det gjorde inte min man. Han vill inte bo i Sverige ialla fall inte an pa lange.

Det kanns som jag kommit till en korsning och maste fatta ett svart beslut!! Ar sa radd att fatta fel beslut, stanna och angra det nar jag blir aldre far barn mm. Eller aka och forlora kanske det som ar mitt livs karlek och kanske allt hade blivit bra nar voi val ar lite stadgade pa ett stalle..... Jag vet att det ar dumt att tanka som jag gor, men jag vet inte hur jag ska ga vidare med detta.

TIll alla dar ute, finns det nagon som ar i samma sits? Nagra av er ar i Schweitz/spanien, vilket anda ar relativt "nara " till Sverige. Nz ar 30 flyg timmar och ca 15000kr bort!

Oj vad langt inlagg det blev.

Lycka till alla ni har pa traden!

Hej allesammans,
Jag vill börja med att säga tack för denna tråd och för alla som fortsatt den!
Är i ett förhållande sen nästan 11 år tillbaka med en man från Spanien och har även jag hemlängtan till Sverige. Att skaffa barn, som är något som vi vill, är för mig nästintill otänkbart att göra i Spanien men han kan och vill inte flytta till Sverige, något som jag under hela vårt förhållande hoppats skulle förändras men det har det tyvärr inte.. och jag känner mer och mer att detta gör situationen ohållbar för mig och för vår relation.
Har känt mig så ensam i denna situation, även om jag självklart förstod att det fanns flera i samma situation som mig,  och att få se den här tråden och läsa om andras livsöden, livsval med mera har verkligen stärkt mig, även om jag insett att det jag behöver göra kanske innebär ett slut för vår relation.
Jag hoppas att det gått bra för alla och att ni hittat styrka, kraft och tro att göra det som känns bra för er. Jag återkommer.

Vilken bra tråd, hoppas den fortsätter!