Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Du får ursäkta Exelle men jag skrattade högt när jag läste att du körde själv hem från BB och dessutom storhandlade. Jag skrattade för det är ju inte riktigt klokt vad vi kvinnor gör/utsätts för! Flyttade vi verkligen utomlands eller flyttade vi tillbaka i tiden?!

Nej här finns inte några sådana grupper men jag har 4 vänner med jämnåriga barn som jag träffar regelbundet, tack och lov! :o)

Min man var egen företagare till i somras så nu jobbar han bara mellan 8.30-19.30, innan dess var det 8.00-22.00. Mina väninnor hemma i Sverige förstår inte hur bra de har det. De klagar på att deras män kommer hem sent när de kommer hem 18.00.

Har ni någonsin diskuterat över hurvida ni skulle göra med barnen om ni skiljde er? Min man säger att om vi skaffar fler barn (vilket jag vill....om vi lyckas få det bra mellan oss förstås) och om vi en dag skulle skilja oss så vill han att vi delar på dem så han får "behålla" ett barn! Helt vansinnigt tycker jag och skulle aldrig gå med på, vilket gör att jag blir skraj för att skaffa fler barn för jag vet inte vad lagarna säger och man kan ju aldrig veta hur framtiden blir.

Jag bodde i Spanien och födde mina två barn där. Jag trivdes jättebra fram till jag fick mitt andra barn. Då stod jag helt plötsligt inte ut längre. Efter första sonens födelse började jag så smått sakna att han inte fick "allt svenskt" som att gå till öppna förskolan, gunga i bebisgunga på lekplats, ta på sig vinteroverall, börja svenskt dagis osv, men jag tänkte aldrig tanken att flytta.

Sen efter andra barnet blev det jobbigt och jag stod inte ut längre. Förhållandet var bra men jag ville att mina föräldrar skulle se sina enda barnbarn växa upp (svärmor har 9 st), att de skulle gå i förskola och skola här osv. Så vi flyttade och det har jag aldrig ångrat. Jag trivs superbra här liksom barnen, min man trivs rätt ok också även om han tycker Spanien är bättre egentligen.

Jag måste säga att familjeliv var nog något som påverkade mig, att läsa över "petitesser" folk klagade på i förskolan när den var tusen gånger värre enligt mig i Spanien m.m. Vi chansade och flyttade och det har gått jättebra, jag är glad för att jag vågade för det löser sig för det mesta med bostad, ekonomi osv om man kämpar lite.

Likjornaja: Tycker du skolan i Sverige är katastrof? Varför det om man får vara nyfiken? Jag själv läser till lärare nu i Sverige och tycker att förskolan och skolan här är superbra, det jag har sett. Det var ett skäl till att vi flyttade, jag tyckte inte om hur det var i Spanien med förskola och skola och hade svårt att tänka tanken att de skulle ha hela sin skolgång där.

Hej, har en dotter på 3 och lite till, och har också mycket hemlängtan av och til, som mest/värst de första veckorna efter vi har varit där! Och så klart precis som alla andra säger, runt jul och andra högtider...Jobbigast just nu är att även om Emma förstår allt jag säger så väljer hon jämnt att prata engelska, och det är supertrist, känns konstigt och jobbigt att inte kunna prata och få svar av mitt eget barn på svenska!!! Det har dock hjälpt mycket att prata med andra svenska mammor i samma situation via svenskamammor.com, vi käkar lunch och pratar strunt om hur konstigt och korkat det kan vara här ibland! och det hjälper faktiskt en hel del...a problem shared and all that.

vad det gäller skolor och sånt så finns det väl fördelar och nackdelar med båda landen...har dock hört från två bekanta som båda är lärare och har jobbat i båda landen att de tyckte att det var jobbigare i sverige...men som sagt, en del grejer är bra och andra inte!

Ja, enklast hade varit om man aldrig flyttat utomlands! Visserligen skulle man ju inte ha utvecklats lika mycket och säkerligen ha en trängre syn på det mesta men enklare skulle det nog vara!

Jag vet redan nu att jag tycker att många i Sverige är ganska oartiga och inte visar tillräckligt med respekt för andra, men allt beror ju på vad man jämför med. Ang. skolan så skulle jag föredra att ha mina barn i skola här än i Sverige (skolan i Sverige är är på många sätt mer pedagogiskt vilket jag gillar, men mer stökigt och mindre respekt).

Jag brukar träffa en del andra svenska mammor också för som "SkiptonMaria" beklaga oss lite. :o) Men det är många som flyttar hit och sedan flyttar de hem efter något år eller så, så det blir lite jobbigt att hela tiden skapa nya kontakter som man vet kommer flytta iväg igen.

Jag har träffat en del äldre som bor utomlands och man kan se att de trivs men att de alla saknar Sverige väldigt mycket. Jag hoppas att jag som gammal inte sitter och ångrar att jag aldrig flyttade hem till Sverige,usch hemska tanke!

"Har ni någonsin diskuterat över hurvida ni skulle göra med barnen om ni skiljde er? Min man säger att om vi skaffar fler barn (vilket jag vill....om vi lyckas få det bra mellan oss förstås) och om vi en dag skulle skilja oss så vill han att vi delar på dem så han får "behålla" ett barn! Helt vansinnigt tycker jag och skulle aldrig gå med på, vilket gör att jag blir skraj för att skaffa fler barn för jag vet inte vad lagarna säger och man kan ju aldrig veta hur framtiden blir."

Sitter här mitt i natten och känner igen mig i mycket av det ni skriver. Nu har jag och sambon en bra relation men själv är jag pâ gränsen till deprimerad. Är ensam med 2 barn hela dagarna och även om jag har ett par vänner jag kan träffa sâ blir det inte av dâ det är för "krângligt" att âka med 2 barn vare sig man väljer bil eller kommunalt. Jag är utan jobb och tror inte att jag kommer fâ nâgot heller. Bor i spanien med högst arbetslöshet i europa och vill inte jobba heltid för 600 euros i mânaden.

Det jobbigaste är nog att ingen här fattar hur man har det heller. De ár sâ efter i tänkandet att de anser at man dragit en vinst lott bara för att man har en karl och barn trots att gubben jobbar 12 timmar om dagen samt lördagar.

Min sambo vill inte flytta till Sverige och jag vet inte hur det skulle vara för oss att bo där heller men jag saknar min familj och vänner som ser mig för mig. För sambons familj ár jag bara deras barnbarns mamma typ. De pratar bara om barnen och inget annat. Hemma i Sverige kan man prata om allt möjligt men här verkar de knappt prata alls inom familjen.

Sedan blir man ju alldeles knäsvag om man tänker tanken om det skulle "ta slut" en dag. Vad jag vet sâ har jag ingen rätt att flytta till Sverige med barnen(men vi är inte gifta sâ jag kan ha fel)utan min sambos tillâtelse. Det gör ju att jag känner mig helt beroende av min sambo. Hans vilja min lag typ! Hjälp!

Granada: Men så är det inte om ni skulle gå skilda vägar. Jag pratade med en ja vad heter dem nu, men högre upp en advokater, sån som vittnar när man skriver testamente osv, slutar på tarie. Han sa att är man inte knarkare etc. så är det vanligast att mamman får vårdnaden, oavsett om hon vill bo i ett annat land. De ger sällan gemensam vårdnad och det är ovanligt att pappan får vårdnaden om mamman fungerar normalt. De kommer att se vem det är som mest har tagit hand om barnet, men ju äldre det blir desto mer påverkar om barnet har börjat skolan osv.

TS & Granada: Önskar sa att hade det rätta radet att ge er..

Jag har bott i Italien och trivdes ok. Men när jag fick barn förändrades allt. Jag stod inte ut med kvinnosynen där längre, och jag kände hur olik jag var de italienska kvinnorna i min roll som mor/hustru/kvinna. Jag passade inte alls in i mallen.
Eftersom jag har en dotter blev det extra jobbigt, jag ville inte att hon skulle växa upp i ett land med den kvinnosynen.

Jag har hittills aldrig ångrat flytten till Sverige. Jag var så olycklig i Italien, så fel. Här känner jag en otrolig frihet som kvinna och individ.

Dessutom är samhället här anpassat för att kvinnor ska kunna ha ett liv utanför hemmet.