Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Oj, vad manga som har skrivit! :o)

Tänkte försöka svara pa vad Cattapult fragade. Självklart har jag tänkt pa vad som skulle ske med vart barn om vi skulle skilja oss och även vad som skulle ske om vi hade fler barn och skiljer oss. Jag skulle aldrig tillata skilja pa syskon. Trots att jag vill ha fler barn och med tanke pa att vi har en jobbig "period" i vart förhallande sa skulle jag aldrig planera fler barn förrän vi vet mer om framtiden. Jag brukar som du göra försöka tänka hur jag skulle tänka tillbaka pa mitt liv som 80-aring, men det är inte lätt att finna svaren ända. :o)

Saargr: Det är nog som du säger det är oftast inte en hemlängtan till Sverige utan mer till saknaden av sina vänner/familj. Men samtidigt sa finns saknaden av dessa vänner just kanske för att dessa vänner delar sina egna asikter om allt möjligt och de gör det pga att de ocksa växt upp i Sverige som är ett otroligt modernt land pa manga sätt.

Förrut spelade det inte sa stor roll att andra runt omkring mig hade olika asikter, men det blev svarare när jag blev mamma. Folk började ifragasätta mig om allt möjligt gällande barnuppfostran och tycker jag är mycket konstig som är emot barnaga/smisk i rumpan. även den annorlunda kvinnosynen som nagon papekade gör att det blir svarare att fa vara den man är och "forma" sina barn som man vill. Men samtidigt är det nu manga i Sverige som man inte delar uppfattning med heller och det är för att man själv har förändrats och paverkats av att ha bott utomlands.

Jag har en man som skulle göra allt för sin familj men när uppfattningar om barnuppfostran/kvinnosyn gar isär är det inte lätt att hitta en balans.....

Ni som tycker att det är jobbigt att resa med två barn. Ett tips är dvd spelare till syskonet, men någon film ni vet att de gillar och inte fått se på ett tag. Jag har rest själv då mina barn var 4 månader och 2 år och det gick jättebra. På flygplatsen hade jag lillen i babybjörn och 2 åringen i sulky som jag lämnade och hämtade precis vid ingången till planet.

Och sen är det ju alltid en massa småbarn som skriker på flygresor så hade de gjort det får man ta det med lugn o ro, de är ju inte de första som gör det.

Granada: Jag hade det precis som du. Min man jobbade 12 timmar om dagen och jag var hemma med två småttingar. Mina grannar tyckte att jag hade det så bra, medan jag dog av uttråkan. Visserligen kunde jag jobba istället om jag ville det med då hade nästan hela lönen gått till transport och dagisavgifter och jag hade knappt sett mina barn. Gick jag hem till svärföräldrarna eller resten av släkten som alla bodde i samma kvarter så var det alltid samma samtal. Vad vi ska äta, vad barnen ätit.

Sen märkte jag att min pojke också tyckte det var lite tråkigt så jag tänkte att han skulle få börja på dagis. Jag gick och hälsade på de två närmaste, på det ena dagiset öppnade fröken dörren med en cigarett i handen, på den andra såg jag hur fröken slog ett barn på handen mitt framför mig och de mindre barnen satt i sina vagnar eller babysitsar i ett rum, endast två av dem lekte i en lekhage. Sen fick han börja på ett annat som verkade ok när jag kollade men han när jag hämtade honom hade han oftast bajs i blöjan, bitmärken etc. och han skrek bara vi kom i närheten av dagiset. Så sen blev det att vi mest var hos svärföräldrarna en stund varje dag, men där röker flera så det var inte så bra att han fick det i sig så jag stannade inte så länge.

När jag märkte att jag inte stod ut längre var när jag vaknade på morgonen och det ändå som kändes kul var att de skulle visa en fotbollsmatch med Sverige på kvällen, och jag hatar fotboll och har aldrig sett på det innan.

Bebben elias mamma: Vad skönt att det finns fler som känt som jag. Här blir man ju hjärntvättat och börjar nästan känna sig överdrivet otacksam för att man inte är nöjd med precis allt.

Vet inte ens om jag skulle se fram emot fotboll....Just nu känns det som om jag tar alla tillfällen som gâr att sova med barnen bara för att fâ tiden att gà men det blir det ju inte bättre av.

Jag bor i Tyskland sedan 3,5 år och längtar också hem trots att jag trivs bra här. Tyskar är öppna och lätta att få kontakt med, och efter 3 år hade jag byggt upp ett nytt socialt nätverk som i princip är lika stort som det jag har Sverige. Jag märker dock att om jag ska bli fullständigt tillfreds och harmonisk behöver jag färgglada trähus och hav/sjöar runt mig, och inte hus med putsad fasad, där den mest vågade färgen är blek aprikos. Dessutom saknar jag den rymd som finns i Sverige. Jag bodde i centrala Göteborg under ett par år och kunde till fots nå "vildmarken" inom 30 min.
Min hemlängtan dyker upp när jag som minst anar det. I december gick jag förbi ett skyltfönster där det stod "GOD JUL", vilket fick mig att börja lipa av hemlängtan...
Liksom många av er har jag häpnat över hur långt före Sverige ligger med jämställdehet mellan könen. Även om det inte heller i Sverige är helt perfekt talas det åtmindstone om "föräldern" och inte om "mamman" och det är en själklarhet att även mammor kan och vill jobba. Här i Tyskland går just nu diskussionerna höga om det överhuvudtaget är bra för barn under 3 år att gå på dagis och hur mamman ska lösa barnomsorgsfrågan om hon vill jobba (särskilt om hon vill jobba heltid). Pappans roll verkar här enbart vara som försörjare. När jag ännu inne på detta tema: Kassie om ditt barn fortfarande är så litet att det behöver er föräldrar på natten tycker jag att du ska kräva av din man att han också gör en insats. Att ta hand om sitt barn är det viktigaste arbete man kan ha, och för att kunna göra det med tålamod och finkänsla behöver man sin sömn. Din man måste nog också förstå att han gift sig med en svensk kvinna som förväntar sig jämställdhet i ett förhållande och inte ser det som sin livsuppgift att sköta hem och barn. Det är viktigt att både du och din man anpassar er till varandra och att det inte enbart är du som ska göra det för att ni nu råkar bo i Schweiz. Om det lyckas kanske din hemlängtan kan stillas något. Så ge dig inte vad gäller dina åsikter om barnuppfostran, varken gentemot din man eller tex dagispersonal. Det är synd att han är så negativt inställd till Sverige, jag känner dock igen det från väninnor som har män från Tyskland och Frankrike att männen helst vill bo i sitt hemland och inte ens vill lära sig sin hustrus språk. Lever man i ett förhållande med någon från ett annat land tycker jag att man också måste intressera sig för dennes land och kultur och bjuda till lite själv.

Hej "född80"!

Jag har försökt att kräva av honom att han gar upp pa nätterna men da säger han: "visst, jag kan ta henne i natt men da gör jag pa mitt sätt" (vilket innebär att hon da skulle ligga och skrika sig till sömns ensam i sitt rum). Eftersom jag inte tycker om hans "metod" sa blir det ju sa att jag inte fragar honom nagot mer utan tar henne själv, det blir enklast sa (fast jobbigt förstas).

Nu har jag funderat ytterligare och jag tror att jag inte skulle ha en sadan stor hemlängtan om jag hade ett bra förhallande. Jag har nog kommit pa att mycket av alla saker jag saknar och blir irriterad pa gör jag för att jag inte riktigt vill att det är förhallandet som är daligt. Jag vill ju sa gärna att det ska fungera!! Däremot tror jag att alla som inte bor där de är uppväxta har nagon slags hemlängtan, spelar nog ingen roll om man bor utomlands eller bara har flyttat fran norra till södra Sverige tex.

Men förhållandet mellan dig och din man kan bli bättre när bebisen blir större. Min man var också urjobbig när barnen vaknade och skrek på nätterna. Men nu när de är större fungerar allt bättre.

Kassie skrev 2009-01-14 18:46:48 följande:

Ingen som längtar "hem" längre?

Joda, jag längtar fortfarande hem eller sa har lutar det mer att jag kanske längtar efter ett bättre förhallande. Skulle önska att ga till en spagumma (som verkligen kunde se in i framtiden) sa att jag kunde fa ett vägledande rad.

Men de flesta jag pratar med som har smabarn verkar ha ganska kämpigt och det kanske sa här det "ska" vara...Samtidigt sa verkar de som har ett mer jämlikt förhallande (som hemma i Sverige) ha det lite mindre kämpigt, men även kvinnorna i Sverige klagar och klagar pa sina män som inte gör nagonting där hemma! :o)