Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Liei: hoppas att ni får en underbar helg tillsammans!

Välkommen Apple Pie! Tråkigt att du känner igen dig men vilken tur att vi inte är ensamma! :o) Har jag förstått dig rätt om jag säger att du vill flytta tillbaka till London men din man vill fortsätta bo i Schweiz? Men han vill bara bo/jobba där i 6mån-1 år? Personligen tycker jag inte 6mån-1år är någon längre tid om det enda som inte är bra är just landet (men förhållandet är bra). Men om du vantrivs så mycket som du verkar göra kan du inte försöka åka hem till vänner/föräldrar lite då och då och stanna borta i några veckor. På så sätt så går ju månaderna fortare. Eller finns det något som kan göra att din situation förbättrades där du är? Tex mer barnpassning, träning, någon bortglömd hobby?

Liei: satt i bilen och tänkte på dig och att det är nu i helgen som "HAN" kommer. :o) Håller tummarna för dig att det blir en bra helg utan allför stor förväntan att det ska bli en perfekt helg (för sådana helger brukar tycker jag sluta i besvikelse). Om ni bor i Sthlm så finns det ju mycket kul att gå och titta på om ni inte vill vara hemma förstås.

Jag känner mer och mer att du Liei beskriver mitt förhållande och inte ditt. :o) Min sambo har också vetat vad han ville bli sedan tonåren och har satsat allt på att bli det. Jag förstår att man inte kan kasta iväg en sådan karriär men om vi bara hade det lite enklare i våra diskussioner (om nästan allt) så skulle jag mycket lättare tänka mig att fortsätta. Om nätterna drömmer jag att jag har ett "perfekt" förhållande och sedan vaknar jag och får ångest och undrar vad jag ska göra.... Skriv i helgen om du känner att du behöver ventilera. Kram Ps. kan skriva till min inbox om du föredrar det.

Välkommen Apple Pie! Oj det var ju lite speciellt att ni flyttade ifrân england och maken inte kan tänka sig att âka tillbaka. Eller kan han tänka sig det längre fram?
Som Kassie skriver sâ kan besök hos familj och vänner hjälpa. jag reste hem till Sverige ofta innan vàr tvâa kom. Nu har jag inte kunnat âka själv med barnen, de är bara 15 mânader emellan, men i juni bär det iväg och jag vi ska vara "hemma" i 8 veckor.

Liei: Hoppas ni har en bra vistelse tillsammans.

Kassie: Har inte uppfattat var du bor. Kanske missat det. Inte för att det har nâgon betydelse. Bara lite nyfiken. Är du kvar i Sverige fortfarande?

Kassie: Jo men nu sâg jag var du bodde, men dâ har vi flera "schweizare" i trâden. Ingen bra reklam för Schweitz .

Tyvärr är det ett vanligt problem att man som utlandsmamma fâr "hemlängtan" i och med att man fâr barn. Känner flera som kämpar med detta. Tror att ens värderingar sätts pâ spets pâ nâgot vis och sâdant man kunde ta med en klackspark tidigare kan bli väldigt viktiga. Bara saker som skola och framtidsutsikter generellt för mina barn känns jätte tungt att tänka pâ. Spanien är ju rena u-landet jämfört med Sverige pâ mànga plan (även om jag är väl medveten om att sverige inte alltid är ett paradis).

Hoppas ni hade en trevlig helg! Ja, just nu är jag i Sverige och fick njuta av en solig
och snöig helg med mycket pulkaåkning. :o) Jag ska "hem" till Schweiz om några dagar.

Granada: Jag vill bara tillägga att jag tycker väldigt mycket om Schweiz. Det är ett land som är mycket likt Sverige (allt fungerar så som post etc, man värnar om naturen och det är rent på gatorna). Om man gillar natur och att sporta så är Schweiz perfekt. Man har naturen runt knuten och du har nära till skidåkning och till sjöar eller så kan du ta bilen och åka några timmar för att bada i havet hos någon av grannländerna. Men visst när man börjar prata om barnuppfostran kan det skilja sig en del och det blir ju då lite kulturkrockar som kan vara lite jobbiga att leva med.Jag har hemlängtan för att jag saknar mina barndomskamrater och min familj, men jag tycker bättre om samhället i Schweiz. Om jag bara hade varit född där hade det inte varit några liknande problem! :o)

Det är som du säger hemlängtan kom då jag fick barn för då ändrades jag och mina innersta värderingar kom "fram", värderingar som verkar vara väldigt svenska och starka. :o) Plus när jag fick barn började jag fundera om jag verkligen ville att mitt barn skulle växa upp "utan" Sverige och svensk kultur. Självklart hade jag funderat på det förut men när barnet kom så kändes mycket annorlunda och känslorna till mina "rötter" kändes viktigare än vad de hade gjort tidigare.

Vi hörs snart igen!

Kassie: Men det är ju bra att du trivs bra med samhället. Kan tyvärr inte säga det samma om Spanien(södra där jag bör kanske jag ska tillägga). Känner ofta ett stort anti! Skola och barnosorg är värdelös enligt mig. Synen pâ barn fâr mig generellt att sparka bakut och jag är ofta i konflikt med spanska släkten dâ jag inte alltid kan acceptera deras förhàllningsätt till barnen. Ena stunden skämms det bort med godis i tid och och otid och i nästa fâr de skäll för att de inte äter upp maten. Min sin är 1,5 sâ jag tycker inte att det ár konstigt att han ibland inte äter, speciellt inte om de proppat i honom en massa godis innan maten. Han hann inte ens börja med smakisar innan de ville börja stoppa i honom karameller. De slänger runt barnen mellan sig som vore de leksaker och röker mer än gärna med barnen omkring sig eller t om i famnen. Säger jag ifrân är jag känslig och larvig!! Kan bli galen!! och det har gàtt sâ lângt att jag drar mog ifrân att träffa sambons familj. Känns ju inte speciellt kul. Allt detta gör ju att "hemlängtan" blir desto större. Annars hade jag nog kunnat ha det ritigt bra hár om sambons familj kändes som en familj jag kunde fà stöd av istället för att de ser mig som en utländska som inte vill ta till sig deras kultur.

Du är inte alls ensam med alla känslorna. Jag är precis i samma situation som du. Jag bor sedan 13 år i min mans land (Frankrike) och vi har ett barn som är 1 år gammal. Under graviditeten fick jag hemsk hemlängtan. Den har jag haft redan flera år före men av någon anledning blev den värre. Tror att familjen och alla minnen från ens eget land blir så viktiga och det går inte att uppleva som man inte bor i sitt eget land. Tillhörighet och samma värderingar med andra. Jag är inte heller ok med min mans syn på uppfostran och vi bråkar jätte mycket om det. I Frankrike är det hård stil som gäller och det är hemskt för mig. Har också tänkt på om jag tror Sverige är bättre än det är egetligen. Att jag har kvar den gamla bilden av Sverige när jag flyttade. För det har ju förändrats. Kände av det när jag var där på semester förra året. Kände mig inte som svenskar och märkte att jag var annorlunda. Här i Frankrike känner jag mig inte alls bra och vill bara hem.

Så svårt att säga om det kommer bli bättre i Sverige. Om du ska separera. Som du säger älskar ni varandra fortfarande. Kanske kan du prova att bo i Sverige ett tag, eller ta "semester" och jobba där några månader. Jag sitter precis i samma sits som du. Min man och jag kommer nog att separera och jag ska nog prova att bo i Sverige. För jag är så trött på att längta hem och må dåligt här. Älskar min man men jag måste prova för att veta. Om du vill maila mig får du gärna göra det.

Hälsningar Mia

hej på er o tack för stödet!!

skandinavien: välkommen! ledsen o höra att du är ännu en som har det jobbigt..men tur att vi är fler i alla fall så man kan prata av sig.

jo, min särbo var ju här i helgen och det var en bra helg, gansk lugn och konfliktfri. jag försökte känna efterhur det känns mellan oss och vi fick pratat lite granna. ibland kände jag att jag skiter i allt och bara tvingar honom att ta mig tillbaka till england så vi kan få vara tillsammans, och andra stunden så känner jag enorm panik över att flytta dit igen..
det är så svårt för när vi pratar så känns det som vi kommer från olika planeter..tycker olika om så mycket..
men vi har ju ändå något speciellt mellan oss, tyvärr så är Han mer negativ till en fortsättning än jag tror jag..han vet inte om det skulle kunna funka mellan oss igen, när vi inte kan trivas i varandras länder och när ingen av oss igentligen vill bo i den andres land...
han är den mest svart/vita person jag träffat..och jag är precis tvärtemot..det är så frustrerande.

kassie; tack för stödet! det värmer! det är precis som du säger, jag drömmer oxå om att jag har ett bra och enkelt liv och förhållande, men sen när jag vaknar så dras jag snabbt tillbaka till verkligheten..
åh, jag är så kluven till vad jag vill...jag är så rädd för o göra fel, känner att jag på så många sätt vill vara med sambon, samtidigt som jag blir galen på våra olikheter..börjar undra om det är jag som är för krävande..! eller om man har rätt och vilja ha lite mer medvind i ett förhållande..

jag håller med er i att ens rötter till sverige blev så mycket starkare sen man fick barn..när jag var yngre bodde jag utomlands ett par år och trivdes jättebra o det var inga problem, men sen när jag fick barn så har jag blivit värsta patrioten =), tycker det mesta är bättre i sverige när det gäller barngrejer. Jag vill hellre att min son växer upp i sverige än i England, men såklart inte utan sin pappa..., men bara för att det känns som om det är bättre här.

god natt! hörs snart!

Granada: Ja, mannens familj är nog aldrig lätt att ta när man har barn men speciellt när ens mans familj kommer fran en annan kultur än en själv. Det är svart att acceptera deras sätt att "se" pa barnen. Mina svärföräldrar är hur gulliga och snälla som helst men tyvärr ser de barnen som nagon slags ägodel som man kan bestämma över. Tex skulle de envisas med att halla och pussa henne sa fort vi möttes och hon som är väldigt blyg protesterade högt, men det struntade de i . Sa da fick "elaka" jag säga att hon inte ville (min man har sadan "RESPEKT" för sina föräldrar att han aldrig skulle säga ifran för en sadan sak) vilket gjorde att de inklusive min man tyckte det var jag som inte ville och paverkade min dotter. Ja, det är sa mycket saker man har varit med om som man pa nagot sätt glömmer eller förtränger men sa börjar man prata om det och da kommer all ilska upp igen.

Skandinaven: Välkommen hit! Jag känner likadant som du gör. När jag kommer hem till Sverige känner jag mig annorlunda än andra och inte helt svensk. Jag gjorde det i och för sig redan som liten och det är väl därför jag alltid velat bo utomlands men när man bott utomlands i nagra ar blir man ju självklart paverkad av det samhälle/land man bor i medan ens kompisar/familj i Sverige förändras med det svenska samhället.

Manga därhemma känns väldigt "insnöade" och det är svart att försöka anpassa sig till ett samhälle där det inte finns plats för individer. Alla jobbar 8-17, har tva barn, en bil och ett radhus/villa. Alla lämnar sina barn vid 1,5 arsalder pa dagis där det gar 20 andra barn, de äter frukost där för det finns inte tid att göra det hemma, sen rusar man till jobbet vilket i Sthlm ofta är en timmes resväg för att avverka sina 8 timmar och sedan rusa till dagis och sedan hem, laga middag och Bolibompa. Det är ju superbra att alla har chansen att ha ett sadant liv, men det känns inte riktigt som ett liv för mig.... Vet inte om ni förstar vad jag menar eller om jag bara gör det mer oklart... :o) Samtidigt sa är Sverige väldigt skönt att leva i, man är väldigt skyddad och det finns alltid hjälp bade fran familj och samhälle. Ja, idag är jag tydligen lite mer anti-Sverige än gräset-är-grönare-i-Sverige :o).

Liei: Ja, jag förstar vad du menar med svart/vitt. Min man är den mest praktiska människa som finns. Här finns det inte nagon direkt plats för känslor och själv är jag en person som tycker att livet handlar just om känslor!

Men precis som du funderar ang du är för krävande/kräsen sa gör jag det ocksa. De flesta tjejer som jag känner och som lever i ett "lyckligt förhallande" är sadan tjejer som träffade sina män när de var unga och deras män är lite av vad jag kallar "tofflar" (de tycker och tänker som deras tjejer vill att de "ska" göra). Dessa tjejer är generellt lite rädda för att vara själva och har aldrig varit det eller under mycket kort tid. De säger ofta "jag skulle inte klara mig utan honom". Maste erkänna att sa har jag aldrig känt med nagon, trots att jag varit kär uppöver öronen. Självklart vet jag att jag kan klara mig utan nagon annan, men det gör nog att personer som jag (och kanske du) är svarare att tillfredsställa, för vi nöjer oss inte och vi kan inte leva med "tofflar" och har svart att leva med de som är som oss ocksa för da blir det mycket vilja fran tva sidor. Det gäller hitta en harmoni och balans vilket är supersvart!! Vad har du kommit fram till i dina funderingar kring ditt krävande?

Oj,oj vad jag skriver, hoppas jag inte har trampat nagon pa tarna! :o) Ha en bra dag! kram

hej!

min kille är väldigt praktiskt oxå, nu när vi har den här krisen i vårt förhållande, så tänker vi helt olika...det blir ännu mer klart än förr.. Jag kan säga att jag vill att vi skall fortsätta och att vi på nåt sätt hittar en lösning..eftersom jag har många känslor kvar och inte vill slänga bort 5,5 år..men han tänker väldigt svart och vill och kan inte ens säga att han älskar mig eftersom han har jättesvårt att se en framtid med mig... Vi kör liksom fast i diskussionerna. Han vill nog ha garantier som han aldrig kommer kunna få.. Jag blir så himla frustrerad över hans sätt att tänka, eller är det jag som tänker för mycket med hjärtat?!
Han har liksom byggt en mur omkring sig för att inte bli ännu mer ledsen över situationen än han är...och för att skydda sig själv, då blir det väldigt svårt att komma vidare..

ja, jag tror verkligen att jag är en sådan människa som inte bara nöjer mig...andra i min situation hade kanske inte "klagat" så mycket och kanske mer funnit sig i situationen.. jag har oxå många vänner som ser på min situation nu och säger att dom aldrig hade klarat detta och att dom inte hade kunnat vara ensamma med sitt barn osv...ibland kan man nästan bli lite arg på det där..för hade dom hamnat i situationen så måste man ju klara det..
kram!