Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Liei: Det är ju självklart att man kan leva som vi gör med eller utan man, herregud har de aldrig funderat pa alla de som är med om saker som är mycket värre och hur de klarar av det?! Och pa nagot sätt sa är det lite nedlatande gentemot ens liv när nagon säger sa. Med andra ord sa har jag ocksa fatt höra den kommentaren av vänner.

Skulle din man kunna tänka sig att ga och fa hjälp tex terapi för par? Tyvärr vill min inte det......Min man vill ocksa har garantier pa att jag vill bo kvar här. Om jag inte kan ge nagon garanti att jag vill bo kvar sa vill han inte ha fler barn. Hur ska jag kunna ge nagon garanti? Man kan ju aldrig lova att bo kvar nagonstans eller ens att älska nagon förevigt. även om man känner sa just för stunden kan man ju egentligen inte lova nagot sadant.

Ibland kan jag tycka att vi lever tva olika liv, jag och min man. Jag sitter och tänker pa lösningar antingen för att fortsätta tillsammans eller för att flytta isär (typ letande av bostäder och jobb), medan han oftast bara "kör" pa och latsas om att allting är bra och pratar om större bostad etc. Men sedan när jag väl tar upp vart förhallande sa ser han inte nagon framtid. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro eller känna, men jag längtar efter att fa känna mig älskad och att älska igen precis som han säkert ocksa längtar efter.

Hej!

Hoppas ni haft en bra helg!

kassie: detta är ju helt sjukt, vartenda ord du skriver är PRECIS som jag kunde skrivit det själv!! min kille vill oxå ha garantier för att det aldrig skall bli att vi flytta isär igen, om han nu skulle våga försöka satsa på oss igen, vilket jag inte tror kommer hända.. Just nu så är det som att han bara gräver ner sig i jobb o studier och gymet...han försöker inte ta tag i vår situation... han bara säger att han inte vet om han ser någon framtid...men ändå är det som att ingen av oss vill ta steget och göra slut... Jag blir galen av att tiden bara går..!

nä, han vill inte gå i terapi...han är helt säker på att det inte kan hjälpa..
Vi gick 2-3 gånger till en i England när jag fortfarande bodde där...men det kändes inte så bra plus att det var otroligt dyrt...och jag kände att vi bara blev mer ovänner.. Och nu när vi bor i olika länder så är det ju svårt att gå tillsammans...men jag är säker på att han skulle behöva prata med någon..han har en hel del han behöver bearbeta (jag går och pratar med någon själv)..men han vägrar ju som sagt.. =( vad ska man göra...ska man ställa ett ultimatum? tyvärr funkar det nog inte på honom.. jag är bara ledsen att han inte kan göra det för "oss"..

Visst blir man bara helt galen på hela den här situationen..jag känner att o prata med min kille är som att prata med en vägg..det når liksom inte fram..

vad tror du händer för er närmsta framtiden då?

kram!

Kassie och Liei: Usch vad jobbigt ni verkar ha det. Jag hade nog blivit rasande pâ min sambo om han visat sâdan ovilja att prova pâ andra lösningar om jag hade sett min situation som ohâllbar. Man är ju ett par med barn! Lâter som de gör sig till offer. De är ju trots allt de som sitter med alla kort pâ handen och sâ kräver de garantier frân er. Här är det jag som kräver garantier. Det är jag,liksom ni, som "ger upp" mitt hemland, familj, vänner, (i mitt fall) möjlighet till arbete och ekonomist "oberoende" etc etc för att vi ska kunna vara en familj. Tycker att det lâter enormt omoget och egoistiskt. Nu kanske ni tycker att jag lâter orättvis mot era män/sambos/sárbos, men det är slutsatser jag drar utifrân det jag läst. Är glad för eran skull att ni funnit varandra här i trâden dâ jag tror att det är viktigt att ni kan "prata" med nâgon som förstâr fullt ut. Kram pâ er

Hej Liei!

Helgen har varit helt ok. Förutom att vi började i lördagsmorse med att bråka och tillslut sade han att han orkar inte mer utan nog bättre om vi separerar och då svarade jag att jag orkar inte hellre utan det är nog bäst att vi separerar. Fast sedan så gled dagen på som om ingenting hade hänt......På eftermiddagen pratade han om att köpa hus......Konstigt förhållande vi lever just nu. Tyvärr känns det som vad han än gör så är jag inte nöjd. Jag har på något sätt gett upp, kanske inte förhållandet men lusten att försöka hitta varandra, försöka förstå, försöka känna lust, försöka hitta en gemensam syn etc...Jag säger som dig "ska det vara så svårt i ett förhållande??".

Om jag fick lite mer som jag ville (lite omtänksamhet, lite respekt, lite komplimanger, lite mys) så skulle jag kunna ge lite mer av det han vill ha (sex) och på så sätt skulle vi i alla fall ha det ok på ett plan och då skulle det vara lättare att ta itu med barnuppfostran odyl. Nu känns det som om han går runt och är frustrerad över att han inte "får" sex och jag blir irriterad för att han inte förstår (trots att jag förklarat) att jag behöver "något" för att vilja ha sex. Det kanske låter som om jag inte håller mig till ämnet, men jag tror att kommunikationen måste fungerar på alla plan och om i alla fall sexlivet fungerar så tror jag det är lättare att få andra kommunikationsproblem att fungerar eller viceversa. Men vad sjutton gör man när inget fungerar fast viljan finns?! :o) Liei, jag har också funderat på det där med ultimatum, men jag tror inte det är en bra utväg och som nog dessutom inte fungerar om man har en stolt man. Risken blir att han bara säger "jaha då är det slut, för det tänker jag inte göra" , eller hur tror du att din man skulle reagera? Får jag fråga hur gammal du är? Vill du ha fler barn? Har du börjat "fantisera" om att ha ett liv med en annan man? Det har jag.....men samtidigt så vill jag inte ha någon annan jag vill bara att min man är annorlunda. Hur knasigt låter inte det?! :o)

Hej Granada! Såg precis att du hade skrivit. Tack för dina ord! Ja, jag är tacksam för denna tråd för jag har stort behov av att få "bolla" med likasinniga. Hur goda vänner man än har så är det svårt för dem att förstå ens situation.

Jag kan hålla med dig att min man ter sig ganska egoistisk, men till hans försvar så gör han det för att han är så himla praktiskt. Det enda han tycks tänka på är ekonomin och sitt jobb/karriär, fast besluten om att han ska kunna ge oss en trygg framtid. Lite ironiskt blir det då jag tänker att denna "besatthet" som är till för vårt bästa kanske blir vårt förfall.

Hur går det för dig och din hemlängtan?

Hej på er!

Granada: Jo. jag kan ju inte annat än att hålla med, men till hans försvar ser han på nåt sätt så ser han att utan hans jobb och karriär så kan vi inte "klara" oss ekonomiskt, han vill igentligen bara "ta hand" om oss...även om det blir totalt fel..
Men det är svårt att få honom att förstå, när vi tänker så totalt olika.. ghaa! blir galen!
Hur går det för dig?

Kassie: Trist att ni började bråka...men känner igen det där med svängningar...ena stunden "låtsas" man nästan att allt är normalt och nästa så gör man nästan slut typ..

Jag håller med om att kommunikation måste funka på alla plan.. förstår att det är jobbigt. Man orkar ju liksom inte vara den enda som visar omtänksamhet, komplimanger osv.. Vi har samma problem, fast lite omvänt, min kille har byggt upp en mur kring sig och vågar nästan inte visa några känslor eftersom han är rädd att han då skulle bli ÄNNU mer sårad om det tar slut mellan oss, och jag känner att för att vi skall kunna närma oss varandra och det skall bli bättre så måste man ju visa omtänksamhet och "värme" mot varandra.. Så det blir liksom som en ond cirkel.

Nä, du har nog rätt, ultimatum ger nog bara motsatt effekt tyvärr..min kille är nog alldeles för stolt och envis tyvärr.. =) Han skulle inte vika sig för det, utan säkert säga att det var slut i så fall om det är det jag vill..

Jag är 31 år och jättesugen på fler barn, sonen börjar ju bli i "syskon" åldern nu oxå, och många runtomkring med "normala" förhållanden börjar skaffa tvåan.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker att tänk om sonen inte får några syskon..då får jag nästan lite panik.
Jag tänker oxå ofta på hur det skulle vara att leva med en annan man..att ha ett "enkelt" och "normalt" förhållande, där allt inte behöver vara en kamp..
Precis så känner jag ox, att igentligen vill jag inte ha någon annan och jag kan inte se mig själv träffa någon annan...jag vill bara att min kille skulle vara annorlunda och "lättare" att leva med..

kram på er!

Nu måste vi bestämma oss! Ja alltså så klart att förhållandet lider när man mår dåligt, sex, intimitet, kommunikation och allt, men vi vill vara tillsammans och ja vi mår ju dåligt just nu eftersom vi är här, men det blir nog så att jag flyttar till London med mina flickor i höst..känns konstigt och allt är bättre mellan oss sedan vi bestämde oss för att flytta tillbaka - mina krav. Jag flyttar tillbaka MEN vi bestämmer oss för att det är VI som flyttar tillbaka och att han jobbar här alltså han pendlar och det e inte så att jag flyttar (fast fysiskt) e det ju det, men förstår ni hur jag menar vi måste göra detta tillsammans, tror jag för att det ska funka det måste vara vårt beslut i vår situation tror jag inte att jag orkat fortsätta om jag tänkt att jag flyttar själv med mina barn = separerar. Men, det är inte lätt nu får jag ju ändå hjälp på morgonen, och på kvällen äter vi tillsammans..och jo eftersom vi bestämt oss att flytta först om 6 månader så reser jag mycket hem till vänner och familj, både i Sverige och i London och jag har barnpassning och försöker verkligen att ta upp en gammal hobby, ge mig själv egen tid, träna osv osv men jag känner mig inte hemma här och kommer aldrig att känna mig hemma, min man vill också flytta tillbaka så vi har ju iallafall det gemensamt = en framtid tillsammans. Ibland känner jag att kanske ska jag försöka bo här i ett år till, min man kommer ju att jobba här några år iallafall. Men ingenting blir ju bättre av att jag går runt och mår dåligt.

Jag undrar om allt ser självklart ut utifrån..alltså vad alla säger bakom ryggen på en

Ja, nu blev det lite rörigt, för jag skriver vad jag tänker...men det e svårt att hålla ordning på alla tankar just nu

Do you live to work, or work to live? Ja det borde vi nog ifrågasätta iallafall våra men, svårt när man utgår från olika perspektiv

Apple Pie: Bara att ni tagit ett beslut underlättar nog. Om det i framtiden inte skulle kännas rätt sâ kan nu ju alltid ta ett nytt beslut.

Själv mâr jag bättre just nu och hemlängtan hâller jag i schack. Kanske beror pâ att jag börjat skriva en blogg, där jag skriver av mig lite Pâ sätt kan min familj ta del av mina innersta tankar som man kanske inte tar upp när man talas vid per telefon. Sedan är det bara 3 mânader kvar innan vi ska hem till Sverige vilket säkert ocksâ gör sitt till.

Hur har ni andra det?

Hej på er!

Apple pie: Vad bra att bi beslutat något, oftast är ju det det allra värsta på något sätt när man inte vet vad som kommer o hända..
Precis så kan jag ibland önska att jag o min kille skulle kunnat prova...att vi bodde här o han pendlade...vet ju att det är jobbigt för honom, men om det var för en tid kanske..

Jag tänker oxå jättemycket på det...om "svaret" på ens problem är självklart för alla andra..om det bara är en själv (jag) som inte kan se klart..

Som du säger: Do you live to work, or work to live? ..Helt sant tycker jag....borde man nog fundera på..

Granada: Vad skönt att du har det ok med hemlängtan nu..känns bra o ha en hemresa oxå och se fram emot! O en blogg att skriva av sig i!

Ha en bra dag!

Apple Pie:
Skönt att höra att du kommit fram till något beslut som du känner dig ganska nöjd med! Det är bra mycket enklare att ta hand om barn (och sig själv) när man mår bra.

Apple Pie/Liei ang det ni skrev.....:
"Jag undrar om allt ser självklart ut utifrån..alltså vad alla säger bakom ryggen på en "/"Jag tänker oxå jättemycket på det...om "svaret" på ens problem är självklart för alla andra..om det bara är en själv (jag) som inte kan se klart"

Så tycker jag har upplevt ang vänner som tycker till om min situation/relation:
Många gånger tycker jag att de i omgivningen "lätt" kan antyda på vad man borde göra trots att de aldrig har bott utomlands/vet inte hur det kan vara att bo med någon från annan kultur/ha barn utomlands och vissa av de har knappt träffat ens man eftersom man bor just utomlands! Vissa av mina vänner som är väldigt bra vänner verkar dock ibland tycka att jag ska separera pga olika olikheter mellan mig och min man som jag har berättat för dem. Det låter på dem som om de har nästintill perfekta män, men mellan er och mig så skulle jag inte vilja ha dem för jag tycker inte de är några "drömmän" trots att de inte har några problem med kulturkrockar (fast det har jag ju förstås inte sagt till mina vänner). :o)

Granada:
Visst är det skönt att kunna skriva av sig sina funderingar! Man måste ju få ut de på något sätt och om det sedan är via skrift, teckning, sport el dyl spelar ju mindre roll.

Har ganska mycket i mitt liv just nu och hinner tyvärr inte titta in så ofta, men jag tittar ibland och tycker det är kul att se vad ni skriver och följa era liv/beslut (och hoppas att jag kommer närmare ett beslut jag med....).
Må så gott!