...jävla ”Äntligen Gravid”-tråd!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Del V

jag lyckades ju bara ta mig därifrån när det hände familjen något.. Det e jätte skönt, men känns främmande på något vis. från att ha längtat ihjäl mig, till att inte tänka på det alls nästan.
Så jag har tyvärr inget tips på hur man ska ta sig där ifrån på annat sätt.

satt precis och surfade på "liv utan barn" och hittade i princip ingenting. hade precis ett samtal med sambon om vad som händer om det inte blir nåt och hur vi fyller våra liv då. Vi kom inte fram till nånting. Ska det vara så jäkla svårt? Känns som att alternativet är att bli en par framgångsrika konstnärer för det är ju nästan bara den bilden man har av gamlingar utan barn. Och sen samtalen om meningen med livet och hur man vill dö. Ska det vara så att man från tanken på att det inte blir några barn plötsligt hamnar i tanken på att dö. Det verkar så djävulskt djupt rotat att man inte kan bli lycklig utan barn. Jag har iallafall svårt att se hur det ska gå till om man inte blir nåt excentriskt speciellt, typ ny Astrid Lindgren. Men hon hade ju barn. Eller Stig Larsson. Men han dog ju.

nä hörrni. jag håller på att ge upp så in i he**te. vad gör man?

och just nu sk**er jag fullständigt i om jag blir bortrensad från BIM listan. Jag orkar inte räkna ut nästa datum.

Usch vilket trist inlägg det här blev. Men så kan det va ibland. life sucks and then you die.

Jag förstår precis din känsla och jag uppskattar att du delade med dig. Ibland så är det så jävla positivt på dessa trådar och då känns det bra att komma hit och få säga vad man egentligen känner. Jag tror dock att om man verkligen blir utan barn i slutändan kommer man hitta meningen med livet ändå men som det känns nu så hittar man den inte. Man kanske kan resa, upptäcka världen. Kanske som du säger, gå en kurs i något konstnärligt, satsa på att vara en underbar moster/faster om man nu har syskon och sen mormor/farmor förhoppningsvis. Jag var på vippen att ge upp men så igår åkte jag hem till en kompis och drack en massa vin och pratade om helt andra saker och det var så jävla skönt att skita i alla "måsten". Sorgen finns kvar men jag fick ny energi. Lycka till!

Förstår precis din känsla. Jag är livrädd att vi aldrig mer kommer att plussa, fick ju ma i januari. Tänk om det var vår chans. Det som tröstar mig är i dag så får de allra flesta barn på ett eller annat sätt. Jag kan mycket väl tänka mig adoption, det som skrämmer där är alla utredningar och att det tar så lång tid.

Jag gör hembesök till gamla som fyllt 80 år och upp. De som mår sämst, är bittra och mest deprimerade är kvinnor utan barn. Så det skrämmer mig jättemycket. Vill för allt i världen inte förbli barnlös. Vet inte hur vi sk ahitta lyckan utan barn. Är även rädd att sambons barnlängtan ska bli större än kärleken till mig så att han väljer att gå vidare. Jag tror att vi alla med vår problematik tänker så här emellanåt. Men vi kan bara hoppas och tro att det kommer att gå vägen nån gång. Kramar

Man ska va glad och snäll skrev 2009-02-22 00:07:05 följande:

Var det inte du som drog dig för att starta utredning? Om det var det, så har jag bara ett råd: ring och boka tid, ta dig i kragen och gör det bara! =o) 

Om ni har försökt så länge, kanske är det ett "enkelt" fel som kan åtgärdas bums! och om det är ett lite svårare fel, så kan ni få hjälp och slippa "försöka i onödan" (missförstå mig inte där!)

Det är sjukt svårt att lyfta den där telefonluren och ringa samtalet, men när utredningen väl startar, så känns det verkligen som att man är på väg någonstans.

Så alla ni som drar er för att starta en utredning...gör inte det, för det ända ni lär ångra när ni väl är där en dag; varför man inte sökte hjälp tidigare?!
Jag hade fortfarande kastat pengarna i sjön på ÄL-test, tempat varje morgon kl.5, gråtit varje gång jag såg en gravidmage, fått skuldkänslor för att jag inte kunde glädjas på riktigt med bekanta som blev gravida... Man kan spara många tårar, menar jag.

För mig var det stopp i en äggledare och så hade jag ingen ÄL (trots jättefina utslag på ÄL-test) och allt som krävdes var 5 små ynka tabletter och sen blev jag gravid! Nu säger jag inte att det kommer vara så lätt för alla, absolut inte!!!!! Vissa kommer få fortsätta kämpa innan de får sitt plus ändå...men chanserna kommer säkerligen öka betydligt. 

Jag vet själv att när jag läste såna här inlägg som jag själv nu skriver *ler* så blev den personen nästintill en fiende bara för att hon var gravid. Och ni har full rätt att känna så - för det är sjukt orättvist! Men det finns helt otrolig hjälp man kan få =o)

Massa kramar och följer er väg till plusset varje dag.

Helt ärligt tjejer. faan va denna tråden har blivit tråkig! Många som sagt att de har FL paus, men det kom ju jätte många nya för ett tag sedan, men här är alltid hel dött.. Denna tråden är/har varit bland de roligaste jag följt (och jag har varit med länge) Men nu är det döden!
är det aldrig någon som har något kul att skriva?

roligt o roligt, jag e här..tillhör en av dom nya, men har följt med tråden länge. Jag har precis fått min mens efter mf o väntar på att det ska bli dags att köra på igen! Men har inte så stroa förhoppningar på att det ska gå snart! Vi har ett giftemål i sikte detta året o det e ju kul, för mig ! SÅ jag kämpar på att gå ner i vikt o såna saker, annars inget kul, själv då?

Mamma till världens finaste tjej (vill du kolla hos mig så säg till

Jag finns kvar i tråden, men håller mig lite i bakgrunden. Vi håller som bäst på med IVF behandling och försöker ingenting själva just nu... Känns som att man står lite på sidan om då, vet inte varför. Men jag tycker precis som du helenas83 att tråden har blivit "tråkig".

Jag vet inte hur länge man ska varit med för att fatta - men på vilket sätt var den roligare förr? Jag har bara märkt att det inte går lika fort mellan inläggen. Men är det det som avses med tråkig?
Jag blir iallafall inte mer inspirerad att skriva när man bemöts av såna inlägg. Hur ska man tolka det? Ska man sluta skriva för att det är tråkiga saker man tar upp eller ska man in och skriva oftare för att andra ska tycka det är kul? Eller vad menar ni egentligen?

Kom egentligen in för att skriva ett inlägg men tappade lite sugen. Men va fan. Nu skiter jag i det. Jag skriver ändå.

Jag har suttit och läst om linda skugge ebba och vad mer kan man säga? Man ÄR bättre om man har barn. Man fattar inget om man inte har barn. Man har ingen rätt att klaga om man inte har barn. Vadå klaga? Jag fick iallafall tanken - att HA barn - det är ett fritt val. Det har faktiskt generellt sett alla svenska mammor kunnat välja själv om de velat utsätta sig för. Vadå klaga? Varför ska folk hålla på och klaga om att det är så JOBBIGT att ha barn? Visst fattar väl jag att det medför en del rätt kraftigt krångliga situationer och dålig sömn och annat som inte är så fantastiskt i vardan men att formulera sig så att man i princip lägger en människas klagorätt på om de har barn eller inte - är inte det att lägga skulden på barnet? Nä jag är bara lite förbannad. Vilket även återspeglade sig i inledningen.

blä.