klanka inte ned på oss som väljer att gå hemma. Så här tycker jag :)

Vem klankar ner? Själv är jag sååååååå avundsjuk! Underbart!

Jag kan bara säga att jag är sotis på er alla som kan och har råd att vara hemmafruar, för det är min dröm med, kanske den kan slå in så småning om.

Jag beundrar dig som står ut att vara hemma och står ut med att inte vara självförsörjande. Själv hade jag aldrig fixat det.

antispantis skrev 2009-02-27 09:38:56 följande:

Håller med. Har alltid velat vara hemma. Men är en omöjlighet eftersom jag varit ensamstående. Däremot skulle jag aldrig jobba heltid, utan tänker på varje utgift.

Jag tror att det i sådan fall handlar om avundsjuka. Du skriver "så skulle jag inte få för mig jobba heltid när man ha små barn." För många är det en verklighet som inte går att komma ifrån. Båda föräldrarna måste arbeta, för det krävs två inkomster för att överleva. Vi skulle då inte klara oss på bara min makes lön.

Så de flesta som stör sig och klagar är nog de, tror jag, som själva skulle vilja ha det så, men som helt enkelt inte klara av det ekonomiskt. För jag tror att majoriteten av svenskarna ändå är beroende av två inkomster...

Jag vet att när jag själv får barn och de är små, då kommer jag vilja jobba halvtid. Tills de är så stora att jag kan börja med heltid.
Inget fel med att vara hemmafru. Om man nu verkligen tar vara på dagen. Min mamma vara hemmafru i mer än 10år. Sen fick hon jobb.

Men snälla ni - jag är inte det minsta avundsjuk på någon som frivilligt väljer att vara hemmafru. Jag kan bara inte förstå det - hur man frivilligt gör sig ekonomiskt beroende av någon annan och hur man står ut att vara hemma hela dagarna.
Både jag och min man har jobbat omlott under hela bebistiden nästan - och vi hade inte dagis förrän sonen blev 3 år. Vi hade mycket väl klarat oss på bara min lön, men min man skulle aldrig trivas med att vara hemmaman.

Jag är själv hemmafru, eller hemmamamma som jag föredrar att kalla mig. Jag har varit hemma sedan min äldsta dotter föddes för 7 år sedan (så det är läääänge!). Jag upplever, precis som du TS, att många ser oss som "snyltare" och "samhällsparasiter".
Men detta beror helt och hållet på okunnighet. Jag har under den här tiden inte fått ett öre från samhället. Inga bidrag (eftersom vårdbidraget infördes när min yngsta redan fyllt 4 år).
Jag har helt och hållet levt på min man. Jag har inte kostat samhället en krona!

Men....jag tror också att många, precis som tidigare inlägg skriver, är avundsjuka och gärna skulle ha varit hemma om de kunnat.

Dessutom vet jag att det där med att se ner på den andra parten, faktiskt går åt båda håll.
Tyvärr vet jag en del hemmamammor som ser ner på arbetande mammor, för att de arbetar och lämnar sina barn på dagis "så många timmar varje dag".

Vi borde istället lära oss att acceptera varrandra, lära av varrandra och förstå att alla gör det som de tror är bäst för den egna familjen och de egna barnen.

Hemmafruar gnäller på mammor som jobbar för att dom är så hemska o lämnar sina barn på dagis
Karriärmammor gnäller på hemmafruar för att dom inte är självständiga o har egen ekonomi

Jag upplever oxå att folk e lite avis.
Många frågar hur det går med jobbsökandet och kan inte ta att jag VILL vara hemma!

Efter noga genomgång av ekonomin här hemma och många neddragningar så är jag oxå hemmafru nu.
Och det e så himla skönt o finnas för barnen.
De går förvisso 15h/v på förskolan men då hinner jag städa undan och leka med de när de e hemma.
Fick en smärre chock igår när jag såg Lyxfällan och de tyckte att en vettig månadskostnad på mat för en familj med 3 barn var 7500, vi lägger ju knappt hälften av det på mat.
Hade vi haft deras utgifter hade vi aldrig haft råd att vara hemma.

Vi kanske räknas som fattiga ekonomiskt, men jag känner mig rik som får umgås med barnen så mycket