Hypokondri / "hälso-ångest". Fler som jag? Som vill SLUTA OROA SIG? Välkomna...

...Kan tillägga: GOOGLE - en bästa vän och värsta finede! Eller hur?

här är en till!
Jag oroar mig för allt som händer i kroppen, typ..
Just nu har jag en hjärntumör, jag har yrsel och ibland ryckningar..
Det har tillochmed gått så långt att jag inte vill leva mer.
Google är hemskt! hemskt bra, men inte ändå..

Anonym (sara) skrev 2009-03-01 09:41:57 följande:

Ja här är en till! Själv "har" jag als, för andra gången i mitt liv. Hade samma bekymmer (muskelryckningar, svaghetskänsla, konstiga muskelkänningar mm)för ca 3,5 år sen (efter att ha "haft2 diverse cancerformer). Fick då bla träffa neurolog som avskrev neurologiska sjukdomar och gick i KBT för att komma till rätta med min oro. Vilket jag gjorde, och sakta men säkert avtog de fysiska symtomen efter ca 9-10 månader. det var helt klart stressrelaterat. Men nu är jag där igen och tycker såklart att det känns annorlunda den här gången eftersom jag inte har så stark ångest och att de fysiska symtomen är mer påtagliga. Utsätter mig konstant för självtester för att kontrollera min muskelstyrka. Ja ni hör ju själva. Jag vill dock inte boka läkarbesök som många andra med sjukdomsoro eftersom jag är rädd för att få bekräftelse av mina farhågor. Just als är min största rädsla, andra sjukdomar skrämmer mig inte lika mycket längre. Vågar knappt planera framåt eftersom jag inte vet om jag är frisk nog eller ens lever då. Trodde aldrig när jag blev bra sist att jag skulle halka dit igen, men tyvärr. Och jag är verkligen övertygad om att jag har denna sjukdom. att läsa på nätet var ett av de första "förbuden" jag fick när jag gick i KBT, men det är svårt att låta bli även om jag vet att det har totalt motsatt effekt än den jag söker. Suck.

Här är en till!!! Oroar mig för allt å lite till.... Inbillar mig att jag har alla möjliga sjukdommar å tror alltid de värsta. De här tar snart dö på mig å min omgivning.....

Anonym (Jenny) skrev 2009-03-01 09:17:41 följande:

Jensan- Vad synd att du halkade dit igen. Visst är det hemskt att man verkligen är säker på att man har alla symtom? Jag själv har just nu jätteproblem med bajseriet (ursäkta det känsliga ämnet) eftersom jag är helt säker att ngt är paj efter en ruptur från förlossningen. Trots att läkaren sa att det enbart var lite av, och att det läkt fint så tror jag att de missat ngt, och trots att jag inte är inkontinent eller så, så är jag dock helt nojjig att ´när som helst bajsa ner mig Trots att läkaren sa att jag definitivt skulle ha märkt det NU i fall det skulle vara så...Varför är man så knäpp? Som att man bara VÄNTAR på den hemska diagnosen?

Egentligen- när blir såna som vi "nöjda"? När vi verkligen, på riktigt får ngt allvarlig sjukdom eller?

Som Lelle sa så tar detta död på min omgivning. jag märker att min man är så less på att prata om diverse symtom. Ändå kan jag inte låta bli. Google kan jag inte låta bli heller. Och ofta hittar man de värsta grejerna där.
Svårt att njuta av livet.
Det skumma är, att till alldeles nyss visste jag inte om att jag hade "hälso-ångest". Inte förrän en läkare till slut remitterade mig till psyk. Jag gick till läkaren på grund av en åkomma, och kom därifrån med ngt helt annat.. Känns både bra och dåligt. För till den läkaren vågar jag inte gå ngt mer..

Känner igen detta, att man inte vågar gå till samma läkare på VC heller.. man vill alltid ha nya namn, så att de inte ska börja tänka att man är knasig. ;)
Har just bytt vårdcentral helt o hållet faktiskt..

Anonym (Jenny): Ja man tar lätt "kål" på omgivningen också. Och jag förstår att alla runt omkring mig tycker att detta är en exakt repris av förra gången. Men för mig är det annorlunda nu, och minst lika verkligt (om inte mer). Min man suckar bara och skakar på huvudet nu. Och barnen undrar förstås vad jag håller på med för rolig lek när jag hoppar omkring på ett ben för att testa min muskelstyrka...

Googla behöver jag ju knappt göra längre, för jag tror att jag läst precis allting som handlar om den här sjukdomen förra gången den slog till. Igår lyckades jag dock - trots att jag lovat mig själv att låta bli - komma in på en blogg av någon med als. Och hittade då lite "nyheter" som inte alls var bra för min oro. Såklart. Och denna gången oroar jag mig för att min ångest inte är så kraftig så att den kan vara förklaringen till de fysiska problemen jag har. Sjukt va? ;)Men även en hypokondriker kan bli sjuk, det är mitt tillfälliga mantra.

Läkare vågar jag inte gå till, för jag vill inte veta att jag faktiskt lider av detta (som jag ju redan "vet" förstås). Och jag är också rädd att inte bli tagen på allvar om jag berättar att jag haft exakt denna oro tidigare, eller om de läser min journal när jag ska boka tid. Så VC är verkligen inget alternativ just nu. För mig är det alltid värsta tänkbara sjukdomar jag drabbas av, alltid med dödlig utgång eftersom det främst är själva döden som skapar ångest hos mig. Någon form av kontrollbehov förmodligen.

Jag kanske borde använda mig lite av de KBT-metoder jag fick sist....tycker nog inte att de hjälpte så bra ändå faktiskt, jag började må bra först lång efter att KBT:n var avslutad, med hjälp av medicinering och tiden antar jag.

Anonym (en till) skrev 2009-03-01 20:18:09 följande: