Glöm inte le mot ditt barn

Nu när lillen hunnit bli 7 månader och leenden och skratt är vardagsmat, kanske man mitt i all vardag glömmer bort att uppskatta det.

Satt här ikväll och pysslade med nåt och lillen satt på golvet nedanför. Jag inser att han sitter och toktittar och ler åt mig, och undrade hur länge han suttit där och smilat utan att jag noterat det.

Minns under den första tiden, då man slog knut på sig själv för att få det där första leendet och försökte desperat hinna med att ta ett kort på det tandlösa smilet. Hur varmt det kändes i hjärtat, hur tårarna strömmade till när man fick det där första riktiga leendet. Så lätt att börja ta förgivet...

Så en uppmaning till alla mammor och pappor, minns hur det första leendet kändes, och glöm aldrig att le tillbaks mot era barn :)