Någon mer med enorm dödsångest?

Det finns en del litteratur som behandlar nära döden upplevelser som jag hoppas kan lyfta av dig din ängslan.

Med egen erfarenhet ser jag idag döden som slutet på livets resa, en slutdestination. Därför känner jag att det är viktigt att fylla denna resa med värme, kärlek och omtanke om både sig själv och dem som står en nära.

Egoisten inom mig en känner större rädsla att stå ensam kvar i livet utan dem som nått djupet av mitt hjärta.

Jo det är ju det positiva med dödrädslan, man uppskattar att leva:)
Skulle nog helt klart behöva läsa dessa böcker, får hoppas att det blir bättre med åren också, det kanske inte känns lika skrämmande och ofattbart om man sett döden på nära håll? Har många man älskat gått bort kanske man hoppas och tror på att få återförenas någon annanstans?

JAg är tvärrt om. JAg är nyfiken och ser med spänning fram mot döden. Men av bekvämlighetsskäl hoppas jag att den infinner sig i slutet av livet så klart. Jag vill gärna bli mormor/farmor och kanske till och med få se barnbarnsbarn. Men skulle olyckan vara framme och jag dör i morgon (eller i dag för den delen) så måste jag säga att jag är nöjd med mitt liv. Och jag vet att min man är kompetent och stark nog att klara det.

Visst kan jag däremot oroa mig för att närstående ska dö, men det är inte av rädsla för döden i sig utan en ren egoistisk rädsla för hur jag ska klara mig utan mina nära och kära. Men oron sitter inte särskilt djupt eftersom jag redan upplevt närståendes död och vet att även om det är oerhört jobbigt så har jag resurserna att ta mig igenom det.

Ja tanken på att man ska dö är för jävlig, men dör man vid 85 år ca så kan faktiskt omgivningen acceptera detta som livets gång osv, man lämnar inte traumatiserade människor bakom sig. Själv tycker man kanske det är rätt skönt då också, om man inte är så pigg.

Sen är det väl klart att det finns ett liv efteråt! Jag lovar dig.

Ja, kan inte ens prata om det utan att få jobbiga känslor och tankar. Kan tänka på det ibland när jag ska somna och får panik.

Jo men det är ju det som är grejen, jag är ännu mer rädd över att förlora sambon eller dottern än att dö själv, men när man tänker på att om man själv dör så kommer man förlora ALLA nära och kära, det är ungefär samma sak som om alla man kände skulle dö i en stor katastrof- förutom att jag hellre ser att min lilla flicka får leva vidare än att jag själv gör det, förstås.Jo det är klart, MYCKET hinner ju att hända tills man blir riktigt gammal och då kanske man känner att man gjort sitt, just nu är jag VERKLIGEN inte färdig med mitt liv, jag har precis blivit mamma och för att låta lite klyschig så är det ju faktiskt nu livet börjar, står inte ut med tanken på att det ska sluta innan man är "färdig".
Har funderat på vad som vore bäst, att veta när man ska dö så att man kan ta farväl och verkligen ta tillvara på den sista tiden man har, eller att bli halshuggen av en vajer från ingenstans och inte ens hinna märka att man dör.
Jag tror också på ett liv efteråt, måste intala mig själv det för att få någon slags tröst, det känns vansinnigt orimligt att en själ bara löses upp.Precis som mig med andra ord, måste tvinga mig själv att tänka på annat blixtsnabbt för att inte bryta ihop totalt. Förnekelsen är en bra gåva:)

tobiq, I hear you!
Galet jobbigt för mig. En gång fick jag för mig att prata med en tjej som jobbar inom kyrkan. Hade druckit några glas för mycket och det slutade med att jag satt och grät och hyperventilerade i panik och fick åka hem.

Ooooh... Har hittills lyckats att undvika tankar på döden under alkoholrus och det är nog tur! Känns som om man blivit mer gråtmild överhuvudtaget sedan dottern kom, eller sedan hon låg i magen- nu har man ju ett sånt jäkla ansvar att inte dö också, usch och fy...

Ja, känner också av det mer efter att jag fick barn.

Jag får oxå lite ångest över döden. Men på något sätt så känns det ändå skönt att en dag upphöra att existera. Att lämna livet bakom sig och bara få vara ingenting. Livet går kanske ut på att fundera på döden, och på så sätt är döden en del av livet, jag vet inte. Tänk på det du har bakom dig, alla minnen och upplevelser. Nu vet jag inte hur gammal du är, men känns det inte som du levt en hel evighet? Och har du funderat på att du faktiskt har varit död (Alltså ej existerat) en gång? De som du älskar kommer finnas kvar och bevara dig och din "historia" vidare, det känns väl skönt? Så tänker jag iaf, och det hjälper mig att må bättre!