• annaco­nda
    Äldre 29 Apr 10:03
    3715 visningar
    25 svar
    25
    3715

    Behöver lite hjälp av er änglamammor!

    Hej alla fina änglamammor.
    Jag har lite frågor till er.
    Vi förlorade vår lilla Eskil i v20 för lite över två månader sen, allt jag nu kan tänka på är att bli gravid igen, det känns som livet står stilla och bara väntar på att jag ska få ett nytt BF datum att vänta på.
    Jag vet att två månader inte är mycket men varje gång mensen kommit så bryter jag fullständigt ihop, jag är ju redo att få barn nu i sommar inte i början på nästa år och varje månad som går gör att det känns än mer avlägset att jag ska få ett levande barn som jag kan ta med mig hem, inte lämna kvar på sjukhuset. Nu säger alla till mig att om jag tänker så här mycket på det så kommer jag inte bli gravid, men hur ska jag kunna tänka på annat, jag är ju redo att få barn nu!
    Nu till frågorna. Hur lång tid tog det för er att bli gravida igen? Kände ni som jag? Vad gjorde ni för att slappna av och inte tänka så mycket på att bli gravida igen? och tror ni att det har stor effekt att man tänker mycket på det och jag antar lägger press på sig själv?

    Nu blev det lite långt och lite svammel, men hoppas ni orkade läsa ändå, jag är mycket tacksam för era svar :)
    Kramar Anna.

  • Svar på tråden Behöver lite hjälp av er änglamammor!
  • Lilla Gry
    Äldre 29 Apr 10:57
    #1

    Jag har känt precis som du och ville inte vänta alls på att försöka igen. Min man tyckte annorlunda och det kändes tungt att acceptera. Ville ju som sagt ha ett levande barn med mig hem så fort det bara kunde gå. Nu hade vi bestämt att vi skulle börja försöka igen efter den här mensen (4 månader efter att vi förlorade vår son), men så har det kört ihop sig lite på våra jobb, med husförsäljning, flytt och annat så det kändes plötsligt för stressigt att börja "oroa sig" för huruvida man är gravid eller inte också. Dessutom har vi fortfarande inte spridit askan efter vår son. det ska vi gör i slutet av juni och därför har vi nu bestämt oss för att vänta tills efter det med att försöka igen. Och - det som jag ville komma till - det känns bra. Jag känner mig fortfarande lite stressad över att inte vara gravid NU, men samtidigt kan jag känna att jag vill hitta glädje i livet som det är nu först. Så att jag orkar med att det kan ta tid, ett ev tidigt mf och allt annat som en ny graviditet skulle innebära. Vill också kunna gå in i en ny graviditet stark och lugn, inte i en turbulent tid som det är just nu. Och väntar vi lite till så "riskerar" vi inte att det blir exakt samma bf som i år, vilket jag tror skulle kännas väldigt jobbigt. Det datumet är ju vår änglasons på nåt vis, även om det inte var då han föddes.

    ja, det blev visst lite långt och svamligt, men jag kände att jag ville dela med mig av mina tankar och säga att den där paniken faktiskt går över (åtminstone gjorde den det för mig) om man bara orkar vänta lite till. Och då tror jag att det kan vara lättare att ta en ny graviditet med glädje och lugn, vilket ju är det man hoppas på.

    Stort lycka till hur ni än gör och många, många styrkekramar på vägen!

  • Mayos
    Äldre 29 Apr 11:17
    #2

    Hejsan!
    Jag hade samma känsla som du har nu...att bli gravid så fort som möjligt! Det upptog mina tankar hela tiden och när jag inte blev gravid så tappade jag hoppet om att kunna bli gravid igen. Ville också ha ett levande barn med mig hem! Det kändes så orättvist att andra fick ta med sig sina barn hem men inte jag! Det var en väldigt konstig och lite overklighetskänsla över det hela!

    Men nu har det gått 9 månader sedan jag förlorade Elis i magen i v42 och jag är fortfarade inte gravid. Men skillnaden nu är att jag är redo fysiskt och psykiskt på att bli gravid igen. Det var jag inte de första månaderna utan det handlade väl mer om att jag ville ha "ersättning" för det barn som jag hade förlorat. Nu är jag glad över att jag inte blev gravid på en gång utan att jag har fått tid att tillåta mig att älska, sakna och gråta över Elis och över den tomhet som blev efteråt. Jag har även fått varit arg! Jag har Elis med mig som en del av familjen, vår son och lillebror. Det har hjälpt mig mycket att han är en del i familjen och att han inte glöms bort! Men nu efter månader av virrvarv av känslor, är vi redo för ett nytt barn och vi försöker igen!

    Min psykolog sa att de flesta är gravida igen inom 1 år och jag själv tror att man blir gravid igen när kroppen är redo för det. Men jag hoppas att du snart blir gravid igen och att det ska gå bra för er! Lycka till!

  • Lilja0­709
    Äldre 29 Apr 11:32
    #3

    Tårarna trillar när jag läser om vad ni går igenom *skickar styrkekramar*

    Jag förlorade David i vecka 19 för drygt två år sedan och upplevde samma känslor som de ni nu går igenom. Mitt liv bestod av ägglossning och mens, ägglossning och mens. Jag kunde inte vänta på att få vara gravid igen. Min kropp kändes helt meningslös då jag inte fick bära på ett annat liv. Månaderna gick och inget hände förutom ett till mycket tidigt missfall. När ett år passerat hade relationen med Davids pappa tagit slut och jag träffade direkt en ny man och vi blev "oplanerat" (man vet ju hur det går till att göra barn så hur oplanerat kan det egentligen bli?) gravida efter att ha träffats i bara 8 månader, 18 månader efter jag förlorade David. Den här gången gick allt bra.

    Jag tror Mayos har rätt, det är viktigt att själen får tid att läka. Ge dig tid att sörja ditt förlorade barn, förträng inte det som hänt genom att försöka ersätta med ett nytt barn. Jag hoppas givetvis att du snart blir gravid igen men tror det kan vara klokt att fokusera på läkning av själen i första hand -om du under tiden blir gravid så är det ju jättebra!

    Lycka till och ...ta hand om er tjejer!

  • Äldre 29 Apr 13:20
    #4

    Känner så väl igen mig i det du, TS, skriver. Det enda som snurrade runt i mitt huvud var att bli gravid så fort som möjligt efter att vi förlorat vår son i v.41. Varje månad levde man på hoppet, tills mensen kom. Bröt ihop igen och undrade varför jag inte kunde få bli gravid igen. Jag har ju ändå lyckats bli gravid och fått 3 barn. För mig tog det 7-8 månader att bli gravid igen, och det var de längsta månaderna jag upplevt. En kompis som är barnmorska sa att när hjärnan är redo är kroppen redo! För mig var det nog så, jag behövde denna tiden på mig att få sörja och bearbeta förlusten. I samma veva jag blev gravid skulle en kompis separera och jag skulle vara hennes stöd vid flyttning osv. Vips tänkte jag på nån annan än mig själv och då blev jag gravid när jag trodde jag hade "missat" chansen den månaden
    1½ år ca. efter vår son födsel/död kom då vår lilla prinsessa till världen, efter att ha berikats med 3 prinsar. Lycka till och försök att inte känna pressen på dig, fast jag vet att det är svårt!

  • Äldre 29 Apr 19:20
    #5

    Jag förlorade min dotter i v.38 för snart 4 månader sen och jag känner precis likadant som du. Varje månad när mensen kommer så bryter jag ihop och storgråter! Jag vill heller inget annat än bli gravid igen och äntligen få känna den sanna lyckan över att bli förälder. När det bara hade gått två månader efter min dotters död så kände jag precis likadant. Jag ville heller inge annat då än att bli gravid. Jag vet inte hur man ska kunna tänka på något annat, det är nått jag själv kämpar med varje dag, men jag hoppas att du ska bli gravid igen snart :)

  • Äldre 29 Apr 22:09
    #6

    efter att förlorat vår dotter i v38, ville jag bli gravid med en gång, precis som du beskriver känslomässigt, man hamnade efter i tid, klockan gick, man skulle haft barnet nu, och så är man inte ens på ruta ett. Flera sa till mig det här med att inte stressa, och jag försökte utan resultat tills jag kom på att jag nog fick acceptera alla dessa känslor man faktiskt har.

    Jag plussade efter 4 månader och är nu i v11, det har ingenting med att sörja klart att göra för mig, jag sörjer ännu, vår ängel är och förblir oersättlig. Däremot så väcks ett nytt hopp inom mig, en ny chans till en liten som får följa med hem och växa upp. Tanken från början var ju att vi ville ha ett barn, den önskan går ju att uppnå även om vi förlorat vårt barn, den önskan kunde ingen ta från mig!
    Däremot så är det bra om man är någorlunda stabil när man går in i en ny graviditet, för det väcker mer oro, tankar och känslor när man varit med om en sådan här sak. Hormonerna gör ju också att man blir ännu mer gråtmild och känslig. Men jag ville så mycket att jag kände att jag var beredd på ny graviditet, och som nån skrev när man är redo så blir det nog så, jag tyckte det var lagom att bli gravid nu, men det kanske jag hade tyckt om det hade gått ett halvår till också. Det jobbiga var ju att man var helt manisk på ny graviditet och den stressen har ju tack o lov släppt.

     Nu kan jag acceptera att jag får gå ännu en lång väntan. och att om allt går bra att storebror blir ett år äldre än vad som var menat...sådana tankar tampas jag mycket med, ovidkommande, javisst, men jag tror att det är viktigt att man får känna allt det där som har med förlusten att göra. Visst är jag sjukt orolig många gånger, men jag kommer överleva det här också!

     Lycka till i framtiden och beklagar det du måste gå igeom! kram

  • Ell Ell
    Äldre 29 Apr 22:18
    #7

    hej å kramar till alla tjejer i denna tråd *kram*

    jag känner så igen mig i den känslan, att vilja bli gravid i gen, jag förlorade min alfred i v 18 förlossningen startade med avttenavgång och värkar.. jag kunde inte tänka på något annat än att bli gravid igen men var väldigt noga med att skilja på att bli gravid som ett substitut för ett barn man har förlorat och bli gravid för det "nya" barnets skull, när jag kände att jag ville ha barn för att ha barn inte som en ersättning vilket jag tyckte att jag gjorde väldigt fort satte vi igång med attt försöka bli gravida och fort gick det för oss, jag fick alfred 28 januari 2008 och nu idag sitter jag med Junis lillebror sixten i mina armar född 11/1 2009 han e sannerligen ett mirakel..

    Alfred ligger i våran familjegrav och kommer alltid finnas innom mig som en del av mig....

    lycka till! men låt det ta sin tid...

  • Äldre 29 Apr 23:32
    #8

    Så ledsen att ni inte fick behålla eran lille Eskil..

    Att tänka på det har ingen betydelse alls. Du behöver inte vara orolig att du tänkt för mycket när mensen kommer. Så känsliga är inte våra kroppar att den skulle reagera så starkt på viljan.

    Jag förlorade min son i dec 2007, snart 1,5 år sedan. Jag ville precis som du, bli gravid med en gång. Och när sambon sa att han ville bli mer stabil i psyket först och må bra igen höll min värld på att rämna, jag kunde absolut inte vänta.
    Tre och en halv månad efter Martin föddes fick vi ett positivt gravditetstest. Ooh att bli gravid var, utöver stora sonen och lille ängeln, det enda jag hade i huvudet.

    Många kramar, Lisa


    Anton *Martin* Leia
  • annaco­nda
    Äldre 30 Apr 09:55
    #9

    Tack tjejer för alla era svar. Bara att höra att ni blivit gravida igen gör att jag känner mig lite tryggare, vågar samtidigt som jag har denna bli-med-barn-panik inte riktigt tro på att jag faktiskt någon gång kommer få lyckan att bli det igen. Lugnar mig även att veta att ni alla har känt likadant, det tyder ju på att jag iaf inte håller på att bli tokig:).
    Min bästa vän och jag hade BF datum med bara två veckors mellanrum, att se hennes mage växa gör mig så fruktansvärt avundsjuk och jag hatar att känna så, som tur är så kan jag säga det till henne. Min sambos brors tjej som även hon är en av mina närmsta vänner är gravid, vilket vi fick veta samma vecka som vi förlorade Eskil, det känns som alla människor utom jag är gravida det ger mig en känsla av "men jag då" och "det var ju min tur nu". Jag känner att jag får lust att bara isolera mig, låta bli att se gravidmagar och små bebisar. Hur hanterade ni avundsjuka, om ni hade någon?
    Kramar.

  • Äldre 30 Apr 19:32
    #10

    hejsan å vad ja känner med dig, sj så miste ja min dotter i v 20 för ca 4 månader sen , är en mardröm, puffar på i massor, vi kämpar än, vi kanske kan hålla kontakten o puffa på varandra lite om du vill krammar om

Svar på tråden Behöver lite hjälp av er änglamammor!