min mamma har fått cancer i bukspottkörteln

hej. jag beklagar verkligen att detta händer.

jag förlorade själv min pappa för exakt 9 år sen (igår) och det gick väldigt fort. han hade dock en annan sjukdom.
det trista med det var att jag inte hann säga och göra det jag ville med pappa, utan helt plötsligt fanna han inte mer. och det är en sorg som man alltid bär med sig

du har nu "chansen" (låter så knäppt) att umgås med din mamma under den tuid ni har kvar. att säga det ni vill mm.

men ibland undrar jag, vad är bäst? att bara dö och inte veta nåt, eller veta att man ska dö och hinna säga adjö?

jag hoppas ni har en bra relation i övrigt, så du inte behöver känna skuld över det sen

kramar

Anonym (ledsen,förvirrad) skrev 2009-07-11 22:09:34 följande:

jag och min farfar stod varann jättenära. jag brukade vara hos dom minst varannan helg.
och en dag när dom låg o vilade middag så hördes ett konstigt ljud från sovrummet. smög dit för att titta, och där ligger farfar, helt blå och med ögon och mun öppna, stirrandes på mig. han dog av en hjärtattack.

jag var 15. det är en bild som har satt sig på mig.(så klart) men jag var ändå så modig att jag efter att ha ringt 112, gick o stängde ögonene och försökte stänga munnenm och la armarna så fint på bröstet och sjöng för honom.

på morgonen när vi åt frukost hade jag sagt till honom att jag tyckte han skulle unna sig ett par nya byxor. då sa han " jag ska ändå inte leva länge till"...(samma dag som han dog) och han var orolig o vankade fram o tillbaka kvällen innan. om han bara sagt till oss att han var orolig!