Varför uppkom seden att täcka sin kropp?

fast oftast är det svalare att ha slöja och en stor vid "klänning" än att inte ha nagot alls.

jag gissar pa att det är en mode grej...
här ser man ofta svettiga bank killar i kostym eller tjejer som sitter i sina sma kjol och jacka kombis och det lär ju inte vara svalare.. viserligen är det oftast folk som kommer direkt fran jobbet och tar en efterjobbet schopingtur eller kanske gar ut och käkar ihop men enda?

fast enligt koranen och bibeln med för den delen sa ska även männ skyla sina kroppar och hur ofta ser man en muslimsk man som knatar runt i bermudas???

"En ny bok: Så gör djur. Det är inte bara människan som har allt slags sex bara för njutnings skull."

Bruce Bagemihl:
Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity (St. Martin´s Press, New York)

Just lejon är en av de mest utforskade djurarterna och även om inte den svenska allmänheten sett hanlejon som varit kära i varandra så har biologerna det.

Hanlejon har ett avancerat homosexuellt umgänge. De är också ömsinta och bildar par. Lejonhannar har till och med längre och mer intima förhållanden än deras "heterosexuella" fränder. Naturen är mer mångskiftande än vad teverutorna i Hässelby visar.

Den amerikanske biologen Bruce Bagemihl har under mer än tio år sammanställt forskningsresultat om djurs sexualitet. Resultatet har blivit ett 750 sidor stort vetenskapligt bokverk, Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity, som med en nästan sövande noggrannhet går igenom allt vad djur gör, om inte i sänghalmen så väl ute i gröngräset.

Bagemihls mission är att lyfta fram naturens enorma överflöd av variationer och fokusera på homosexualitet bland djur. Men i förbifarten får man reda på allt vad djur gör. Och hur.

För gör gör de. Bagemihls till synes ändlösa djuriska exempelsamling innehåller paralleller till praktiskt taget allt sexualliv människor uppvisar. Möjligen med undantag av hårdare sadomasochism (och att binda varandra går till och med de mångkunniga aporna bet på).

Annars är våra närmaste släktingar oss rätt lika i sexuellt avseende. Schimpanserna är till exempel mycket lössläppta. Särskilt dvärgschimpansernas relationer är väl utforskade. De flesta är bisexuella. Men en del, speciellt honor, tycks föredra andra av sitt eget kön som sexpartner. Uppåt hälften av samtliga sexualkontakter är riktade mot samma kön.

Aporna har oralsex, båda könen, i alla kombinationer. De har analsex, vanliga samlag och onanerar, enskilt eller tillsammans. Schimpanserna är riktiga sexatleter. Somliga ställningar är så avancerade att de skulle få tipsen i människornas sexhandböcker att verka triviala. Vad sägs om manliga schimpansers vana att hängande i en gren, buk mot buk, onanera genom att gnida sig mot varandra?

Dvärgschimpanserna har också utvecklat ett sinnrikt teckenspråk för att kunna förhandla sig till vad de vill. Att sluta och stänga armarna framför sig betyder till exempel, "sära på benen".

Bagemihl punkterar noggrant alla våra vanföreställningar om vad djur gör. Det är inte bara människor som har sex för ren njutning. Djuren njuter också utan tanke på att fortplanta sig.

Varje kull lejonungar kan ha föregåtts av uppemot 1 500 påsättningar, för varje rede med ägg kan de amerikanska tornfalkarna ha gjort det 700 gånger. För om det bara var barn som gällde skulle djur inte heller ha sex direkt efter att de fött fram, ha sex med icke könsmogna individer eller med djur som redan dött.

Djur får också orgasm under akten, även om många biologer försökt förklara bort det. För hannar lanseras teorin att orgasmen är den "mekanism" som gör att spermierna transporteras ordentligt. Jaha. Men det förklarar inte varför honorna har en clitoris och också får orgasm.

Så pågår diskussionen genom historien. Så mycket krut har lagts ned på att få djur monogama och barnalstrande att många forskare inte sett något annat. Har det utlagda mönstret ändå inte stämt måste det förklaras bort. Bagemihl staplar exempel på hur inskränkta forskare försökt få djurvärlden att framstå som något ur drottning Viktorias moralkodex.

Om lusten varit problematisk har djurens homosexualitet varit ett ännu större bekymmer för deras utforskare. Bortförklaringarna är legio. Djurens beteende har i stället handlat om dominans, om övning, och brist på partner av motsatta könet. Fallbeskrivningarna är fulla av "pseudopar", "falska" påsättningar och "pseudosexuella handlingar".

Alla förklaringar bemöter Bagemihl noggrant, metodiskt och med åtskilliga exempel. Han undrar varför djuren måste tvingas in i en heterosexuell fålla när de nu så uppenbart inte vill vara där.

En amerikansk expert på tjockhornsfår våndades i två år över sina upptäckter. Hur skulle han förklara att "alla dessa magnifika djur var bögar"? Tjockhornsbaggar är mycket maskulina i sin framtoning, rejält byggda med stora tunga horn. Efter att ha laborerat i två år med omskrivningar som "aggrosexuellt beteende" och påstått att sexualitet och aggressioner bland fåren inte gick att skilja slängde forskaren sina formuleringar över bord och berättar: "Jag publicerade aldrig smörjan och det är jag glad för." Och fortsätter: "Till slut bestämde jag mig för att kalla saker vid dess rätta namn och erkänna att baggarna levde i huvudsakligen homosexuella förhållanden."

Men de flesta forskare är inte lika ärliga. En del berättar för Bagemihl att de förtiger sina observationer för att inte själva bli beskyllda för att vara homosexuella.

Men vanligen handlar det alltså om att djurens beteende ska passas in i teorierna, inte tvärtom. En av de mer långsökta förklaringarna på lesbiska aktiviteter mellan djurhonor är att de gör det för att få hannar mer intresserade.

Bagemihl citerar en rapport: "Att se en hona bestiga en annan sägs få ekorrapornas hannar sexuellt upphetsade och så sägs det också vara bland många andra arter, till exempel män som ser pornografisk film innehållande lesbiska aktiviteter."

Nå, att vissa män blir upphetsade av sådan porrfilm må ju vara sant, men Bagemihl skriver torrt att det vore löjligt att tro att lesbiska skulle ha sex för att få i gång trötta heterosexuella män.

Forskningsvärldens förutfattade meningar leder också till rent felaktiga slutsatser.

En tysk ornitolog var den förste att berätta om emuernas kärleksliv. De australiska strutsfåglarnas kärleksliv beskrevs ingående. Tråkigt bara att det var två hannar ornitologen observerat. Trots att de var i fångenskap hade han inte brytt sig om att kontrollera fåglarnas kön.

Det är svårt att studera djur i dess naturliga miljö. Speciellt i forskningens barndom gjordes därför många observationer i djurparker. Då kunde det önskade beteendet beskrivas och det oönskade förklaras bort - med just fångenskapen. Att få djur att föröka sig i zoologiska trädgårdar är ibland svårt. Bagemihl menar att ett skäl kanske varit att man trott att det ska bli ungar bara för att man ställt två djur av olika kön i samma bur. Har det inte blivit något har man letat förklaringar i fångenskapen, mathållningen eller miljön. Men kanske är det så enkelt att det tvångsgifta paret föredrar djur av sitt eget kön, eller faktiskt inte alls vill.

För tvärtemot vad många tror reproducerar sig inte alla djur som har möjlighet. Bland vissa arter som giraffer är det upp till 75 procent av individerna som inte deltar i reproduktionen av rasen. Bland sjölejon så många som 80 till 95 procent. Men att inte vilja ha barn hindrar dem inte från ett rikt sexualliv. Med sitt eget kön eller med sig själva. Djur är nämligen också flitiga onanister. Lejon gör det med framtassen, fladdermöss föredrar baktassarna, valrossar måste ta till labbarna och babianer till och med svansen. Hjortar och sebrahingstar har det lite svårare. De måste kröka rygg så att de kan gnida sig mot magen.

Och inte leder detta till någon kris i befolkningsfrågan, arterna förökar sig rätt lagom ändå. Många djurarter som exempelvis sjölejon använder sig för säkerhets skull av "abort" för att reglera antalet födslar. Förhållandevis många honor, ofta samtidigt och sent i havandeskapet framkallar på något sätt dödfödda foster. Fåglar slänger ut ägg ur boet, medan apor tros äta fosterfördrivande växter.

De flesta arter fostrar dock fram tillräckligt många individer till vuxen ålder. Ibland är det just de homosexuella djuren som lyckas bäst. Bland de australiska svarta svanarna är till exempel en tiondel av paren manliga. Den kombinerade styrkan hos två hannar gör att de ofta lyckas skaffa sig ett större och rikare revir. Därmed kan de erbjuda sina telningar en bättre start i livet än vad många dem underlägsna olikkönade paren kan. Äggen eller hela redet har de samkönade paren också krigat till sig, men i gengäld ruvar de flitigt, något som deras heterosexuellt inriktade manliga artfränder är mindre angelägna att ägna sig åt. Så visar en studie att de enkönade svanparen lyckades få fram "sin" avkomma i 80 procent av fallen, medan de olikkönade bara kom upp i 30 procent.

Att använda djur som slagträ i mänskliga moraldebatter förefaller efter en läsning av Bagemihls bok som ganska meningslöst. När djurens påstådda moral får direkta konsekvenser för artens överlevnad blir det absurt. 1995 upplyste en biolog vid US Fish and Wildlife Service (en amerikansk statlig myndighet med ansvar bland annat för utrotningshotade djur) den reaktionäre senatorn Jesse Helms om att den rödhövdade hackspetten borde räddas från utrotning. I argumentationen anförde biologen hackspettsartens "family values", alltså att den var monogam och hade långa heterosexuella parförhållanden. Något som passar in i den kristna högerns samhällsbild.

Nu visar forskning att denna hackspetts moral är avsevärt lägre än vad biologen påstod. Skilsmässor, otrohet, incest, nya familjebildningar och utomäktenskapliga barn tillhör vardagen. Skulle då arten vara mindre värd att rädda därför att den inte lever upp till en moralistisk politikers önskningar om naturens sanna väsen?

Bruce Bagemihls bok sönderfaller i två delar eller snarare tre. Den sista halvan är en konkret artbeskrivning över observerade beteenden med omfattande register och notapparater. I den första argumenterar han för sina teser mycket slagkraftigt och med noggranna exempel. Så långt är allt trovärdigt.

Det är först mot slutet av argumentationen som Bagemihl tycks förlora sig i sin egen entusiasm. Plötsligt överger han noggrannheten och börjar plädera för ett paradigmskifte. Han noterar att ursprungsbefolkningarna, till exempel indianer och eskimåer, stod närmare naturen än vi och därför var mindre fördomsfulla mot djurens beteenden. Sedan rasar han vidare över kaosteori och postdarwinism för att försvinna in i något som för mig mest liknar new age. Slutligen landar han hos den franske filosofen Georges Bataille, varför verkar han inte riktigt veta själv. Det är lite synd, eftersom Bagemihl här blottar sig onödigt för sina kritiker.

Men huvuddelen av verket är strikt vetenskapligt och väl värt att läsa. Bagemihl ställer många föreställningar om naturens logik hos oss vanliga dödliga fullständigt på huvudet.

Lennart Kuick