Påhoppare på stan
Jag har funderat på det här fenomenet med "påhoppare", dvs personer som står på strategiska platser på stan och försöker värva medlemmar till diverse organisationer.
Personligen tycker jag det är rätt frustrerande, särskilt som jag i stort sett dagligen stöter på flera sådana bland annat på min väg till och från jobbet. Ofta står det tre fyra stycken från samma organisation utspridda över en ganska kort sträcka och av någon anledning blir jag nästan alltid stoppad av mer än en av dem. De försöker tvångsprata med mig och jag är inte intresserad eftersom jag aldrig skulle skriva på något sådant kontrakt på stan, på samma sätt som jag inte skulle komma på tanken att teckna någon typ av abbonnemang på det viset. (Däremot går jag gärna med i organisationer jag själv sökt upp.)
När jag pratar med folk omkring mig verkar många vara av samma uppfattning, det är rätt jobbigt med medlemsvärvare och försäljare som gör att man vissa dagar knappt kan gå i stans största köpcentrum. För min del har det gått så långt att jag börjar tappa förtroendet för organisationer som t.ex. Individuell människohjälp, Greenpeace och Läkare utan gränser just för att de använder sig av sådana metoder för medlemsvärvning. Tidigare hade jag en väldigt positiv bild av åtminstone vissa av dem, men nu förknippar jag dem snarare med jobbiga människor på stan. Det är tråkigt!
Det jag funderar över är om man inom organisationerna själva inte inser att folk blir irriterade på deras metoder. Eller är det rent krasst så att man får så många att skriva på så att man anser att det är värt det? Själv skulle jag överväga att gå ur de organisationer jag är med i om de började med den typen av medlemsvärvning.
Hur tänker ni andra kring detta?
Och innan någon behöver påpeka det... Jag är medveten om att personerna inte alltid själva valt att arbeta som medlemsvärvare, att man ska vara trevlig mot dem och att de kanske är hur snälla som helst privat. Det är systemet bakom som jag blir frusterad på.
