• Äldre 24 Jul 22:44
    5274 visningar
    17 svar
    17
    5274

    Sorgsen dotter

    Vi fick våra barn, båda drygt tre år, för lite mer än en månad sedan och har varit hemma i Sverige i två veckor. Allt har gått jättebra.

    Sedan några dagar tillbaka har vi dock märkt att vår dotter då och då blir väldigt sorgsen. Hon ser verkligen djupt förtvivlad ut och kan börja gråta för sig själv, och det kan vara allt från kortare till längre stunder under dagen. Oftast kan vi lugna henne genom att ha henne i famnen och smeka henne och tala lugnande till henne, och då är hon sitt "vanliga jag" ett tag igen. På grund av detta funderar vi på vilka för- och nackdelar det skulle innebära att redan nu visa foton/film från barnhemmet och på kompisar. Vår dotter förstår ännu bara enstaka svenska ord så vi är rädda att vi ännu inte kan förklara bilder/film för henne och att det kanske kan göra henne ännu mer orolig och osäker.

    Är det någon som har erfarenhet av detta och vilka reaktioner visning av bilder/film har gett? Hur länge väntade ni med att göra detta?

    Tack!

  • Svar på tråden Sorgsen dotter
  • Äldre 24 Jul 23:00
    #1

    Hej!
    Vi visade inte foton för vår son förrän efter en längre tid. Vi satsade på att göra honom trygg hos oss . Men han var 1,5 år då vi fick honom. Tänk på att hon bara varit hos er en kort tid, och det kan ta tid innan hon acklimatiserat sig. Fortsätt vara nära henne och trösta när hon är ledsen, så kommer det säkert försvinna med tiden.Säg(vilket ni säkert redan gör)att ni alltid kommer vara hos henne och att hon är det bästa i världen. Kanske kan hon visa med dockor varför hon är ledsen? Låt henne själv få tala om sin lessenhet - det kanske är ett sätt. Ha det gott!

  • Äldre 24 Jul 23:07
    #2

    Hej,

    jag har heller inte erfarenhet av detta men tänker också på att jag skulle fokusera på att få henne att känna sig trygg och säker på er. Det hon sist behöver är ju att känna sig osäker/otrygg på er då hon precis haft en separation.

    Risken är väl om ni börjar visa henne bilder osv att hon blir förvirrad och kanske inte förstår varför ni gör detta - eftersom ni inte kan prata riktigt med varandra än tänker jag.

    Vi tittar mycket på bilder idag - vår son har varit hos oss i 1,5 år nu, dock vill jag tillägga att han kom till oss när han var bara 6,5 månad, så han har ju inget riktigt minne av vad som var tidigare.

    Jag skulle nog vänta och se, kanske att hon själv ber att få titta på bilder när hon lärt sig lite mer svenska men jag skulle inte "pracka på" henne dom innan jag är säker på att det är dom hon vill se. Jag skulle fokusera på att finnas där och intyga henne om att hon aldrig kommer att bli lämnad mer.

    Lycka till!

  • Äldre 25 Jul 11:33
    #3

    Jag skulle absolut visa bilder och film från barnhemmet redan från början. Jag tror att det kan hjälpa henne att bearbeta den stora förändringen som hänt i hennes liv. Hon är så stor så hennes bilder från tiden i födelselandet kommer ändå att finnas kvar. Titta tillsammans, berätta vad som händer.

    Jag skulle vara mer orolig om hon inte visade någon sorg emellanåt. Tror att det är farligare att stänga känslor inne. Bekräfta att det är okej att vara ledsen och hjälp henne att sätta ord på sorgen, samtidigt som ni har roligt och skrattar andra stunder.

  • MammaH­ella
    Äldre 25 Jul 13:26
    #4

    Hejsan!

    Var glad att hon vågar visa sorg då börjar hon känna sig trygg. Vi har visat filmerna vi spelat in som en del av intergrationen direkt till de som var äldre barn när de kom och det var deras stora trygghet under lång tid.

    Sorgen är en välsignelse och fortsätt att göra som ni gör, men det känns i mammahjärtat när de sörjer, just maktlösheten man upplever då.Jag har inte direkt använt ord när sorgen har kommit utan vaggat dem i famnen och låtit gråten ebba ut.

    Mina 6-åringar har jag suttit med på golvet och kramat om och jag använder sällan ord när jag tröstar barn utan de känner ju att man ger dem stöd i sin sorg genom omfamningen man ger dem.

    Nu har jag två fosterbarn som kommit, som jag upplever samma sorg med som ni genomlever, och jag vaggar och tröstar. Sorgen är en läkningsprocess för barnen över den omställning som skett i deras liv.När barnet sörjt färdigt är den redo för det nya på ett annat sätt och genom att ni vågar möta sorgen bygger ni en starkare anknytning till varandra.

    Om man vill läsa en bra bok om små barns sorg finns boken en Stor och en liten är borta av Elisabeth Cleve. Den har gett mig en otrolig förståelse för barns sorg.

  • Äldre 25 Jul 23:20
    #5

    Tack alla för era svar, synpunkter och tips.

    Ja, det gör verkligen ont i själen att se denna förtvivlan. Men som sagt så vore det ju konstigt om den inte fanns där. Vi fortsätter att bära, vagga och trösta.

  • AnnaKa­nna
    Äldre 26 Jul 00:41
    #6

    Hej.

    För vårt första barn, visade vi en filmsnutt från det tillfället när vi hämtade henne, hon visade klart och tydligt att hon inte ville se den. Hon var ca 2 år. Efter det att hon aklimatiserat sig, har hon mer än gärna tittat på fotografier och även filmen med stort intresse.

    Jag tycker absolut att ni ska göra ett försökt att titta på bilder och även film om ni har det. Ni kommer att märka om hon vill titta eller inte. Kanske hjälper det henne lite att få länka till sitt (förra?) liv som hon så väl känner igen.

    Det blir säkert bra med tiden, lycka till!

  • Äldre 26 Jul 19:15
    #7

    Skulle vänta tills jag själv känner att jag kan kommunicera med ord. Fortsätta trösta, vara där. Lycka till!

  • Cerdri­ca
    Äldre 27 Jul 17:53
    #8

    Vår son var tre år då han kom till oss och vi har hela tiden låtit honom välja om han velat titta på filmerna och fotona från Kina. De har varit en del av vardagen så att säga.
    I början tittade han gärna, berättade vad alla hette och en del annat (vi filmade honom när han efter drygt två månader fick nya foton från sitt barnhem, för att få med kommentarer och så) som vi så klart skrivit ner. Han undrade ibland om de andra barnen skulle komma hit (två andra barn från samma barnhem blev adopterade till andra svenska familjer i närheten så frågan var ju helt relevant) men vi upplevde aldrig någonsin att han blev mer ledsen av att se bilder/film. Snarare var det som att han fick bekräftat att så var det förut och nu är jag här. Vi tror också genom att visa filmer/bilder och prata om Kina så har vi förmedlat att vi tycker om Kina och att man alltid får prata om Kina och det som har varit.
    Vi har kontakt med barnhemmet och de första 6-8 månaderna fick sonen se nya bilder från barnhemmet som vi fått per mail. Sen avtog intresset lite och vi lät det vara. På senare tid är han återigen intresserad men nu mer av Kina än barnhemmet i sig.

    Sen vill jag tillägga att just filmen från överlämnandet är kanske en sak man ska spara, beroende på hur överlämnandet gick till. Jag menar, var det mycket skrik och gråt och barnen blev så att säga tvingade till att gå till sina nya föräldrar så är det kanske känsligt att titta på den första tiden, när man inte har språk så man kan förklara. Och självklart får man ju se hur barnet reagerar på bilder och annat, hon visar säkert tydligt om hon inte vill se.

    För övrigt hoppas jag det går bra med era små! :)

  • Pendo
    Äldre 27 Jul 20:23
    #9

    Jag hörde en berättelse om ett barn som var ganska litet och som grät otröstligt tills de satte på filmen från barnhemmet. Då blev det lugn och ro, kanske på grund av de bekanta ljuden. Men det beror väl på barnet som allt annat. Kramas på ni, det tror jag också räcker väldigt långt.

  • Äldre 28 Jul 11:29
    #10

    Enligt boken "Attachment in Adoption" så är sorgen en förutsättning för att anknytningen ska gå vidare. Eftersom vår dotter, som var 2,5 när hon kom till oss, aldrig visat spår av sorg så har jag tänkt en hel del på det. Olika barn bearbetar nog separationen på olika sätt. Sorg tror jag är en bra variant. Trösta på!

  • Ingrid Marie
    Äldre 28 Jul 21:50
    #11

    Ja, det är verkligen fruktansvärt hur maktlös man känner sig när de små har sån sorg eller ångest.

    Jag skulle absolut visa filmerna och korten!

    Några kort kan ligga framme så att hon själv kan titta på dem när hon vill/behöver.

    Att få se korten kan hjälp till att få ihop "då" och "nu". Antagligen är det stor kaos inombords just nu.

    Jag gav mitt barn möjligheten att se bilderna och filmerna. Det var tydligt att hon inte var intresserad av varken film eller bilder till en början. Men jag tycker ändå att det var rätt attt erbjuda henne dem. Så kunde hon ta in dem i den takt hon kände att hon klarade av och behövde. Det var alltid på hennes villkor. Jag tvingade inte på henne bilderna utan hon tog det i sin takt.

    Jag tror inte att din dotter på nått sätt skulle kunna bli mindre trygg hos er barar för att ni visar bilderna. Tvärt om. Att bara ha bilderna snurrande i sitt eget huvud kan göra henne otrygg. Att få se bilderna utanför sig själv kan hjälpa till med den inre sorteringen och därmed bidra till större trygghet. Hon minns såklart fortfarande allt från "då" så ni river ju inte upp några sår genom bilderna. Om det är det ni är oroliga för?

  • sgt pepper
    Äldre 28 Jul 22:13
    #12

    Bara en tanke -kan man inte genom bvc få tala med en barnpsykolog, även om de inte har alla svar så kan det vara skönt att som förälder bli "handledd" kring just ditt speciella barn och att du som förälder kan få höra från någon professionell att även om din dotter är sorgsen så är just du det bästa som hänt henne(och vice versa :) och att du gör ett bra jobb.
    Lycka till.

  • Äldre 29 Jul 09:46
    #13

    Om jag var ni så skulle jag prova med att titta på bilderna och se om barnet reagerar positivt. Om h*n inte gör det är det ju bara att vänta ett tag. Vi gjorde att stort fotoalbum av hela vår resa som vår dotter tittade på nästan varje dag, ofta istället för att läsa saga på kvällen. Hon blev glad av att känna igen miljöerna och personerna och berättade massor med saker för oss om dem. Vi förstog inte mycket av det hon sa i början men det spelade inte så stor roll, huvudsaken var att hon fick prata och att vi lyssande. Hon visade tydligt att hon saknade sina kompisar och vissa speciella vuxna och det hjälpte henne mycket att få se dem, prata om dem och på nåt sätt förstå tt de fortfarande fanns där. Även om barnet inte bara har positiva upplevelser från barnhemmet så tror jag det kan uppstå en saknad och att de måste få känna sorg över att ha lämnat det.

    Det är en stor omställning barnen går igenom, de rycks upp från sin tillvaro och kanske de tror att hela den tillvaron har försvunnit. Det måste ju ge en väldigt otrygg känsla innan de har fått en ny trygghet i den nya tillvaron. Jag tror det kan hjälp att få behålla banden till den gamla kända tillvaron medan de håller på att skapa band i den nya tillvaron. Så har det funkat hos oss i alla fall. Vår dotter var 4 år när vi fick henne och det skulle ha känts väldigt konstigt att "glömma" hennes liv för att sedan någon dag helt plötsligt plocka fram det igen. Hon hade klara minnen med sig, det var inget som hon bara kunde lägga åt sidan. Vi ser det som en självklarhet att väva samman henne "förra liv" med den tillvaron hon har nu, vi vill att hon ska känna att de hänger ihop och det har fotoalbumet helt klart hjälpt till att göra.

  • BTD
    Äldre 29 Jul 14:18
    #14

    Som adopterad är det viktigaste att man hittar vänner i samma situation. Jag är adopterad och mina föräldrar träffade andra familjer med adoptivbarn från samma land. Nu är jag 34 år och har fortfarande en bästavän, som jag träffade genom adoptionsträffar. Vi har haft mycket nytta av varrandra, vi har lekt som barn, diskuterat som tonåringar och som vuxna har vi starkare band än bröder.

    mitt tips är alltså att träffa andra adoptivfamiljer med barn från samma land.

  • Äldre 31 Jul 14:18
    #15

    Tack igen för alla era svar. Skönt att läsa hur andra tänker och har gjort.

    Nja, vi har väl mest varit oroliga för att riva upp saker och tankar hos vår dotter innan vi med ord kan förklara för henne hur det är, särskilt med tanke på att hon stundtals har varit så otröstligt ledsen. Att hon kanske skulle tro att hon ska åka tillbaka till barnhemmet igen eller att hon skulle bli ledsnare än hon är, eller har varit de senaste två veckorna, om hon ser bilder utan att vi kan förklara så att hon förstår.

    Anledningen till vår tveksamhet är väl kanske snarast våra personliga erfarenheter av hur skilda reaktioner olika människor kan få genom se bilder på personer som försvunnit ur våra liv. När min pappa gick bort förra året var det en stor tröst för mig och mitt sorgearbete att se honom på kort, men jag har märkt att det kan vara precis tvärtom för andra i samma situation. Det är svårt att veta hur en redan förtvivlad treåring som inte kan uttrycka sig i ord - vare sig svenska eller slovakiska - reagerar.

    Däremot är det för oss helt självklart att inte stänga ute de tidigare minnena eller gömma undan sådant som har med det förflutna att göra. Vi hade bara tänkt vänta med att göra det någon månad tills vår dotter förstår oss bättre än vad hon gör idag. Fast kanske upplever hon det som konstigt att vi hux flux börjar visa bilder när vi inte gjort det hittills. Vår son hade några stundtals ledsna veckor i Slovakien men det gick över innan vi kom hem till Sverige och vi har inte känt oss så oroliga för hur han skulle reagera om vi redan efter ett par veckor visade bilder för honom.

    Nu har förvisso teknikens makt löst problemet åt oss eftersom vi pga problem med vår dator inte kunnat ladda ner varken film eller kort förrän idag och därmed inte haft något val...

    Men då vår lilla tjej sedan ett par dagar tillbaka är mycket tryggare och lugnare igen känns det nu betydligt enklare att ge henne och vår son möjligheten att titta på bilderna om de verkar vilja göra det. Förhoppningsvis kommer det att ge dem ännu mer trygghet och ro.

    Tack igen för era tips och erfarenheter!

  • chiara­08
    Äldre 1 Aug 16:09
    #16

    Vår son såg när vi visade vår soc.sekr. foton från barnhemmet. Han skrek till och visade tydligt att han inte vill se dom, alla andra foton älskar han att se på, på sig själv och oss.

  • UpsyDa­isy
    Äldre 13 Aug 07:28
    #17

    Det är väl inte så konstigt att hon känner sig ledsen! Hon har tagits från sitt hem, sin miljö, sin kultur....och satts någonstans helt totalt främmande.

Svar på tråden Sorgsen dotter