Anonym (Bränd) skrev 2009-07-26 22:34:32 följande:
Fråga din advokat om råd just i ditt fall,
TS. Det är olika från fall till fall.Jag gick med på samarbetssamtal fast jag inte ville. Jag var precis som du rädd för vad FR skulle skriva i sitt utlåtande annars. Jag hade ingen dom mot exet just då, den kom senare.Jag hade PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och mådde fruktansvärt dåligt av att behöva träffa exet. Det spelade ingen roll att det fanns andra personer i rummet. Minnena av misshandeln och rädslan satt i ryggmärgen. FR gick hela tiden på pappans linje och när jag sa att jag mådde dåligt av att behöva sitta i samma rum, (vi hade kontaktperson vid lämning/hämtning), sa handläggaren "men tänk på barnet". Jag blev så förbannad men visade det inte förstås. Man måste vara strategisk med FR. Anledningen till att jag polisanmälde och ansökte om vårdnaden var ju enbart barnet. Om vi inte hade haft barn så hade jag aldrig suttit där och blivit förnedrad av FR utan dragit från landet tills han hade hittat ett nytt
offer.De daltade med pappan och ifrågasatte mig tills han höll på att slå ihjäl nästa kvinna och åkte in. Då först började de lyssna på mig.
Tack för ditt svar. Vi har gått igenom vårdnadstvisten redan, jag anmälde men det lades ned i brist på bevis, och min anmälan vändes istället emot mig av motparten i själva tvisten.
Jag fick ensam vårdnad, men har ändå kämpat på med samarbetssamtal för barnens skull, precis som du säger mår jag fruktansvärt dåligt med ångest, ilska, maktlöshet, inför varje samtal. Det är hemskt att behöva gå igenom denna energiurladdning varje gång.
Detta har jag hållt på med i flera år, vi separerade -03, och jag fick vårdnaden -07. Först nyligen fick jag höra att med en sån bakgrund ska man inte behöva gå tillsammans på dessa samtal. Då menar jag även samtalen under FRs utredning.
Jag känner mig totalt överkörd, och undrar om detta verkligen stämmer, för i sådana fall har jag ju blivit felbehandlad.
