Homofobiska föräldrar?

Vi är gravida, men har dock inte berättat för mina föräldrar ännu. Vi vill vänta tills v. 12 passerat. Jag har dock haft väldiga problem med att få min pappa att förstå och vilja acceptera att vi ska skaffa barn. I hans värld fanns det inte ens att ett flatpar kunde skaffa barn. Han har dock hela tiden sagt att han vet att han är gammelmodig och att han måste läsa på. Jag har skickat en massa artiklar och info till honom som han faktiskt verkar ha tagit till sig. Sist vi pratade ställde han lite frågor och verkade uppriktigt nyfiken och intresserad utan processen. Det går alltså framåt! För hans del var det nog viktigt att få se att det skrivs artiklar om flatpar som skaffat där det framställs som något helt normalt. I övrigt har han aldrig haft något problem med att jag är flata.

Min mamma är dock en annan historia. Tror inte att hon kommer att ta det speciellt bra. Jag har pratat med henne för längesedan om att jag och J självklart kommer att vilja skaffa barn. Det mesta hon sa var väl att hon inte skulle anse sig vara mormor om det är J som bär barnet. När det kommer till henne så förväntar jag mig en negativ reaktion när vi berättar. Men hon kanske överraskar, vi får se!

Vi har inte mött någon motstånd men har varit väldigt nogrann att involvera medmammans föräldrar tidigt i graviditeten.

Om någon av våra släkingar skulle visa avighet mot att vi blev föräldrar skulle de inte få träffa barnet. Varesig det var bio eller medmammans släktingar. Thats it.

Mina föräldrar älskar vår dotter, sitt nya barnbarn, och känner henne långt mycket bättre än vår dotters biologiska morföräldrar (dvs min frus föräldrar). Min mamma var för mångamånga år sedan väldigt homofientlig och vägrade erkänna för sig själv att jag inte var heterosexuell. Men hon ändrade sig totalt och är nu, flera år senare världens bästa mormor till vår dotter. Vi vet inte hur det blir om vi skaffar ett till barn som jag bär, om min frus föräldrar kommer att se på det barnet som sitt riktiga barnbarn. Men de har bara att välja: antingen alla barnbarn eller inget.

(Skriver fran utlandet) Vad fint att lasa att din mamma har andrat sig Egalia! Jag onskar att det blir sa for oss ocksa.

Egalia: Håller helt med: alla barnbarn eller inga! Det håller vi benhårt på (väntar barn nr 2 och 3 i september med annan biomamma).

Trkigt alla ni som har dte jobbigt med föräldrar och annan släkt...
Det måste va jobbigt, själv har vi en otrolig tur så bådas Mammor och resten av släkten är helt ok med allt och ÄLSKAR sitt lilla barnbarn, Ella!!!
Jag håller nog med om det som några skrivit;
Att alla barnbarn eller inga... Anser inte medmammans mamma sig som mormor behöver hon heller inte bry sig, träffa barnet eller lägga sig i.
Ett val måste göras...
Lycka till!
S

Susandra: Måste bara påpeka att uttrycket "medmamma" inte är det det är frågan om när en föder och den andra blir juridisk förälder, automatiskt eller genom närståendeadoption, utan då är båda "mammor". Medmamma är ett ord man främst använder om en icke juridisk mamma, t.ex. när det finns en pappa med i bilden (vilket ju var vanligare bland lesbiska förr).

Ja gud detta är svårt hur man skall handskas med. Min frus mamma anser ju att, som hon själv uttryckte det" inte blir mormor. Det tråkiga i det hela är ju att min fru har har en son sen ett tidigare förhållande och han är hennes favorit barnbarn. Så hur förhåller man sig till det när man vet att hon har den inställningen? När vi berättade att vi var gravida sa hon inte ens grattis utan sa att hon var i chock...

Ska man ignorera och ge det tid eller ska man redan från börjar "INTE tolerera" sådana "åsikter"? Vi är båda ledsna för detta men som någon ovan skrev...så man kan ju alla ändra på sig... Men man vill ju inte krusa liksom...

Wii svårt

Jag har just berättat för mina föräldrar att vi är gravida och är förstummad över hur bra de reagerade! Det blev inte alls som jag trodde utan de är båda glada för vår skull och ser fram emot det lilla grynet. Mamma säger sig inte ens komma ihåg den konversationen vi hade där hon inte verkade tycka att det var en bra idé. Hon sa i och för sig att det kändes lite märkligt att hon skulle bli mormor utan att det var jag som var gravid, men att det nog skulle ge sig. Pappa pratade mycket om praktiska saker (han gör ofta det när det gäller lite "tyngre" ämnen) men sa även att det var roligt och spännande.

Så det finns hopp för er alla som har föräldrar som har svårt att acceptera era graviditeter!

Hej hurtbullarna!
Suck vad sorgligt det är att läsa om trångsynta föräldrar, fick tårar i ögonen när jag läste att hon sa sig vara i chock. Fy fan!!!!
Lite skönt är det dock att höra att vi inte är ensamma. Vi har liknande erfarenheter men i vårt fall är det min sambos (som inte bär på barnet) som är gladast av mormödrarna. Hon ringer och berättar hur mycket hon ser fram mot att få bli mormor och säger med tårar i ögonen att vi kommer att bli en sådan fin familj. Det värmer. Min mamma är visserligen glad över barnet, men att leva i en homosexuell relation är för henne det mest tabubelagda och skamliga man kan tänka sig. Jag frågar henne ibland vilket århundrade hon lever i, men jag har börjat tvingats acceptera att det här handlar om djupt liggande skamkänslor hos henne själv som hon måste reda ut. Hon kämpar på i sina stödgrupper på Stolta föräldrar vilket i och för sig är beundransvärt. Att dessa grupper ska behövas är dock en tragedi i sig om ni frågar mig!
Hur mår ni annars?