Resesällskap på adoptionsresan?

Kompisen ser jag ingen anledning till varför ni skulle ta med och släpa på inte ens för att hon kan spanska. Detta är jui nte direkt någon visa världen resa uta nen resa som ska handla om er i familjen.

Vi reste själva men nästa gång kommer min mamma med man att följa med.

Om det är en bästa kompis eller mamma, det spelar ingen roll, man kan ha minst lika nära relation till en vän som till sin egen mamma MEN som du beskriver din relation till din kompis och motivet till varför hon ska med för att "hon behöver komma ut på äventyr och hon har dessutom endast träffat ditt barn ett par gånger så ser jag ingen som helst anledning till att hon ska med på denna resa! Denna resa är ingen "äventyrsresa" i den bemärkelsen alls! Det är en emotionell resa som inte är lik någon annan resa du gör i livet (om du inte adopterar fler barn vill säga). Hon får nog åka på en äventyrsresa på egen hand eller tillsammans med dig INNAN ni åker och hämtar ert barn.

Jag är helt för att man tar med sig sällskap på denna resa, jag rekommenderar det verkligen. Min mamma var med på vår resa och hade vi adopterat igen hade hon eller min pappa eller bror ELLER barndomskamrat (som förstår innebörden av denna typ av resa) just för att vi har barn sedan tidigare som behöver både uppmärksamhet men också för bär och foto/filmhjälp (de är riktiga packåsnor ). Det kan också vara skönt att ha någon mer som upplevt detta fina och intima i att få barn tillsammans på andra sidan jorden som man kan prata med om sina upplevelser även om du har din man med dig som upplever detta stora.

Men man tar inte med sig "vem som helst" på resan absolut inte! Det måste vara någon som är införstådd med att hålla sig i bakgrunden och inte "ta plats", att det är just som stöd för en själv i denna stund och det kanske inte alls blir så att man reser runt och ser landet i fråga alls utan det kan lika gärna bli en vistelse enbart på hotellområdet. Att kunna spanska är självklart ingen nackdel men inget måste, ni kan ju själva gå en spanskakurs eller två (antar att det är rätt långt kvar tills ni verkligen åker iväg) och då hinner ni lära er massor av spanska, annars har ju organisationen medarbetare som hjälper er med tolkandet. Utifrån din TS så hade jag tagit med mig din pappa som i och med resan också får en fin kontakt med ert barn tidigt vilket är väldigt fint.

Jag skulle tycka att det var helt okej (för min del) att ta med min mamma eller pappa på resan. Men en kompis tycker inte jag personligen har där att göra. Jag tycker att det är lite för privat inom familjen det här med att åka och hämta sitt barn. Men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att mamma följer med för att stå med kamera och filmkamera i högsta hugg.
Min man däremot är lite mer privat än vad jag är och tycker absolut att vi ska åka själva. Han ser det här som vår "förlossning" och varken jag eller han skulle vilja ha någon med oss i förlossningsrummet.
Om vi däremot redan skulle haft ett barn så kanske vi skulle resonera annorlunda, det vet jag inte. Men som det är nu kommer vi åka själva.

Tack för era svar!

Jag måste förtydliga mig: Kompisen är inte vilken kompis som helst utan en som jag älskar som en syster, vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans förr, också svåra kriser etc och vi vet nog typ allt om varandra och vet att vi alltid kommer att älska varandra och finnas till för varandra. Vi har känt varann i över trettio år. Min man och hon står också varandra väldigt nära, han och jag har känt varann i tjugo år och under den tiden har ju hon varit med hela tiden.

Givetvis vet jag att resan inte skulle vara till för att hon skulle få se mer av världen eller primärt att muntra upp henne, och jag håller med om att adoptionsresan är en familjegrej -- men som sagt, vi står varann så nära att vi räknar henne som familj, även om vi just nu råkar bo långt ifrån varann.

Ursäkta att jag inte förklarade detta igår kväll när jag mest satt och flummade lite kring detta!

Min man är i alla fall också med på idén om att ev tillfråga henne, men det ska i så fall bara ske om även min pappa tycker det vore bra (de gillar också varann, min pappa och hon). Det skulle då delvis också vara för att dottern ska tycka att det är roligare, och i och med det hela resan bli en trevligare upplevelse för oss alla.

Nackdelen är väl just det att hon bor en bit bort, så vi kommer inte att ses så ofta när vi väl är i Sverige igen.

Jag skulle förstås absolut se till att kompisen i så fall blir helt införstådd med vad resan kommer att innebära, och hennes omdöme är så pass bra att jag litar på att hon tackar nej om hon inte tror att hon kommer att kunna vara oss till rätt slags hjälp.

Hej!
Vi funderar oxå kring huruvida vi vill ha med någon eller ej. Min man är oxå mer "privat" av sig men det skulle vara för vår dotters skull. Dock kommer vi åka till Korea och där är inte vistelsen så lång och då är frågan om det känns nödvändigt. Min bästa vän är barnläkare och det hade känts naturligt att ta med henne och hennes man då de båda står oss mycket nära. Nu ska de härligt nog få barn i samma veva så det är inte aktuellt. Vi kommer eventuellt fråga min mamma och pappa. Skulle kännas tryggt att ha någon som "höll i trådarna" så att vi kunde fokusera på att bli föräldrar till ett litet syskon, på ett för oss helt nytt sätt samtidigt som det kunde vara skönt att få vara helt i fred...
Blir nog bra hur vi än gör!

När vi åkte första gången kändes det helt naturligt för oss att bara åka vi 2 och det är inget vi har ändrat åsikt om sen vi kom hem.

Nu hoppas vi på att åka och hämta ett syskon under våren om allt går bra och den här gången kommer vi att fråga både farmor och mormor för att se om de vill följa med. Dels som barnvakt men kanske framförallt för att visa våra barns hemland (de kommer från samma land) och ge dom en inblick i det är att bli (mor/far)förälder via adoption.

Det känns jättebra för oss att ha gjort/göra det på det här viset. "Ert" vis Knase kommer vara helt rätt för er är jag övertygad om!

Jag och min man har båda gångerna känt att det här är vår sak och bara vår, hur nära vi än är med våra familjer (och vänner). Det är helt enkelt stunder som vi inte vill dela med någon annan (än guider, barnhemspersonal och myndighetspersoner, haha). Jag skulle inte heller velat ha varken föräldrar, syskon eller vänner med på min förlossning om jag hade fött barn. Det är vi som är föräldrar, vi som får barn, det är alltså vår stund så att säga.

För mig var det också, i alla fall första gången vi fick barn, viktigt att det var "mest" vårt barn. Det är svårt att förklara men även om jag står min mamma väldigt nära ville jag vara den enda mamman i vårt sällskap så att säga, få verkligen känna hur det var att vara förälder, vuxen, att få ta fullt ansvar för en annan liten människa. Jag kände att OM min mamma var med och OM saker och ting blev för jävligt skulle jag, av gammal vana, vända mig till min mamma och be om råd och hon skulle (som vanligt, som den underbara mamma hon är) lösa allt. Jag ville inte att det skulle hända, jag ville att det skulle vara bara vi och vårt (och sedan andra gången våra) barn.

Däremot har vi vänner som haft med en släkting och även ett par som mötte upp med en god vän i det land de adopterade från och i de flesta fall har det funkat bra.
Jag tror det är superviktigt att den/de som följer med är beredd på att klara sig på egen hand och förstår att man kanske inte kan socialisera så mycket. Om man får ett barn som är sjukt, skräckslaget, apatiskt eller på annat sätt mår dåligt kanske man inte kan göra så mycket annat än sitta på sitt hotellrum. Och som nybliven förälder bryr man sig inte så mycket om vad man missar men om man som medföljande har räknat med häftiga upplevelser och sightseeing kan det bli motsättningar, speciellt om medföljande inte kan/vågar/vill ge sig ut i det främmande landet själv. Att ta emot ett lite barn som man inte känner, långt borta i ett annat land är rätt omtumlande och man kan stundtals känna sig lite sliten så själv tycker jag nog inte att vi (som rest på egen hand båda gångerna) varit så sociala heller.
Det är nog också väldigt viktigt att klargöra rollerna innan man åker så att inte den man åker med tar illa upp om man ber honom/henne ta hand om ett uttråkat syskon eller för sjunde gången på tre dagar ber honom/henne springa och köpa flaskvatten.

Visst har jag funderat på hur det skulle vara om vi skulle adoptera ännu en gång (om jag lyckas övertala maken om något år), att åka iväg med två barn för att hämta ett tredje. Men men, det löser sig nog, vår familj är ju ett team och två är trots allt två vuxna.

Däremot har jag fullständig förståelse för om man som singel tar med en förälder eller vän. Helt ensam vet jag inte om jag skulle våga åka (och då är jag ändå rätt resvan men det är ju en annan sorts resor jag då gjort).

Jag tycker man måste ha förståelse för att vi alla är olika och ser på detta på olika sätt, vissa känner att det är väldigt privat som solvår uttrycker det och då ska man ska göra denna viktiga resa och även förstå att inte bara ensamstående som kan behöva ha stödet från nära och kära i denna stund även om man själv inte tycker det är något som passar en själv. Det finns inga rätt eller fel som gäller för alla utan det är individuellt hur man känner inför det.