Foster hedras i Kubricks namn
Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Att leva med en man som lider av hypomani...

    Tis 8 sep 2009 13:41 Läst 13501 gånger Totalt 24 svar
    Anonym (Någon mer?)
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:41

    Är det någon mer härute som bor ihop med någon som har hypomani eller som själv har det?

    Jag bor ihop med en man som lider av det och jag vill ha lite tips och ideér på hur man ska orka sig igenom skoven som han får titt som tätt och hur man ska orka med de totalt känslolösa perioderna däremellan?

    Någon som kan hjälpa mig att förstå?

  • Anonym ((sk))
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:44 #1

    Vill råda dig till att ta kontakt med anhöriggrupper. Där finns massor med folk i din situation, som jag förstår är påfrestande.
    En del landsting erbjuder även anhörigutbildning, för att man bättre ska förstå vad som händer och hur man ska handskas med det.

  • Anonym (jag)
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:44 #2

    Jag har en nära vän med hypomani, har märkt att det viktigaste är att ta hand om sig själv och mår bra, samt bemöta den andre lugnt och vänligt. Lugnet brukar smitta.

    Kan du berätta lite mer om hans symptom och så?

  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:47 #3

    Anonym (jag) skrev 2009-09-08 13:44:03 följande:


    Jag har en nära vän med hypomani, har märkt att det viktigaste är att ta hand om sig själv och mår bra, samt bemöta den andre lugnt och vänligt. Lugnet brukar smitta.Kan du berätta lite mer om hans symptom och så?
    Han har alla symtom man kan ha...under själv skoven är han glad, lycklig, generös, kärleksfull, pratar hela tiden, löser en massa "konflikter" som legat och grott, umgås med vänner och vill älska hela nätterna...
    Efter skoven är han rena motsatsen. Tyst, grinig, lättstött, säger mer "elaka" saker till mig än kärleksfulla, han är trött, vill inte umgås med mig ens, vill inte att jag rör honom och är mest osocial...
    Hur ska man själv klara av denna vändning?
  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:48 #4

    Anonym ((sk)) skrev 2009-09-08 13:44:02 följande:


    Vill råda dig till att ta kontakt med anhöriggrupper. Där finns massor med folk i din situation, som jag förstår är påfrestande. En del landsting erbjuder även anhörigutbildning, för att man bättre ska förstå vad som händer och hur man ska handskas med det.
    Vart kommer man i kontakt med en anhöriggrupp? Han har inte fått diagnosen ställd av en läkare, men vi vet vad han lider av och varför...
  • Julutz­i
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:50 #5
    Anonym (Någon mer?) skrev 2009-09-08 13:48:56 följande:
    Anonym ((sk)) skrev 2009-09-08 13:44:02 följande: Vart kommer man i kontakt med en anhöriggrupp? Han har inte fått diagnosen ställd av en läkare, men vi vet vad han lider av och varför...
    Kanske skulle börja med att kontakta läkare för att få diagnos och ev. hjälp... Finns ju mediciner och annan hjälp att få!
    ♥ Mamma till Julia 030527 och Emilia 080108 ♥
  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:52 #6
    Julutzi skrev 2009-09-08 13:50:46 följande:
    Kanske skulle börja med att kontakta läkare för att få diagnos och ev. hjälp... Finns ju mediciner och annan hjälp att få!
    Jag tyckte det oxå, men han har nära anhöriga som lider av samma sak och de har visat hur man blir av att äta medicinerna och både han och jag vägrar att leva i ett komplett känslolöst förhållande så därför avstår vi från att ta detta med en läkare...
  • Anonym ((sk))
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:53 #7

    Anhöriggrupper kan du säkert hitta på nätet, ta annars kontakt med närmsta psykmottagning och se om de kan hänvisa dig.

    Håller även med Julutzi, att få en diagnos och medicin som dämpar toppar och dalar kan vara en bra början.

  • Anonym (jag)
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:54 #8

    Anonym (Någon mer?) skrev 2009-09-08 13:47:53 följande:


    Anonym (jag) skrev 2009-09-08 13:44:03 följande:
    Han har alla symtom man kan ha...under själv skoven är han glad, lycklig, generös, kärleksfull, pratar hela tiden, löser en massa "konflikter" som legat och grott, umgås med vänner och vill älska hela nätterna...Efter skoven är han rena motsatsen. Tyst, grinig, lättstött, säger mer "elaka" saker till mig än kärleksfulla, han är trött, vill inte umgås med mig ens, vill inte att jag rör honom och är mest osocial...Hur ska man själv klara av denna vändning?
    Tror det som är mkt viktigt är att ha en fullständigt öppen och rak dialog!

    Hur är hans sjukdomsinsikt, har han gått i terapi för att lära sig hur man hanterar "låga" perioder, kanske behöver han ngn låg dos medicin ex. lithium ?
    Kunskap och öppen dialog med anhöriga och nära vänner är superviktigt, att ha ngn som kan påpeka att nu är man där igen så man kan sätta in ett batteri med åtgärder, lite som att ha en plan i bakfickan.
    Min vän kan tex jobba mer hemifrån då, är jättenoga med träning och mat, äter kosttillskott och träffar sin terapeut oftare. Ngra ggr har hon även fått sjukskriva sig.

    Det gäller att vara medveten om sjukdomssymptomen för att kunna betrakta dem utifrån.
  • Anonym ((sk))
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:55 #9

    Anonym (Någon mer?) skrev 2009-09-08 13:52:06 följande:


    Jag tyckte det oxå, men han har nära anhöriga som lider av samma sak och de har visat hur man blir av att äta medicinerna och både han och jag vägrar att leva i ett komplett känslolöst förhållande så därför avstår vi från att ta detta med en läkare...
    Nå, nu finns det ganska mycket olika mediciner att tillgå, och hur man reagerar på dem är individuellt. Nu vet jag ju inte exakt hur extrema hans skov är, men på en del är det ohållbart att inte medicinera.
  • Julutz­i
    Visa endast
    Tis 8 sep 2009 13:55 #10
    Anonym (Någon mer?) skrev 2009-09-08 13:52:06 följande:
    Jag tyckte det oxå, men han har nära anhöriga som lider av samma sak och de har visat hur man blir av att äta medicinerna och både han och jag vägrar att leva i ett komplett känslolöst förhållande så därför avstår vi från att ta detta med en läkare...
    Man behöver ju inte alltid få medicin... Finns kanske alternativ! Jag hade kontaktat läkare oavsätt... Bra för psykiatrin att "vara inne i systemet" också OM det skulle hända nåt....
    ♥ Mamma till Julia 030527 och Emilia 080108 ♥
Att leva med en man som lider av hypomani...
Dela på Facebook Att leva med en man som lider av hypomani...
Svara i tråden: Att leva med en man som lider av hypomani...
Logga in
Bli medlem
Skapa en ny tråd
Ändra kategori Skriver i kategorin: Känsliga rummet
Svara i tråden...

Innehåll